Operationen: Jag  var i sjuårsåldern och mässlingen sabbade min hörsel en natt. Trumhinnan hittades obefintlig vid läkarundersökningen dagen därpå. Läkaren i den lilla stad jag bodde i hade ingen tillgång till hörselutrustning. Han tittade i mitt öra med en sån grej som man tittar in i öron med. Placerade mig sedan i ett hörn av rummet. Traskade själv över till andra hörnet och sa saker. Jag såg att han rörde på läpparna. Men hörde inte alls vad han sa. Denna högteknologiska undersökningsmetod bekräftade vad hans ett i mitt öra och remiss till stora sjukhuset längre bort skrevs. Där fanns ett rum att stänga in mig i och jag utrustades med hörlurar och tryckknapp. Varje pip jag hörde markerade jag  med ett knapptryck och dessa registrerades av allvarlig hörselmänniska utanför den tjocka glasrutan. För att höra bra igen behövdes en ny trumhinna, berättade doktorn på stora sjukhuset efter alla undersökningarna. En sådan tillverkades under en operation av nån muskel bakom örat och syddes på plats inne i hörselgången. Sen utrustades jag med stort bandage om huvudet och örat och skickades till en barnklinik där jag fick tillbringa en vecka i jakt på hörseln. Den blev något nedsatt på det örat, men helt okej.

Piercingen: Det fick jag i trettonårspresent … i örsnibbarna alltså. Fick ett par söta små guldörhängen med ett hängande litet hjärta av mamma och pappa och trodde jag skulle svimma av glädje. Däremot svimmade jag inte av glädje när jag satt på en pall hos guldsmeden och örosnibbarna fick dessa hål. Kroppen gillade inte dessa föremål och försökte med alla medel bli av med dem. Skapade otrevliga infekterade örsnibbar som jag tvättade och kämpade med. Länge. För jag tänkte minsann inte ge upp blinget i öronen för bara lite trassel med läkningen. Jag vann. Men det tog sin tid.

Idrotten: Har aldrig gillat någon form av idrott! Gned runt på längdskidor på gympalektionerna under skolåren, ivrigt påhejad av skidåkande föräldrar. Mamma hade till och med tävlat i sin ungdom. Jag har sett bilder, smal och snygg, i stickad tröja och skidbyxor. Typ såna som var moderna på åttiotalet med sytt pressveck och hälla under foten. Såna hade mamma när hon åkte på sina träskidor genom spåren. Jag hade moderna täckbyxor … alltså på sjuttiotalet, säkert i nån klatschig färg och jag minns ännu hur in i bängen obekväma dessa täckbyxor var. Över de redan så tajta jeansen och med hängslen under jackan. Jag hatade dem. Sedan hade jag moderna smala glasfiberskidor som skulle glida lätt i spåren. Pappa och mamma satsade på bra utrustning som säkert kostade dem en slant. I hopp om att mammas små skidpokaler hemma i hyllan skulle få sällskap av fler. Det blev inte så. Jag åkte skidor bara för att jag var tvungen och nån tävling ställde jag aldrig upp i.

Husdjuret: Det fanns en hund i hemmet när jag föddes. Hon var en Finsk Stövare och hette Donna. Hon fanns enligt utsago ständigt i min närhet och såg till att jag inte gjorde illa mig. Jag har bilder på henne och mig tillsammans men jag var för liten för att minnas den hunden. Men man kan se att det var en snäll hund! Kloka ögon. Sedan dess har jag endast i kortare perioder av livet varit utan husdjur.

Semestern: När jag var barn var semester att vara i stugan vid havets slut, eller  havets början om man så vill. Det var semester det. Brorsan och jag badade hela dagarna och vi lekte och spikade båtar och hängde i gungställningen. Tänk om man kunde få gå tillbaka i tiden! Allt var så sorglöst och glatt på den tiden.

Konserten: Inte säker … men det kan ha varit Kim Larsen på folkparken i Gävle i min ungdom. Han sjöng så jag grät. I alla fall under den här låten:

Bilen: Jag tog inte körkort när man ska utan senare. Var redan då ihop med Maken och han hade bil redan innan han fyllde körkort. Så när hans körkort låg i plånboken tog vi genast en åktur i den knallröda Amazon han köpt och fixat till på specifika vis. Sen bodde vi mer eller mindre i den bilen. Som vi åkte! Jag hann aldrig köra den själv, just på grund av det där med körkortet. För när jag kom mig för att börja övningsköra hade han bytt bort den röda.

Egna boendet: Maken och jag flyttade in i en trea när han var nästan klar med lumpen. Jag minns känslan, av att kliva in i sin egen lägenhet. Det var vårt! Vi hade förberett med en del inköp av möbler och saker innan denna flytt. Hade till exempel en soffgrupp i svärföräldrarnas garage. Den hade vi köpt begagnat. På den tiden var inte inredning så stort som nu. Man skulle ha en soffa och vi fick den till bra pris, en tvåa och en trea som skötts väl och såg ännu nya ut när vi tog över dem. Till det fanns också ett glasbord. Vi hade också köpt en teve på rea och en del husgeråd. Resten handlade vi på Ikea när det var dags för flytt. Vi lade ner störst del av pengarna på en vräkig bokhylla med vitrinskåp för glas (ja, redan på den tiden!) Bokhyllan var svart och hade lösa sektioner i olika höjder som man kunde pussla ihop som man ville. Och det allmänna inredningsointresset till trots hade vi massor av idéer som vi genomförde i denna första lägenhet. Hallen var het i svart/vitt. Med svartvitrandig matta som Moster vävde. En vit hylla i ett hörn med enbart svarta porslinsprydnadssaker på. Svart telefon på vit byrå med svarta handtag.  Och i vardagsrummet byggde vi en egen spaljé för alla våra krukväxter. Ja, så där höll vi på och vi stortrivdes i den där lägenheten!

Jobbet: Jag började mitt yrkesliv som hotellstäderska. Fick sommarjobb på ett litet hotell i stan och bäddade sängar och städade upp efter folk i tidig morgon. Minns att det kunde vara rätt så äckligt ibland. Därtill fixade vi också frukosten i en liten serveringsdel på hotellet. Som inte var stort nog för att ha en restaurang. Där kunde man få ta lite frukost själv på rasten och jag tyckte det var så god ost. Färdigskuren ost i nån förpackning, rostad macka och marmelad. Apelsinjuice. Som blandades från koncentrat med vatten men så himla gott när man farit runt med lakan i några timmar. Det blev ingen karriär av det där, det räckte med en sommar.

Utlandsresan: Om jag inte räknar resan till det nya landet, som faktiskt var utomlands, så reste jag utomlands första gången när jag var en bra bit över tjugo. Jag kan också tillägga att detta inte upprepats. De enda resor jag gjort sedan dess är mellan mina två hemländer. Det har att göra med min ovilja till att vistas på soliga platser och ett totalt ointresse för resande överhuvudtaget. Men, den där första var det tal om nu. Jag åkte till Italien med en kompis och hennes mamma med sambo. Nån av dem (mamman eller sambon) var flygrädd om jag minns rätt. Så vi hade en bussresa inplanerad. Tidigt som sjutton en morgon skjutsade våra sambos oss till Uppsala där vi klev på denna buss. Med packning och liten kudde och allt. Bussen samlade sedan upp folk på en massa platser i Sverige. En annan buss från ett annat håll gjorde samma sak. Dessa båda bussar möttes fram på eftermiddagen i Helsingborg där vi arrangerades om utifrån resmål. Sen började äventyret på riktigt. Först över till Danmark, sen vidare genom Tyskland, Österrike och slutligen Italien. Vi tillbringade natten ”sovandes” i bussen medan vi körde längs Autobahn.  Bussen stannade på en del ställen under resan (givetvis när vi åkte båt mellan Sverige och Danmark och Danmark och Tyskland) men en del pauser blev det. På en parkeringsplats i Danmark käkade vi korv med bröd som tillagades i bussen. I Tyskland på en parkeringsplats där vi fick besöka ett stort badrum inför natten på bussen. Och i Österrike följande morgon för frukost på ett skitmysigt litet pensionat. Där det bara fanns en liten toa för alla oss bussresenärer. Typ så. Sen tillbringade vi en vecka i norra Italien på en ort som hette Lido di Jesolo alldeles i närheten av Venedig. Vi solade (läs gnällde under ett parasoll) och shoppade och åt gott och tog lokalbuss + båt till Venedig och hade det allmänt trevligt. Som om vi inte fått nog av bussar ägnade vi också en dag åt en bussresa till San Marino. När vår vecka var slut klev vi på den där egna bussen igen och åkte hela vägen tillbaka till Uppsala. En lite förändrad rutt på hemvägen för att vi skulle få se något annat än på ditvägen.
Det var ett rätt så trevligt sätt att resa. Så mycket man fick se från detta bussfönster! Om man nu inte somnade hela tiden som vi ungdomar gjorde. Och om man nu inte hade värsta svettindränkta karln framför sig som vi hade. Natten var inte min bästa natt i livet men helt okej att sova sittandes i en åkande buss ändå. Och mycket tid för trevliga samtal med reskompisen. Ja, det var en trevlig upplevelse!