Jag masade mig iväg till tandläkaren i morse. Fanns inga tillgängliga undanflykter. Eftersom jag funkar som så att om någon kallar mig till en bokad tid, oavsett anledning, så går jag dit. Vare sig jag vill eller inte. Alltså satt jag snart i väntrummet denna lediga fredag och hoppades att någon skulle hämta mig i ett rymdskepp. Han Solo gärna.
En liten pojke for omkring i lokalerna och liksom speglade det som fanns inne i mig. Han sprang runt och skrek, snudd på ylade, sprang ifrån sin mamma och kastade sig på golvet. Sparkade av sig skorna och slet av strumporna och sprang barfota iväg genom korridoren i samma ylande tonart. (jag tänker inte lägga någon värdering i det, han var liten och rädd) Jag satt till synes lugnt med dagens tidning, jag vet inte vad den innehöll. På morgonteve som stod på där i väntrummet pratades det om fredagslyx och provades det dyr champagne. Kontrasterna i fredagslyx i tandläkarens väntrum och tevestudion var monumental!
Anledningen till min egen oro var varken tandläkarskräck eller smärträdsla. Jag tål tvärtom rätt mycket smärta och väljer aldrig bedövning. Har heller aldrig haft någon rädsla för yrkeskategorin inom dessa väggar.
Men jag har en jättekänslig kväljningsreflex! Den retas av den egna tandborsten ibland och jag bävar alltid mer för röntgenbildernas skavande i munnen och mot tungan än för eventuell behandling. När dessa kronor ordinerades bekände jag detta för tandläkaren, som var helt ny för mig. Hon var en smart kvinna med en lösning på mitt kväljande problem!
”Vi tar lustgasrummet” sa hon käckt. ”Okej”, sa jag. Skeptiskt. Hon känner inte mig och mina kväljreflexer!
Jag tog plats i stolen och fick öva med lustgasmasken fylld av syre. Det kändes helt ok, jag var duktig på att andas med näsan. Om jag andades ut med munnen skulle lustgasen nå dem som skulle behandla mig och det var strängt förbjudet. Då skulle jag bli av med den! Lustgasen började sväva schysst i systemet. När jag fick reda på att två kronor behövde bli tre (det hade uppdagats ett trasigt hörn på tanden längst in, uppe i munnen) tyckte jag det var rätt okej. Alltså var det bara att köra igång. Lustgaseffekten testades direkt med en envis röntgenplåt längst bak i munnen. Jag hade sabbat den med mina kväljningar i vanliga fall! Nu märkte jag den knappt! Wow! Ta inte ifrån mig min lustgas alltså!
Nu skulle tre tänder slipas ner till mindre gaddar. Det kommer att ila lite varnades det, ska du inte ha bedövning? Nej tok heller! Jag tar aldrig bedövning.
Lustgas är en knepig upplevelse. Jag var fullt medveten om vad som hände och kunde svara på tilltal och kände mig helt närvarande. Ändå var det lite tunnelseende och nästan som att det inte var jag där i stolen. Det jag såg från min synvinkel kändes lite som en film. Som när kameran är huvudpersonens ögon liksom. Skumt.
Så kom då de förhatliga avgjutarmomenten jag bävat för. Stora skedar med gegga som ska tryckas in i munnen och hållas prick stilla fem evighetslånga minutrar. En nere, sen en uppe. Det är då tungan kommer i vägen, kväljningsreflexen retas till bristningsgränsen och jag får panik och ingen luft. Har varit med om detta hemska en gång tidigare, utan lustgas, för en massa år sen.
Nu … vips var den nedre tandskulpturen klar! Den uppe aningen besvärligare för min del men det gick också. Ett par gånger tappade jag fokuset på näsandningen och fick en påminnelse om att återgå. Förvånansvärt alltså. Jag hade aldrig fixat det utan näsmasken med lustig gas.
Innan jag släpptes lös byttes lustgasen mot syrgas igen. Dimman i huvudet lättade genast och jag var liksom tillbaka i min egen hjärna på nolltid. De nerslipade tänderna fick varsin silvrig mössa som skydd. Avgjutningarna är postade och om ett par veckor ska kronorna sättas fast. Jag kunde bege mig iväg ut i min lediga fredag och ha det värsta gjort utan märkbara besvär. Helt otroligt alltså. Vilken himla tur, att jag råkade hamna hos en lustgsutbildad tandläkare på akutbesöket i vintras. Annars vete sjutton hur det här hade gått.

11/100