Ibland är det där man ska ha helt borta och måste sökas fram, letas upp och upptäckas. Maken är i sanning ingen sakletare. Det som inte syns, det finns inte! Och när det inte syns … Då är det borta. Heeelt borta!
Saker och tings bortavaro ger honom omedelbar panik. Så pass panik att all logik rinner ut där paniken smet in.
Det är nåt som är borta, verkligen borta eller inbillat borta. Sak samma. Nu ska han leta!
Det är med visst intresse man iakttar detta letade.
Han börjar helt planlöst, pådriven av den där panikkänslan som säger honom att detta något aldrig kommer att hittas. Nånsin mer! Detta planlösa letade driver honom runt i huset med irrande blick. Letande på i princip enbart helt ologiska platser. Han lyfter på nån tidning, en kudde i soffan, drar ut nån låda eller glor in i random skåp. Istället för att först vända sig till den låda/skåp där vi brukar förvara den kategorin saker. Nej då, den lådan/skåpet tittar han absolut inte i. Därför hittar han heller inte grejen och paniken ökar givetvis i detta fruktlösa letande.
Den försvunna logiken kippar efter luft och han börja svamla om var saken senast var synlig (läs: där han senast lämnade den) Och i det ögonblicket når logiken stranden och inser att det givetvis är jag som städat bort den, flyttat den, gömt den. Och att jag till råga på allt vägrar tala om det eller erkänna mitt jävulstilltag.
Jag ser det komma innan han själv hittat förklaringen. Jovisst, jag städar hemma. Och lägger då ofta var sak på sin plats. Det betyder därmed inte att de är borta. De är bara inte framme var som helst längre. Om Maken fick bestämma skulle vi ha diverse saker uppradade på synliga ytor. Kanske med målad kontur runtom dessutom. Som på en verktygstavla. Det är bara det att han aldrig lägger nåt på samma ställe. Oavsett om jag ”städat bort” nåt eller om han själv lagt ifrån sig nåt så hittar han ändå inte.
Det är samma sak varje gång, och rent fascinerande att se honom fara runt letande och samtidigt så skickligt undvika just den lådan eller det skåpet där den troligen befinner sig.
Och Samtidigt bygger han ihop förklaringar på varför det som är borta är borta. Det är nämligen högst troligt att nån annan, mindre ordningsam person, haft bort denna sak. Typ lämnat den på fel ställe, slarvat bort. Gömt!
En gång letade han en såg. Letade han i garaget? Nej. Han letade på en massa andra ställen och var under tiden helt övertygad om att den säkert låg på gräsmattan, under snön! Vem sjutton skulle ha lämnat en såg där?
Han bor med enbart mig. Min hobby är att lägga sågar på gräsmattan och förnöjas över att de göms i snö? Näe! På min gräsmatta göms inget under snön, mer än höstlöven möjligen.
Han (Läs: jag!) hittade den där sågen, inte under snön utan i garaget. Bakom en grej i ett hörn. Inte på verktygstavlan.
Häromdagen fick han helt oförklarligt för sig att ett minneskort till kameran var borta. Varför nu det skulle vara borta? Han hade köpt ett nytt minneskort. Packat upp det och lämnat det på vardagsrumsbordet gissningsvis. Alternativt köksbordet. Sedan lade någon (typ jag) detta minneskort i skåpet där vi har kameragrejer. Tyckte det passade bra där. Själv glömde han hela saken, flera veckor glömde. Och när han kom på det låg det inte längre synligt; alltså borta! Och gissa var han inte letade? Precis. Han letande överallt utom i skåpet med kameragrejer!
I morse låg den nya ratten till Rodden på köksbordet (ja, den packades upp i går och gjorde honom sällskap i soffan hela kvällen och förmodligen var den sällskap till frukosten i morse) Om ratten ligger kvar på köksbordet när jag kommer från jobbet i morgonbitti … Kommer jag att lägga in den i garaget! Shit. Då kommer den nya ratten att vara heeelt borta 😀