Jag har ett jobb (på sidan av mitt vanliga jobb) där min uppgift är att lyssna och skriva och ha fokus på kvalité i ett specifikt sammanhang. Idag har jag lyssnat och skrivit hela dan i två olika sammanhang. Två helt olika.
Hjärnan har koncentrerats på att hinna höra, hinna omvandla det den hör till tydlig och förståelig text, samt överföra detta till fingrarna som så snabbt som möjligt ska få ner all denna viktiga information via tangenterna. Innan hjärnan glömt vad den hört. Jag kan hålla många trådar i minnet samtidigt och har inga som helst problem med denna syssla. Lyssna kan jag också. Samt formulera mig i skrift. Annars vore jag väl korkad om jag hade ett sånt jobb såklart.
Men när jag kommer hem efter en dag med massa lyssnande och skrivande vid en dator … då är det som om det var ett mellanrum mellan hjärnan och skallen. Det är som att ordformulering inte längre är ett valbart alternativ. Inget som kräver hjärnkapacitet känns lockande.
Att då ha tagit sig an en bloggutmaning som kräver dagliga inlägg. När blotta åsynen av ett tangentbord och en skärm får en bisvärm att fara omkring i huvudet. När det inte längre finns minsta kontakt mellan fantasin och skrivglädjen och fingrarna plötsligt har problem att nudda rätt bokstav. Och. När det dessutom står exakt samma planering i morgondagens kalender … Då. Blir det den här typen av uttorkade inlägg, innan jag snabbt stänger locket och ägnar mig åt nåt vilsamt. Som att rita krumelurer över en blank pappersyta. Det kanske är att jämställa med att spela på läppen?
Så det tänker jag göra nu. Tack och godnatt.

42/100