Den skiraste och underbaraste av blommor växer i min trädgård. Liksom vilt. Det kallas så när nåt växer på eget bevåg och på egen vald plats.
Fast speciellt vilda tycker jag inte den blå blomman är. Rätt stillsam och lugn faktiskt.
Förjätmigej, kärlekens eller vänskapens minnesblomma. Just den här varianten har samma ursprung som mig! Jag har plockat dem i otaliga buketter i barndomsparadiset om somrarna. Man brukade se en liten rumpa som stack upp i allt det blå. Och där var jag och plockade. Handen full av dessa ludna stjälkar. De växte som i hav vid stugan. Både blåa och vita. Vissa kunde vara svagt lila också.
Jag har alltid älskat dem och när vi bytte land upptäckte jag att det fanns en annan variant här. Mycket mindre på alla sätt. Rätt blek och mesig faktiskt. Vilken besvikelse.
Så en sommar på hembesök grävde pappa upp en tuva och stoppade i en kruka. Den tog jag med hem och grävde ner i min rabatt. Man kan säga att integrationen lyckades väl men i rabatten höll den sig ju inte länge!
Förgätmigej sprider sig lätt och lekande. Kommer på nya ställen varje år. Där man minst anar det. Jag gillar det.
De är ju av den rätta sorten, enbart blå och de blommar riktigt länge. Och jag skulle gärna ha ett blått hav här också. De påminner mig om både barndomen och stugan. En minnesblomma liksom.

82/100