Det var en hyllning till musiken! Främst. Även om stödgalan också tillfaller den där sönderbrända puben. Men så är ju också puben och hela dess idé och drivkraft en hyllning till just musiken.
Den fantastiska gasklockan vi har här i stan fylldes av musiker och musikintresserade människor i olika åldrar under två dagar. Arrangörerna hade medvetet valt att inte avslöja spelordningen. Man visste bara vilka band som spelade vilken dag och därutöver fick man mingla runt och lyssna till det som scenen bjöd. Det var just det som var anledningen, att folk skulle mingla runt och ta till sig det som bjöds och inte bara dyka upp för det band man redan kände.
Alla musiker som skulle spela var där för att de vill spela, för att de vill stödja de lokala musiklivet och de ställde upp gratis. De var också enbart lokala band som turades om på scenen! Helt fantastiskt alltså, vilka musiker det kan finnas i en stad. Så varierande musikstilar (även om allt passar inom rockgenren) men så otroligt duktiga musiker. Man häpnar liksom. Och känner sig ödmjuk inför arrangemanget och engagemanget. Att allt det här skrapats ihop på bara några få veckor och allt allt flyter så bra. Det riggas snabbt om på scenen mellan de olika banden och alla håller sig strikt till sin utdelade tid och kan inte tillgodose ”en gång till” ropen den här gången. Då skulle schemat falla. Vi besökare har inte gjort nån större uppoffring än betalat entrén och kan bara luta oss tillbaka och njuta av allt som serveras oss från scenen.

Framförallt ett av banden låg extra varmt om hjärtat för vår del. Där stod sångaren, den där lilla pojken vi sett växa upp, och sjöng sig hes. Hans stolta föräldrar och en stolt storebror fanns också i lokalen så klart och jag kände mig som en av dem. Så där stolt ju!
Samtidigt som Dottern befann sig nedanför scenen med sin kamera givetvis. Jag frågade henne sen, hur det där kändes. Att fota just honom på en scen. De där två har lekt i diken, fiskat, samlat grodyngel, byggt kojor, åkt skoter och cross och i nån gammal bil på isen. De har varit lika blöta och skitiga och rosiga och fulla i skratt. Ja, kära barn. De växer upp och går sin egen väg. Nu är den ena konsertfotograf och den andra sångare i ett nybildat band. (Och vilket band sen! Verkligen bra.) Hon tog med sig hela bandet för att ge dem lite bra bandbilder också. För  gammal vänskaps skull.

Massor av folk har besökt denna tvådagars stödgala och stöd har verkligen rullat in. Både ekonomiskt och mänskligt. Vi har inte tillbringat all tid på galan men ändå besökt den båda dagarna och tagit del av den varma stämningen och bra musik. Hoppingivande och värmande. Musiken för oss samman som nån på scenen sa. Sannerligen gör den det. Nu hoppas vi på en hejdundrande nyinvigning av puben också framöver.

27/100