För närvarande är teveserien Outlander en av de serier jag följer. Andra säsongen närmar sig slutet på Viaplay med ett nytt avsnitt varje söndag. Och jag är kluven. Eller egentligen inte. Jag är överens om att det är dåligt … Kluvenheten kommer sig mer av att det inte borde vara dåligt. Och så är det just det.
Diana Gabaldon skrev böckerna, rena tegelstenarna, som kom ut i början av nittiotalet. Jag formligen slukade dem. Fångades förmodligen av tanken på en tidsresa och kärlekshistorien. Minns faktiskt inte, men jag måste ha tyckt att det var bra, varför skulle jag annars tagit mig genom den mängden sidor? Med tunga klumpiga böcker som knappt går att hålla i. Jag läste dem alla hur som helst.
Sen gick tiden. Det kom nya delar som jag faktiskt inte har läst.
Och så kom någon på att det kunde filmas. Oj ja! Måste ses! Jag köpte första säsongen, såg den rakt igenom en gång. Sen dess har den stått i hyllan och jag glömde den rent av. När säsong två kom ut tittade jag från första avsnittet. Borde kanske sett om ettan innan för jag tappade mig snabbt i handlingen.
Serien griper inte alls tag i mig! Inte nånstans. Jag tycker den är fånigt kärleksromanaktigt gjord. Ingen kvalité liksom. Som när man filmar/fotograferar med filter som ger stjärnor eller diffusar, liksom luddar till. Så att det blir fånigt vackert. Jag retar upp mig på huvudpersonen Claire som lägger sig i allt med snusförnuftigt bekymrat ansiktsuttryck. Och jag är inte det minsta dragen till Jamie som springer runt i kilt och slåss. Boken lyckades åtminstone bygga upp den känslan. Alla som läste den ville ha en Jamie. Han i filmen kan jag vara utan!
Tydligen är det nåt fel på mig. För jag ser hur lyriska kvinnor lovordar serien i sociala medier. Men näe. Jag tittar på avsnitten med ett öga och en penna i handen medan jag ritar krumelurer i ett block. När det är slut finns ingen känsla av ”åååå nej, redan! när kommer nästa?” Inget i handlingen håller sig kvar efter att jag tittat klart. En axelryckning. Jaha liksom.
Jag drog fram den mäktigt tjocka första romanen i serien ur hyllan. Den ser slitet välläst ut. Och jag påbörjade ännu en läsning av denna bok för att liksom reda ut det här. Vad fångade mig då och varför fångar det inte nu? Redan tre sidor in gnager det i mig hur dåligt skriven den är! Hur jäkla mycket onödigt vetande och skrivande på min näsa den innehåller. Massor! Alltså massor, kunde ha strukits. Så mycket bättre den blivit av det.
Däremot saknar jag en mängd annat. Nån sorts djup. Alltså, kvinnan irrar sig in mellan ett gäng stenar och förflyttas till sjuttonhundratalet och bekymrar sig knappt. Inga känslor av panik, hur fan kommer jag hem, var är jag, vad hände … Inga reflektioner över hur det ser ut, hur det luktar, hur det känns att bära den tidens kläder, äta den tidens mat och annat i samma stil. Hon bara tar sig an handlingen i den tid hon hamnar i med samma axelryckning som jag ser på serien. Jaha! Oj då. Jag råkar vara i sjuttonhundratalet. Hoppsan. Jag tror jag skaffar mig lite kläder som passar tiden och blir kär i en ny man. Komma hem igen? Hm. Blir nog svårt.

Jag tvivlar på att jag kommer att orka läsa hela serien igen, men kämpar på en stund till med den första. Och de där som jag har olästa förblir kanske sådana.
Idén är fantastisk! Men den har liksom slarvats bort i ett romantiskt skimmer både i boken och tv-serien. Kanske har jag tappat allt romantiskt sinnelag och blivit en bitter surkärring. Eller så har jag bara blivit mer kräsen på vad jag läser och tittar på?