Det är den första maj nittonhundrafemtiosju och inne i verkstaden står Farfar, med nåt verktyg handen.
Jag kan inte riktigt se vilken slags verktyg och jag kan omöjligt veta vad han tänkte använda det till. Förmodligen håller han det enbart för fotografiets skull just den här dan. Annars var hans verkstad inget man enbart poserade med verktyg i. Men tydligen gjorde han fotografen till viljes då, ville kanske själv dokumentera sin arbetsplats?

Det här är fem år före min tid, men Farfars verkstad fanns kvar även i min barndom och jag minns delar av den. Farfar höll på med bilar i princip hela sitt liv såvitt jag vet. Lagade andras bilar och byggde på egna projekt.
När jag var barn körde han bärgningsbilen. Jag kommer ihåg den också. Röd, prydd med farfars namn på dörren och en stor kran med sin krok baktill. Där krokades trasiga bilar fast för att dras hem till verkstaden. Bärgningsbilen, eller kranbilen som vi kallade den, stod alltid på gården utanför verkstaden när vi hälsade på och jag antar att vi både provsatt och klättrade runt på den. Kanske fick vi åka på nån tur också men det har jag inget minne av.
På gården stod också mängder med bilvrak (förutom trasiga bilar som skulle lagas) som också hämtats hem av Farfar i kranbilen. Brorsan och jag tyckte det var spännande att gå runt bland de där bilvraken och allt som fanns runtomkring verkstaden när vi hälsade på. Läskigt också! För de bilarna hade ibland varit inblandade i nån slags krock eller olycka. Förarna och passagerarna hade ibland skadat sig. Det fanns blodspår kvar i spräckta vindrutor eller inne i bilarna.
Jag vet inte riktigt varför Farfar drog hem just de där bilvraken efter en olycka. Kan ha varit för skrotvärdets skull och han plockade säkerligen delar av dem för att laga andra bilar med och kanske för att sälja delar han själv inte behövde. Sedan skrotade han resten och somligt stod bara där på gården hur länge som helst. Sådant där praktiskt och varför intresserade inte oss barn. Vi bara lekte och gick på upptäcktsfärd bland alla skrotbilarna.

Inne i verkstaden fanns alltid en massa pågående projekt minns jag. Trasiga motorer eller bilar eller motorcyklar som skulle lagas på nåt sätt. Pappa växte upp till bilmontör i just denna verkstad.

Hyfsad ordning och reda var det tydligen därinne ändå, eller var det bara för bilden det också?
Jag har inte speciellt tydliga minnen av hur det såg ut därinne i verkstaden. Det var nämligen inte alls lika spännande att vara där som utanför. Däremot minns jag de där fönstren och den vitputsade byggnaden med sina stora svartbruna trädörrar. Utsidan alltså, och hur spännande det var att smyga runt där på gården och se hemska bevis på olyckan som gjort att bilarna stod där. Även om vi inte riktigt greppade hela den grejen Brorsan och jag. Vi såg det på barns vis mest, som spännande och äventyrligt och en rolig lekplats.

29/100

Idag är det Skärtorsdag och därmed är påsken igång. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra ”skämtet” om att detta är den finska nationaldagen.
Skär = skära och Säkra = kniv och kniv = finne. Liksom.
Finnar med kniv alltså. Inte skära, bara rispa. Inte sära, para rispa … för att dra det gamla vanliga skämtandet till sin (kniv)spets.
Kan inte säga att det är kränkande men inte kan jag påstå att det är kul heller. Jobbade en gång med en kvinna som varje gång hon såg mig med en brödkniv eller nåt annat vasst knivredskap hojtade ”akta, hon har kniv!” Kanske var det kul första gången men efter tionde kändes det rätt så trött.
Jag känner inte en enda finsk medborgare som går omkring med någon kniv till vardags. Inte till helger eller större högtider heller för den delen. Orkar inte rota i varifrån det där uttrycket och det så trötta skämtet bildats utan släpper det bara. Och kränkt eller inte, hoppas jag slipper höra några knivrelaterade gamla skämt idag.

Denna skärtorsdag innebär inga knivar för min del heller. Tack och lov, kan jag tillägga, eftersom jag om nån timme ska befinna mig i tandläkarstolen igen. Nu ska mina dyra kronor placeras på rätt ställe. Sällan man ser fram emot att få gå till tandläkaren men jag inbillar mig att det kommer att bli en lättnad just idag. De här tillfälliga och pålimmade gaddarna (mössorna som tandläkaren kallade dem) är inte det roligaste jag haft i munnen. Men de har förhoppningsvis fyllt sitt syfte.
Kände med förskräckelse häromdan hur den ena krumbuktade till i utbrytningsförsök. I akt och mening att behålla den tills jag sitter i tandläkarstolen idag har jag alltså ätit försiktigt. Mycket försiktigt. Och mössan är på än!

För övrigt väntar väl en dag med ivriga påringningar på ytterdörren. När grannskapets påskkärringar fått på sig sina hucklen och ritat klar sina hastverk till påskkort drar de ut på tiggarstråt.
Jag har för tillfället inget godis att ge dem, men ska absolut fixa det innan eftermiddagen. Får väl se hur kreativ jag själv orkar vara. Ett år gjorde jag mig till med guldpengar i en tjusig silvrig pokal. Då kom inga kärringar alls! Gissar att ett gäng var för små för sånt och ett annat gäng för stora för nåt så barnsligt det året. Tiggande påskkärringar går i cykler.
Förra året hade jag buntat ihop sura och söta stänger med band och påskhälsning. Då fick jag höra ryktesvägen att vi utmärkte oss som bästa huset att tigga godis i. Gäller att ligga på topp alltså, och hitta ett sätt att vara med i omröstningen även i år. 😉

Ha en trevlig skärtorsdag!

24/100

Det känns som om vi fastnat i en loop … snöfylld morgon … igen! Ingen snö vid läggdags, snötäckt vid morgonkaffet. Varje dag!
Idag ser det ut att bli en utmärkt vinterdag denna vårdag. Kritvitt med nysnö och soligt, nån liten minusgrad. Det är nästan så jag letar fram skidorna och tar en tur … givetvis har jag inga! Jag har inte stått på skidor sedan skoltiden och har ingen lust att återuppta den aktiviteten. Delar av himlen ser också ut som att det finns mer att ge. Så kom igen liksom. Tjata inte om våren för tidigt för då ska ni få se. Tycks vara tanken däruppe bland molnen.
Väderleksrapporten yrade om ytterligare snöfall alternativt regn under dan/kvällen, beroende på var man står och tittar upp mot himlen.
Gissar att snön smälter eller regnar bort under dan. Så att vi har snöfritt när vi går och lägger oss. och sopar nysnö av bilen i morgonbitti igen. Eller?
För övrigt säger jag bara, typiskt! Min dag består av en åktur till grannkommunen för lite jobb. Konstaterade vid nåt tillfälle att väglag och väder sällan är välvilligt sinnade just när jag ska dit. Och att dessa tillfällen oftast tycks planeras in just vinterhalvåret. Delar av den vägen är inte jättekul att åka på om den är halkigt belagd. Och om det varit snöfritt och frysfritt under några dagar så kan man ge sig på att det hinner både snöas och frysas på innan jag ska åka åt det hållet. Typiskt liksom.
Man kunde såklart använda tåget. Det pendlar fram och tillbaka mest hela tiden. Men det är liksom inte min grej det där. Och då är jag ändå inte framme när jag är framme och hur ska jag då komma fram? Och tänk om det uppstår signalfel och sånt som gör att tågen omöjligt går? Så står jag där och kommer inte hem. Dessutom går inte tåget utanför dörren som bilen gör. Jag tar bilen som vanligt givetvis.
Katterna är inte heller välvilligt inställda till detta kvardröjande vinterväder. De känner ända ut i morrhåren att nu borde det väl vara vår och fågelkvitter. Ljummare vindar som gör att ingen av dem vill in förrän sent på kvällen, om alls. Och så är det snö! Snacka om felberäkning. Givetvis springer de ut och in för att kolla om nåt ändrat sig. Givetvis är det typ mitt fel om jag ska tolka de anklagande blickar som vänds mot mig när jag just öppnat dörren (igen) och man står där med snö framför tassarna (fortfarande).
Det är inget nytt, vårens ankomst är ofta nyckfull och vintern är lika ofta en seg rackare som stannar fast värdfolket bytt till pyjamas. Man får gilla läget och hålla fast vid vinterdäck och tjockare jacka ännu en stund. Tids nog!

22/100