När rastlös väntan pågår måste nåt göras!
Som när man får en samtal av Dotter på avstånd. Typ sju-åtta timmars avstånd. Och hon mår inte bra. Mår helt enkelt skit och har olidligt ont i magen och måste ha nån vård.
Då sitter man och väntar sig genom det som händer därborta. Väntar på samtal med besked från rådgivningen. Väntar på besked om besöket på vårdcentralen som innehåller sent turnummer. Väntar på besked från ett därefter remitterat besök till ytterligare sjukvårdande plats.
Ska det överhuvudtaget gå måste man göra nåt åt tiden. För den har ingen bra inverkan på en mor och hennes fantasi. Jag virkade mig igenom denna väntan. Påbörjade en helt ny grej från första maskan så fort jag insett att jag inte skulle få nåt annat gjort innan något sorts besked kom. Maska efter maska. Och ett öga på chattrutan i datorn som höll mig underrättad om vad som pågick i sjukvården.
Att samtala med och besöka vårdinrättningar en söndag tar många timmar i anspråk. Då hinner mor virka många maskor.

Jag var alltså klar med ännu en mobilväska när väntan var över! Beskedet var att Dottern faktiskt hamnade i sjuksäng! Verkligen omhändertagen på bästa sätt. Men. Fortfarande långt bort.
Men hon låter stabil. Vid gott mod. Tar det med ro. Fått smärtstillande. Ska undersökas vidare i morgon. Då får vi veta med säkerhet. Just nu är det en teori, som förmodligen stämmer. Ingen anledning till oro. Det kommer att bli bra.

55/100