Från förra årets svilverskimmer är turen kommen till kork alltså. Jaja. Det må vara som det är med dessa ämnen.
Vi firar i vanlig ordning, inte så speciellt mycket. Jag har stått i köket hela dan och Maken har jobbat. Nu åker han på bilträff och jag pausar bestyren, slår mig ner vid teven en stund.
Sen blir det nån sorts mat nånstans där vi hinner innan vi går och lyssnar på bra musik. Blir som det ska.
Nästan alla mornar när jag åker till jobbet möter jag en äldre man med gåstavar. Taktfast och stabilt längs trottoaren. Långa steg och blicken rätt fram. Vi möts faktiskt på ungefär samma plats varje gång. Mannen är uppenbart pensionär och han tar sina stavar punktligt varje morgon och går samma runda varje dag.
Jag åker också min vanliga tid och tar samma väg som vanligt. Och jag vet hur hans runda ser ut eftersom det händer att jag möter honom på en helt annan plats när jag jobbat klart och åker hemåt nästa morgon. Det har nästan blivit så att jag håller utkik efter honom och skulle definitivt reagera om han inte kom där stadigt stegande.
Roar mig med att fundera kring mannen som om han var en karaktär i en film eller en bok.
Han, vi kallar honom Sten. Jag tror bestämt att han heter så. Sten bor i närheten av stan, i de där nybyggda husen där havet möter ån och har allt en båt parkerad längs en av bryggorna. Brukar åka ut och fiska lite emellanåt eller bara nöjesåka.
Varje dag kliver Sten upp tidigt, vaknar utan klocka efter åratal av tidiga mornar. Gör sina trettio armhävningar på heltäckningsmattan bredvid sängen. Vinklar persiennen och granskar den digitala väderstationen för att avgöra vilket väder dagen innehåller så att klädseln blir riktig. Han noterar också temperatur och markerar med sitt eget symbolsystem morgonens väder i blocket på byrån.
Sten äter ingen frukost så tidigt. Inte ens kaffe. Utan tar bara stavarna som alltid står i hörnet intill ytterdörren och går iväg. Prick kvart över sju!
Sigrid sover alltid när han går. Det gör inget. Det här är hans stund på dagen. Utanför ytterdörren alltid samma procedur. Några rejäla och djupa andetag. Lite tänj av vader och rullningar av axlar. Sen går han. Först över bron och påbörjar sedan den vanliga rundan.
Trafiken är ymnig och stressad längs gångvägen. Folk ska till jobbet och det är bråttom. Det händer att han känner igen bilar längs vägen. Som åker åt samma håll varje morgon.
Tankarna går sin egen väg medan stegen tas ut. Stavarna jobbar omedvetet i takt. Egentligen har Sten ingen koll på vad tankarna handlar om. Ibland har han funderat på om han ska gå en annan väg, eller gå rundan omvänt. Men det är som att fötterna styr honom samma gamla vanliga runda.
Snart har han rundat platsen där han liksom vänder hemåt igen och en och en halvtimme senare är han tillbaka vid sin egen port. Där tänjer han först ut alla muskler ordentligt mot väggen innan han tar tidningen ur postfacket och åker hissen upp, skönt trött i benen.
Sigrid har vaknat och kaffedoften känns redan när han öppnar hissdörren. Han ställer stavarna på sin plats i hörnet. Placerar skorna tätt ihop på hyllan. Går raka vägen in i duschen. Sitter sedan i morgonrocken vid köksbordet med tidningen, kaffe och frukost. Sigrids hembakade bröd. Rejäla ostskivor på och en klick av marmeladen kan man unna sig efter promenaden. Ägget ska vara löskokt, kaffet ska vara starkt.
De pratar inte så mycket. Efter alla år tillsammans har det mesta sagts. Båda tycker om att ha en lång frukost innan dagen tar vid med sitt.
Tja, tänk vad en man med gångstavar kan få igång.
Smått plock igen. Mitt favorituttryckssätt när det finns lite att säga om mycket av varje. Så här kommer det.
En gång när Dottern var liten, kanske tre eller fyra år skulle hon köra en dockvagn över en gräsmatta. Det gick som hon tänkt en stund, men så körde hon emot nån uppstickande rot, en del kottar och nåt mer krångel som fick vagnen att stoppa, snudd på välta och allmänt bara krångla. Den lilla tösen backade och tog om, sa ifrån (om det nu var till vagnen eller rötterna) att det räckte minsann nu. Eller rättare sagt ”nu jecke det” tålmodigt först, men snart allt mer irriterad och arg. Vasst som ett piskrapp kom det. ”Nu jecke det!” Tillslut skakade hon vagnen i dess handtag och vrålade, ”nu jecke det”! Vi har det på film och det lät rätt gulligt. Har härmats åtskilligt genom åren.
Ikväll fattade jag precis hur hon kände det!
Jag gick ut för att vattna mina växter. Denna trivsamma syssla som jag i vanliga fall gillar och kan fara runt med länge och väl. Det började bra, jag vattnade med den ena slangen på framsidan som vanligt. Gick runt och vevade upp den andra för att dra den runt på baksidan. Men den var mer än lovligt bänglig direkt från start. Så fort jag nått ett ställe som skulle vattnas dog hela vattenstrålen för att nåt eländes veck hade skapats längs slangen. Jag försökte liksom piska loss det för att slippa gå tillbaka, varpå ännu fler veck bildades. Jag gick och vek upp, precis som den lilla tösen. Tålmodigt först men snart allt mer irriterad. Kom tillbaka och började vattna och så stannade det av igen. Dessutom hade nån jäkel liksom tvinnat slangen hårt. Så att den bara snodde sig och ville bli dubbel. Skapade veck precis överallt, som nån jäkla dolda kameran grej! Jag fick dra och slita och tvinna och snurra och slangjäveln bara tvinnade tillbaka och vek sig ännu mer. I det läget hade jag nått vrålarläget. ”Nu jecke det!” dånade i mitt sinne. Lägg sedan till fyrtiotusen mygg och ett gäng bruna sniglar. Myggen är svåra att rå på med spade men sniglarna blev hackade i bitar i ren slangilska. Att få med sig både en motsträvig slang och en spade medan man viftar undan utsvultna vampyrmygg skulle lätt vara en guldfångst för dolda filmare.
Tillslut blev jag tvungen att kämpa ut slangen så rakt det bara gick. Sedan följa den från begynnelsen medan jag tvinnande med båda händerna mot vattningsmunstycket i andra ändan. Det snurrade som en karusell i andra ändan, sprutande vatten som en redig spridare. Fattades bara att det spolade ner hela mig när jag närmade mig också. Det smarta hade varit att stänga av vattnet, innan jag började tvinna. Men jag fick allt ordning på det innan jag behövde duscha. Ha!
Ett antal myggbett och blöta skor och hackade sniglar senare var slangen tillslut utredd och växterna blöta och nöjda. Mitt humör … tja … Nu Jecke det!!!!
Midsommardagen var en orgie i slöhet!
Jag hamnade i såkallad solstol (omdöpt till skuggstol nu) redan efter brunch.
Midsommarnatten och den tidiga morgonen vittnade om en varm dag och så blev det. Oklart hur varm, men tillräckligt för att skuggan var eftertraktad.
Stolen ställdes först intill äppelträdet där skuggan var då. Ansträngningen för dagen bestod sedan i att dra stolen ikapp med skuggan. Sitta en stund, tills solen åter var ikapp och så upp och leta upp ny skugga.
Hela min familj består av skuggvarelser så där satt vi eller låg på filtar inom skuggränsen allihop. Läste, slumrade, småpratade. Lugnt! Underbart lugnt.
Tur att jag inte hade någon stegräknare på mig. Den hade skurit ihop i error, för så få och så långsamma steg kan inte uppmätas. Svägerskan fick till och med uppmuntrande pepp från sin mobil om att inte tappa motivationen.
Emellanåt serverades någon drickbar eller ätbar substans av den som råkade ha mest rörelse i sig.
Hur trivsamt som helst.
Som att vara på återhämtnings spa fast befriad från hurtiga behandlingar.
Bara rogivande vila och trivsam samvaro. Och en tillslut grymt rastlös Make …
När kvällen kom samlade vi ihop alla sitt och liggplatser och satte oss för att äta en massa gott. Märkligt hur hungrig man kan bli av långsamhet!
Idag har sommaren slagit igång på riktigt. Jag vet inte vad termometern har att säga men skuggan är att föredra, för mig och en del andra. Här under äppelträden passar jag bäst idag.
Midsommardagen riskerar att bli av slö art. Brunch är intaget. Viloläge hittat.
Återkommer nångång när tankarna svalnat.
Där björkarna susa … njuter jag av livet.
Sommaren springer liksom. Det är redan midsommar! Vad i hela friden hände? Syrenerna skulle just till att blomma. Tyckte jag precis.
Så står det mitt i allt midsommar i kalendern.
Den här midsommaren är en jäkla skithelg egentligen. Den bär med sig minnen av sorgsen art. Flera stycken faktiskt. Just midsommar har blivit så av nån anledning. Stundvis kommer det upp till ytan, det sorgesamma. Just idag både tio och fem års … ❤
Men det får vara så, det hör också till. Det är livet liksom.
I år ska vi fira lite extra. En Dotter som tagit examen. En BrorsDotter som fyller arton om nån stund. Stort båda delarna.
Och så ska vi bara vara med familjen lite. Och studsbollsHunden får vi på köpet men han är ju absolut familj han också. Det blir en bra helg tror jag nog.
Ha en fin midsommar, på det sätt du gillar den bäst!
Somliga människor har inga bekymmer med att låta saker låta. Liksom släpper ytterdörren i fart när man går in eller med en knuff när man går ut. Och pang smäller den igen så att det skallrar i rutorna som tillhör någon annan med egen ytterdörr. Som alltid stängs lite varsamt faktiskt. Kunde man be om lite hänsyn?
Somliga människor ska fram till varje pris. Och tycks inte fatta att en elrullstol är ett sorts fordon. Ändå ska det sneddas in mitt framför, smitas mellan och trängas före. Kunde man be om lite hänsyn?
Somliga människor köar så nära att det snudd på blir flås i nacken. Som om det fanns en risk att någon plötsligt och vesslelikt skulle preja sig in mellan och ta deras plats. En kö är en kö! Kunde man be om lite hänsyn?
Somliga människor glor ohämmat! Som om de aldrig sett nåt liknande. Mest vuxna sådana faktiskt. Det riktigt syns hur världen stannar, jorden snurrar inte mer och stjärnorna har slocknat. För nåt så märkligt har aldrig tidigare skådats uppenbarligen. Kunde man be om lite hänsyn?
Somliga människor svarar inte på tilltal. Fast någon brister ut i ett tydligt hej. Så glider blicken förbi och hörseln ger vika. För inte tilltalar man väl främlingar hur som helst? Så nej, inget svar formuleras. Man bara glider undan och låtsas inte höra. Kunde man be om lite hänsyn?
Somliga människor pratar i telefon medan de kör så att tid och rum försvinner. Svänger i högre hastighet än brukligt in på sin avtagsväg och missar att den korsar en cykelbana och där kunde det gått ganska illa om inte de på cykelbanan hade hjärnan i användning. Kunde man be om lite hänsyn?
Att jag skulle till stan visste jag. Det bestämdes av mig själv igår. Åkte tidigt, var på plats strax efter öppning. Jag hade ett uppdrag. Som sket sig direkt.
Tvingades improvisera och hitta alternativ. Tänkte själv och fick inte godkänt när jag meddelade mitt tilltag. Verkligen inte. Så kan det gå. Uppdrag slutfört även om det blev som det blev. Alltså kunde jag åka hem.
Men mitt i allt hittades jag i en provhytt! Provandes klänning!
Jaja, det är trots allt strax midsommar. Kan ju få ha en ny klänning att frysa i då.
Men märkligt nog fanns jag i en ny provhytt en stund senare. Klev ur den med både byxor och tröjor av olika slag.
Jaja, det var rea! Sällan jag hittar nåt på rea för det står oftast S eller XS i plaggen. Alltså, borde det inte vara en fingervisning till affärsinnehavarna när reasnurrorna innehåller övervägande plagg i storlek small? Betyder inte det att den storleken säljer minst? Ändå är det ibland svårt att hitta l eller xl när det inte är rea. Som om de var storlekar som inte behövs eller nåt. S hittas alltid, vare sig det är på rea eller ordinarie. Det är s man borde vara tydligen.
Jaja. Sidospår. Jag åkte hem med ett par kassar fyllda med sommarkläder i alla fall. Och en impulsgrej, bara för att, och fel utfört uppdrag. Dock utfört.
Blir nog bra ändå tror jag.
Tack vare mitt tidiga tilltag hade jag mycket kvar av dan när jag kom hem. Kunde njuta av lunch ute i trädgården och sedan beta av ännu ett avsnitt av favoritseriens senaste säsong. Tänk vad jag är bra på att vara ledig! Borde verkligen göra nåt av det.
SILEO 