Maken visade skrattade upp ett roligt inlägg på facebook häromdan. En ”skylt” med texten; ”Det pappa inte kan fixa är sönder och det mamma inte kan hitta är borta.” Jag skrattade också för det där är så sant i detta hus.
Maken är en fena på att fixa. Han lagar det mesta, stort som smått, och därmed sitter jag lugnt i soffan när nåt går sönder. (Utom när det gäller datorer eller nåt annat i den stilen för det är mitt område.) Han må svära och fundera över problemet ibland men förr eller senare är det lagat och det går fortast om jag inte lägger mig i. Man kunde göra en ”skylt” över det också. ”När pappa lagar nåt undanber han sig alla goda råd.”
Själv är jag sakletare. Jag kan inte vila innan alla grejer är upphittade och tillrättalagda. Det är inte så att jag automatiskt vet var alla prylar befinner sig, men om någon inte kan hitta en grej som bör finnas letar jag oftast upp den. Även här kan en ny skylt tillverkas. ”När mamma letar gör man klokast i att inte tala om var man såg den sist eller var den brukar vara.”
Till och med katterna ber mig leta ibland. Då handlar det om de där små pälsmössen de gärna leker med. Vips är en borta och Pancakes sitter och tittar på mig tills jag kryper runt och letar fram den igen.
Kanske går såna där egenskaper i arv? Mamma var också bra på att hitta grejer och ha ordning på saker och ting. Pappa var en fixare, precis som Maken. Han lagade allt på ett eller annat sätt och besatt en envishet som inte gav med sig innan det fungerade. Jag har ärvt delar av fixargenen också, och definitivt envisheten.
Makens mormor var också en fixare av rang. Hon bar omkring på skiftnyckel och dylika verktyg i handväskan. Lagade mina solbrillor en gång när de tappat en skruv, genom att ersätta den med en bit ståltråd. Hon hade ett speciellt uttryck för sånt också. När man gjorde en tillfällig lösning på en trasighet. Då gjorde man en ”fundering” och så funkade grejen en stund till. Tills man hade möjlighet att ersätta funderingen med nåt permanet. Makens mormor hade en ordningsam liten verktygsväska i sin lilla bil och visste hur dessa verktyg skulle användas också. Hennes man lär ska ha haft tummen mitt i handen och hade mer i huvudet liksom. Så hon fick ta tag i de där praktiska problemen i hemmet.
Hon var mycket stolt över sin lika händige sonson och frågade honom gärna till råds och hjälpte gärna till när nåt skulle fixas.
Så den händigheten gick också i arv. Fast jag vet att Makens pappa var duktig med händerna även han.
Så ja, det pappa inte kan laga, det är verkligen trasigt, och det mamma inte kan hitta är totalt borta. Det är så det är.