Att flyga iväg någonstans

Befann mig för en kort stund på Arlanda flygplats häromdagen. Dottern skulle resa på jobb och jag hängde henne i hälarna så långt jag fick.
En vän sa till mig en gång att Arlanda var som en port ut i världen. Hon älskade att vara där och känna in atmosfären och ha känslan av att kunna åka vart som helst.
Jag är sannerligen ingen resare. Atmosfären på Arlanda är för mig synnerligen obekant och stressande. Ingenstans i mitt sinne spritter det till av förväntan när jag befinner mig bland alla resenärer. Bara en lättnad, över att inte behöva ge mig iväg ut i världen.
Medan Dottern med självförskaffad vana checkade in via nån automat som hade gett mig gråare hår, passade jag på att glo. Helt fräckt och ostört. Ingen hade tid att notera denna resenovis iakttagelser.
Arlanda är Väskor! Tungt väskbelastade bagagevagnar, remsor som ska fästas vid väskorna, väskor som ska plastas in, väskor som ska droppas, väskor som ska bäras eller rullas eller lyftas av eller på bagageband. Väskor.
Vi köade en bra stund i ett serpentinsystem för att Dottern skulle få sin väska incheckad och när det var gjort växlade hon pengar till för ankomsten rätt sort. Sedan såg jag till att hon fick i sig nåt ätbart. På typiskt mammamanér.
Det var massor med folk på flygplatsen denna morgon. Nån stackare som sprang i full fart med väskan nästan flygande efter sig, trots hjulen. Då kändes det bra att ha startat i ottan hemifrån.
Arlanda är också avskedens plats. (kan även vara mottagandets plats givetvis, men nu befann vi oss på avskedsvåningen) Där hölls händer krampaktigt i sista skälvande stunder innan de måste släppa. Under promenaden mot rätt gate hann jag se flertalet avsked denna morgon. Somliga lättsamma, bara en snabb vinkning och så var det gjort. Men jag hann också se ett riktigt tungt avsked. Som det antagligen hade bävats för i dagar, kanske veckor. Fick mig att undra över hur länge personen i fråga skulle vara borta. En månad, ett halvår, ett år?
Jag fångade dem först i en hård och tröstande kram. Huvud mot axel, smekning i hår och över kind, kyssar. Hårt instängda i varandra. Så var det dags att släppa taget och en av dem måste vandra mot en gate med tyngd i stegen. Axlarna djupt nersläppta hos den som måste stanna kvar. Då upptäckte personen i serpentinsystemet innan gaten att man kunde följa med, bredvid och alldeles intill de blå banden. Pekade ivrigt och vilt. Den efterlämnade var inte sen att fatta. Det var kanske fyra-fem varv i kö-serpentinen. Ett tungt varv med ryggen mot den efterlämnade, ett segervarv med ansiktet mot den väntande kyssen, ett tungt varv med ryggen mot, för att återigen runda hörnet och ta sig snabbt mot kyssen.
Jag blev så uppslukad av detta fantastiska farväl att jag tappade Dottern med blicken där hon också vandrade mot sin gate. Vårt avsked var av ett lättsamt slag, en kram och moderliga förmaningar och krav på regelbunden rapportering. Om en vecka är hon hemma igen. Tillslut syntes varken hon eller de två älskande i sitt tunga avsked. De resande uppslukades av porthålet mot världen. Vi efterlämnade vände och gick.
Jag var glad över att kunna lämna Arlanda till fots och gå mot bilen. Glad att jag slapp passera genom någon gate för att sätta mig i ett flygplan bort någonstans. Jag och Ferdinand, vi trivs liksom bäst häär. Hemma under egen gren.

2/100