Nytt år och nya tag och löften att uppfylla

Tja. Nytt år är det. Oundvikligen. Tjugohundrasexton har potential än så länge.
Nya tag? Hmm. Jag vet på vilka områden jag behöver ta nya tag och det kanske jag gör. Dessa nya tag involverar dock inga löften av något slag. Jag firade nyårsnatten i trevligt sällskap och skålade för tolvslaget men jag gav inga som helst löften som tynger ryggsäcken med krav på uppfyllelse.
Den senaste veckan har jag ägnat ledig tid åt att sitta fastvuxen i soffan med datorn i famnen. Där har jag gått igenom tjugohundrafjorton års bloggande, genom att kopiera text för text och klistra in dem i ett upplägg som ska bli bok. Då korrekturläser jag också alla texterna och återupplever allt en gång till. Snart är det klart att trycka på skicka och så småningom hitta en bok i brevlådan. Jag har nästan allt mitt bloggande i bokform. Och så snart jag skickat denna kan jag påbörja detsamma med tjugohundrafemton. Den boken kommer att bli den tunnaste av alla mina bloggböcker. För det var året när bloggandet vattnades ur och gick totalt i stå. Vet inte riktigt varför.
De där bloggböckerna blir en sorts dagböcker. Att ta fram ur bokhyllan och bläddra tillbaka i. Och kanske kan nån finna nöje i dem en dag när jag inte längre är med? Vem vet.
När jag läser mina egna texter känner jag skrivlusten mellan raderna. Njutningen i att att leta rätt ord, bygga meningar av dem och formulera det där som rullat runt i huvudet en stund. Och jag saknar det! Den där pirrande skrivlustan som springer över tangenterna. Jag har stängt in den liksom. Vägrat använda den och funnit den obekväm. Djupt. Ja. Det är det. Fortfarande.
Det var därför jag just nu tog tag i tillverkandet av bloggboken. Dels låg jag efter även med det, men också för att kanske, kanske väcka någon spirande liten skrivglöd till liv igen genom korrekturläsningen av dessa texter.

Jag har en spirande grej på fönsterbrädan. Kanske är det symboliskt?
2015-10-23 12.04.25I oktober strosade jag i stadsparken med blicken mot marken. Bland alla prasslande löv hittade jag det jag sökte. Ekollon! Kände mig som ett barn när jag plockade dem från marken och gick med dem i hårt knuten hand.
Hemma stoppade jag ner dem i en skål med vatten. Den har stått där hela november och mest sett äcklig ut. ”Alltså mamma? Vad har du i den där skålen med det där bruna luddiga?” Frågade Dottern när hon var hemma sist. Ja just ja! Ekollonen. Hade nästan glömt dem. Jag spolade av dem och granskade dem noga. Såg den lilla antydan till spricka i skalet och en liten rotstump som faktiskt ville ner i vatten. Nu fick de flytta, från skål till vas. En vas med liten öppning. 2016-01-03 13.12.47Nålar genom skalet som stöd för att inte hela ekollonet skulle pluppa i.
Roten har växt ner där i vasen under december. Jag har hållit dem under sträng uppsikt. 2016-01-03 13.13.12
Ändå missade jag det pyttelilla skott som tillslut stack i väg åt andra hållet! Det måste verkligen ha skett i samband med nyåret. För på gamla sidan årsgränsen var det bara rot. På nya sida årsgränsen plötsligt ett spirande skott!
2016-01-03 13.11.59

Ja, det spirar på fönsterbrädan. Så där lagom metaforiskt. Jag odlar ekar i vas och det är jag långtifrån den första att göra. Men kanske odlar jag också mitt skrivande till på köpet. Vem vet?!

2016-01-03 13.13.54