Första

Operationen: Jag  var i sjuårsåldern och mässlingen sabbade min hörsel en natt. Trumhinnan hittades obefintlig vid läkarundersökningen dagen därpå. Läkaren i den lilla stad jag bodde i hade ingen tillgång till hörselutrustning. Han tittade i mitt öra med en sån grej som man tittar in i öron med. Placerade mig sedan i ett hörn av rummet. Traskade själv över till andra hörnet och sa saker. Jag såg att han rörde på läpparna. Men hörde inte alls vad han sa. Denna högteknologiska undersökningsmetod bekräftade vad hans ett i mitt öra och remiss till stora sjukhuset längre bort skrevs. Där fanns ett rum att stänga in mig i och jag utrustades med hörlurar och tryckknapp. Varje pip jag hörde markerade jag  med ett knapptryck och dessa registrerades av allvarlig hörselmänniska utanför den tjocka glasrutan. För att höra bra igen behövdes en ny trumhinna, berättade doktorn på stora sjukhuset efter alla undersökningarna. En sådan tillverkades under en operation av nån muskel bakom örat och syddes på plats inne i hörselgången. Sen utrustades jag med stort bandage om huvudet och örat och skickades till en barnklinik där jag fick tillbringa en vecka i jakt på hörseln. Den blev något nedsatt på det örat, men helt okej.

Piercingen: Det fick jag i trettonårspresent … i örsnibbarna alltså. Fick ett par söta små guldörhängen med ett hängande litet hjärta av mamma och pappa och trodde jag skulle svimma av glädje. Däremot svimmade jag inte av glädje när jag satt på en pall hos guldsmeden och örosnibbarna fick dessa hål. Kroppen gillade inte dessa föremål och försökte med alla medel bli av med dem. Skapade otrevliga infekterade örsnibbar som jag tvättade och kämpade med. Länge. För jag tänkte minsann inte ge upp blinget i öronen för bara lite trassel med läkningen. Jag vann. Men det tog sin tid.

Idrotten: Har aldrig gillat någon form av idrott! Gned runt på längdskidor på gympalektionerna under skolåren, ivrigt påhejad av skidåkande föräldrar. Mamma hade till och med tävlat i sin ungdom. Jag har sett bilder, smal och snygg, i stickad tröja och skidbyxor. Typ såna som var moderna på åttiotalet med sytt pressveck och hälla under foten. Såna hade mamma när hon åkte på sina träskidor genom spåren. Jag hade moderna täckbyxor … alltså på sjuttiotalet, säkert i nån klatschig färg och jag minns ännu hur in i bängen obekväma dessa täckbyxor var. Över de redan så tajta jeansen och med hängslen under jackan. Jag hatade dem. Sedan hade jag moderna smala glasfiberskidor som skulle glida lätt i spåren. Pappa och mamma satsade på bra utrustning som säkert kostade dem en slant. I hopp om att mammas små skidpokaler hemma i hyllan skulle få sällskap av fler. Det blev inte så. Jag åkte skidor bara för att jag var tvungen och nån tävling ställde jag aldrig upp i.

Husdjuret: Det fanns en hund i hemmet när jag föddes. Hon var en Finsk Stövare och hette Donna. Hon fanns enligt utsago ständigt i min närhet och såg till att jag inte gjorde illa mig. Jag har bilder på henne och mig tillsammans men jag var för liten för att minnas den hunden. Men man kan se att det var en snäll hund! Kloka ögon. Sedan dess har jag endast i kortare perioder av livet varit utan husdjur.

Semestern: När jag var barn var semester att vara i stugan vid havets slut, eller  havets början om man så vill. Det var semester det. Brorsan och jag badade hela dagarna och vi lekte och spikade båtar och hängde i gungställningen. Tänk om man kunde få gå tillbaka i tiden! Allt var så sorglöst och glatt på den tiden.

Konserten: Inte säker … men det kan ha varit Kim Larsen på folkparken i Gävle i min ungdom. Han sjöng så jag grät. I alla fall under den här låten:

Bilen: Jag tog inte körkort när man ska utan senare. Var redan då ihop med Maken och han hade bil redan innan han fyllde körkort. Så när hans körkort låg i plånboken tog vi genast en åktur i den knallröda Amazon han köpt och fixat till på specifika vis. Sen bodde vi mer eller mindre i den bilen. Som vi åkte! Jag hann aldrig köra den själv, just på grund av det där med körkortet. För när jag kom mig för att börja övningsköra hade han bytt bort den röda.

Egna boendet: Maken och jag flyttade in i en trea när han var nästan klar med lumpen. Jag minns känslan, av att kliva in i sin egen lägenhet. Det var vårt! Vi hade förberett med en del inköp av möbler och saker innan denna flytt. Hade till exempel en soffgrupp i svärföräldrarnas garage. Den hade vi köpt begagnat. På den tiden var inte inredning så stort som nu. Man skulle ha en soffa och vi fick den till bra pris, en tvåa och en trea som skötts väl och såg ännu nya ut när vi tog över dem. Till det fanns också ett glasbord. Vi hade också köpt en teve på rea och en del husgeråd. Resten handlade vi på Ikea när det var dags för flytt. Vi lade ner störst del av pengarna på en vräkig bokhylla med vitrinskåp för glas (ja, redan på den tiden!) Bokhyllan var svart och hade lösa sektioner i olika höjder som man kunde pussla ihop som man ville. Och det allmänna inredningsointresset till trots hade vi massor av idéer som vi genomförde i denna första lägenhet. Hallen var het i svart/vitt. Med svartvitrandig matta som Moster vävde. En vit hylla i ett hörn med enbart svarta porslinsprydnadssaker på. Svart telefon på vit byrå med svarta handtag.  Och i vardagsrummet byggde vi en egen spaljé för alla våra krukväxter. Ja, så där höll vi på och vi stortrivdes i den där lägenheten!

Jobbet: Jag började mitt yrkesliv som hotellstäderska. Fick sommarjobb på ett litet hotell i stan och bäddade sängar och städade upp efter folk i tidig morgon. Minns att det kunde vara rätt så äckligt ibland. Därtill fixade vi också frukosten i en liten serveringsdel på hotellet. Som inte var stort nog för att ha en restaurang. Där kunde man få ta lite frukost själv på rasten och jag tyckte det var så god ost. Färdigskuren ost i nån förpackning, rostad macka och marmelad. Apelsinjuice. Som blandades från koncentrat med vatten men så himla gott när man farit runt med lakan i några timmar. Det blev ingen karriär av det där, det räckte med en sommar.

Utlandsresan: Om jag inte räknar resan till det nya landet, som faktiskt var utomlands, så reste jag utomlands första gången när jag var en bra bit över tjugo. Jag kan också tillägga att detta inte upprepats. De enda resor jag gjort sedan dess är mellan mina två hemländer. Det har att göra med min ovilja till att vistas på soliga platser och ett totalt ointresse för resande överhuvudtaget. Men, den där första var det tal om nu. Jag åkte till Italien med en kompis och hennes mamma med sambo. Nån av dem (mamman eller sambon) var flygrädd om jag minns rätt. Så vi hade en bussresa inplanerad. Tidigt som sjutton en morgon skjutsade våra sambos oss till Uppsala där vi klev på denna buss. Med packning och liten kudde och allt. Bussen samlade sedan upp folk på en massa platser i Sverige. En annan buss från ett annat håll gjorde samma sak. Dessa båda bussar möttes fram på eftermiddagen i Helsingborg där vi arrangerades om utifrån resmål. Sen började äventyret på riktigt. Först över till Danmark, sen vidare genom Tyskland, Österrike och slutligen Italien. Vi tillbringade natten ”sovandes” i bussen medan vi körde längs Autobahn.  Bussen stannade på en del ställen under resan (givetvis när vi åkte båt mellan Sverige och Danmark och Danmark och Tyskland) men en del pauser blev det. På en parkeringsplats i Danmark käkade vi korv med bröd som tillagades i bussen. I Tyskland på en parkeringsplats där vi fick besöka ett stort badrum inför natten på bussen. Och i Österrike följande morgon för frukost på ett skitmysigt litet pensionat. Där det bara fanns en liten toa för alla oss bussresenärer. Typ så. Sen tillbringade vi en vecka i norra Italien på en ort som hette Lido di Jesolo alldeles i närheten av Venedig. Vi solade (läs gnällde under ett parasoll) och shoppade och åt gott och tog lokalbuss + båt till Venedig och hade det allmänt trevligt. Som om vi inte fått nog av bussar ägnade vi också en dag åt en bussresa till San Marino. När vår vecka var slut klev vi på den där egna bussen igen och åkte hela vägen tillbaka till Uppsala. En lite förändrad rutt på hemvägen för att vi skulle få se något annat än på ditvägen.
Det var ett rätt så trevligt sätt att resa. Så mycket man fick se från detta bussfönster! Om man nu inte somnade hela tiden som vi ungdomar gjorde. Och om man nu inte hade värsta svettindränkta karln framför sig som vi hade. Natten var inte min bästa natt i livet men helt okej att sova sittandes i en åkande buss ändå. Och mycket tid för trevliga samtal med reskompisen. Ja, det var en trevlig upplevelse!

Sök och finn

Ibland är det där man ska ha helt borta och måste sökas fram, letas upp och upptäckas. Maken är i sanning ingen sakletare. Det som inte syns, det finns inte! Och när det inte syns … Då är det borta. Heeelt borta!
Saker och tings bortavaro ger honom omedelbar panik. Så pass panik att all logik rinner ut där paniken smet in.
Det är nåt som är borta, verkligen borta eller inbillat borta. Sak samma. Nu ska han leta!
Det är med visst intresse man iakttar detta letade.
Han börjar helt planlöst, pådriven av den där panikkänslan som säger honom att detta något aldrig kommer att hittas. Nånsin mer! Detta planlösa letade driver honom runt i huset med irrande blick. Letande på i princip enbart helt ologiska platser. Han lyfter på nån tidning, en kudde i soffan, drar ut nån låda eller glor in i random skåp. Istället för att först vända sig till den låda/skåp där vi brukar förvara den kategorin saker. Nej då, den lådan/skåpet tittar han absolut inte i. Därför hittar han heller inte grejen och paniken ökar givetvis i detta fruktlösa letande.
Den försvunna logiken kippar efter luft och han börja svamla om var saken senast var synlig (läs: där han senast lämnade den) Och i det ögonblicket når logiken stranden och inser att det givetvis är jag som städat bort den, flyttat den, gömt den. Och att jag till råga på allt vägrar tala om det eller erkänna mitt jävulstilltag.
Jag ser det komma innan han själv hittat förklaringen. Jovisst, jag städar hemma. Och lägger då ofta var sak på sin plats. Det betyder därmed inte att de är borta. De är bara inte framme var som helst längre. Om Maken fick bestämma skulle vi ha diverse saker uppradade på synliga ytor. Kanske med målad kontur runtom dessutom. Som på en verktygstavla. Det är bara det att han aldrig lägger nåt på samma ställe. Oavsett om jag ”städat bort” nåt eller om han själv lagt ifrån sig nåt så hittar han ändå inte.
Det är samma sak varje gång, och rent fascinerande att se honom fara runt letande och samtidigt så skickligt undvika just den lådan eller det skåpet där den troligen befinner sig.
Och Samtidigt bygger han ihop förklaringar på varför det som är borta är borta. Det är nämligen högst troligt att nån annan, mindre ordningsam person, haft bort denna sak. Typ lämnat den på fel ställe, slarvat bort. Gömt!
En gång letade han en såg. Letade han i garaget? Nej. Han letade på en massa andra ställen och var under tiden helt övertygad om att den säkert låg på gräsmattan, under snön! Vem sjutton skulle ha lämnat en såg där?
Han bor med enbart mig. Min hobby är att lägga sågar på gräsmattan och förnöjas över att de göms i snö? Näe! På min gräsmatta göms inget under snön, mer än höstlöven möjligen.
Han (Läs: jag!) hittade den där sågen, inte under snön utan i garaget. Bakom en grej i ett hörn. Inte på verktygstavlan.
Häromdagen fick han helt oförklarligt för sig att ett minneskort till kameran var borta. Varför nu det skulle vara borta? Han hade köpt ett nytt minneskort. Packat upp det och lämnat det på vardagsrumsbordet gissningsvis. Alternativt köksbordet. Sedan lade någon (typ jag) detta minneskort i skåpet där vi har kameragrejer. Tyckte det passade bra där. Själv glömde han hela saken, flera veckor glömde. Och när han kom på det låg det inte längre synligt; alltså borta! Och gissa var han inte letade? Precis. Han letande överallt utom i skåpet med kameragrejer!
I morse låg den nya ratten till Rodden på köksbordet (ja, den packades upp i går och gjorde honom sällskap i soffan hela kvällen och förmodligen var den sällskap till frukosten i morse) Om ratten ligger kvar på köksbordet när jag kommer från jobbet i morgonbitti … Kommer jag att lägga in den i garaget! Shit. Då kommer den nya ratten att vara heeelt borta 😀

Veckans

Veckans veckolista: Tydligen svårskriven. Jag påbörjade den redan i torsdags och sitter med den ännu när söndagen är snudd på slut. Ibland går det bra trögt alltså! Men, nån sorts lista blev det trots allt.

Veckans TV: Sen vi skaffade den där appletve-grejen har vi också skaffat prenumerationer på Netflix och Viaplay. Låter som att vi sitter framför teven mest hela tiden och ja, det kanske vi gör? Hur som helst har jag fastnat i Netflix-serien ”Orange is the new black” Ännu bara inne på första säsongen av denna serie om ett kvinnofängelse. Det finns för närvarande tre säsonger tillgängliga och en fjärde släpps tydligen i sommar. Och det är en himla bra serie! Det kan nog mycket väl vara så att jag hädanefter tittar på teve mest hela tiden.

Veckans väder: Vinter.

Veckans shit happens:  Jag skulle bara sträcka mig efter en grej och mitt i den rörelsen slog jag omkull den där kaffemuggen. Som nyss hade fyllts på. Det ryms mycket kaffe i en liten mugg! Och när kaffet släpps lös på det där okontrollerade viset hamnar det över allt i sin väg. Som en vild vårflod, rätt ut på duken, plask ner på golvet och ut över Dotterns tröja. Det bästa var att datorn klarade sig. Tack vare att den stod bakom muggen. Det sämsta var att Dotterns ritplatta fick ta emot det mesta av kaffet. En ritplatta är en kär vän och ett tekniskt arbetsredskap för en fotograf. Med hjälp av den trollar Dottern fram snygg retusch av sina foton i datorn. Nu var den helt kaffedränkt. Åkte på en stunds avtorkning och viloläge upp och ner medan den kaffeskvättande modern hoppades på det bästa. Dottern hyste också förhoppningar såklart … men det skulle visa sig att våra två bästa var helt olika. Hon hoppades nämligen på ritplattans död! Kan låta högst märkligt men egentligen var den där plattan relativt uttjänt redan innan kaffebadet. Det har pratats i omgångar om uppgradering men eftersom den ändå funkade så fick den vara kvar. I väntan på ett mer ofungerande tillstånd …

Veckans inköp: Givetvis slog Dotterns önskning hårdast. Trodde man nåt annat? Vi åkte till mediavaruhuset dan efter och köpte en ny sån där ritplatta till datorn. Hon måste verkligen ha en som fungerar. Och när mamman är så klantig är det bara att öppna plånboken i kassan. I  ärlighetens namn delade vi på kostnaden. Jag betalade mest eftersom jag haft sönder den andra, men Dottern tyckte det var orättvist om jag skulle betala hela. Eftersom ritplattan i fråga ändå inte fungerat felfritt innan kaffet. Nåja, nöjd Dotter satt resten av dagen med den nya och fantastiska ritplattan och kvittrade fram magiska under i photoshop. Numera är jag bannlyst med kaffe i närheten av teknisk utrustning.

Veckans kattprat: Blir galen på alla katthår just nu. Det är ännu vinter men dessa två vinterpälsmonster fäller en väldig massa hår som smetar av sig i soffan, på kläderna, i min stickning … ja, precis överallt. Och vi dammsuger och tejprollar och håller på. Inget hjälper. Vi är alla pälsklädda. Allt är pälsklätt!

Veckans artikel: Dottern gör praktik som fotograf, på ett skivbolag. Förra veckan var hon i Tyskland med ett par band på en miniturné. Förutom bilder blev det en artikel i dagstidningen. Den hittas här —-> om man vill kolla. Gör det!

Veckans vackraste vyer: Åkte på en jobbresa i början av veckan. Den tog oss genom kallt och snötäckt landskap inåt landet. Alla träd var så där gnistrande frostklädda och snösprayade. Hemma ser det inte ut så där! Då hade jag varit ute med kameran för länge sen. Nu fanns det inget utrymme för något fotograferande överhuvudtaget. När vi åkte hem, några jobbtimmar senare var det mörkt och rejält kallt. Något gnistrade grönblått mellan träden. Lyste upp himlen som i ett sience fiction äventyr. Det visade sig vara ett tåg, som slog gnistor mot kontaktledningen ovanför. Effekten mot allt det vita var mäktig och där satt jag. Fortfarande utan kamera!

Veckans film: Valde i urvalet denna eftermiddag och landade på Robin Hood. Alltså den där äldre versionen med Kevin Costner, men det var inte för hans skull jag ville se filmen igen. För inte alls länge sen dog Alan Rickman tyvärr. En av mina favoritskådespelare, ända sen han först syntes i Die Hard. Inte blev han sämre av att spela Snape i Harry Potter. Givetvis! Men bäst är han i de här Robin Hood-filmen. Som Sheriffen av Nottingham. Alltså arg! Så arg! Han har repliker man sitter i förtjusning och väntar in. Är liksom behållningen i filmen. Det ryktades om att Kevin varit sur, när filmen hade premiär. För att Alan stal uppmärksamheten. Och ja! Min uppmärksamhet stal han definitivt. Det blev en riktig martinékänsla med denna gamla goding till film.

Nu avslutar jag denna lista och denna vecka. En ny vecka väntar!

Fixa och hitta

Maken visade skrattade upp ett roligt inlägg på facebook häromdan. En ”skylt” med texten; ”Det pappa inte kan fixa är sönder och det mamma inte kan hitta är borta.” Jag skrattade också för det där är så sant i detta hus.
Maken är en fena på att fixa. Han lagar det mesta, stort som smått, och därmed sitter jag lugnt i soffan när nåt går sönder. (Utom när det gäller datorer eller nåt annat i den stilen för det är mitt område.) Han må svära och fundera över problemet ibland men förr eller senare är det lagat och det går fortast om jag inte lägger mig i. Man kunde göra en ”skylt” över det också. ”När pappa lagar nåt undanber han sig alla goda råd.”
Själv är jag sakletare. Jag kan inte vila innan alla grejer är upphittade och tillrättalagda. Det är inte så att jag automatiskt vet var alla prylar befinner sig, men om någon inte kan hitta en grej som bör finnas letar jag oftast upp den. Även här kan en ny skylt tillverkas. ”När mamma letar gör man klokast i att inte tala om var man såg den sist eller var den brukar vara.”
Till och med katterna ber mig leta ibland. Då handlar det om de där små pälsmössen de gärna leker med. Vips är en borta och Pancakes sitter och tittar på mig tills jag kryper runt och letar fram den igen.
Kanske går såna där egenskaper i arv? Mamma var också bra på att hitta grejer och ha ordning på saker och ting. Pappa var en fixare, precis som Maken. Han lagade allt på ett eller annat sätt och besatt en envishet som inte gav med sig innan det fungerade. Jag har ärvt delar av fixargenen också, och definitivt envisheten.
Makens mormor var också en fixare av rang. Hon bar omkring på skiftnyckel och dylika verktyg i handväskan. Lagade mina solbrillor en gång när de tappat en skruv, genom att ersätta den med en bit ståltråd. Hon hade ett speciellt uttryck för sånt också. När man gjorde en tillfällig lösning på en trasighet. Då gjorde man en ”fundering” och så funkade grejen en stund till. Tills man hade möjlighet att ersätta funderingen med nåt permanet. Makens mormor hade en ordningsam liten verktygsväska i sin lilla bil och visste hur dessa verktyg skulle användas också. Hennes man lär ska ha haft tummen mitt i handen och hade mer i huvudet liksom. Så hon fick ta tag i de där praktiska problemen i hemmet.
Hon var mycket stolt över sin lika händige sonson och frågade honom gärna till råds och hjälpte gärna till när nåt skulle fixas.
Så den händigheten gick också i arv. Fast jag vet att Makens pappa var duktig med händerna även han.
Så ja, det pappa inte kan laga, det är verkligen trasigt, och det mamma inte kan hitta är totalt borta. Det är så det är.

Vad ska man ha en dator till?

Jag sitter här i soffan med kaffekoppen inom räckhåll och datorn i famnen. Som så många gånger förr. Denna dator.
Tidigt i vårt vardagliga datoranvändande var datorn en sak som stod placerad på ett speciellt bord, kanske till och med i ett speciellt rum. Den var stor och otymplig utanpå och krävde sin plats. Inte minst för alla nödvändiga sladdar. Datorer hade väl funnits hur länge som helst då redan, när det någonstans beslutades att folk i allmänhet behövde dessa apparater i hemmen. Många arbetsgivare subventionerade ett inköp av en dator för sina anställda. På det viset kom också den första datorn till vårt hem. Jag minns det tydligt. Vad jag däremot inte riktigt minns är vad jag gjorde innan. Med tiden som datorn nu började ta i anspråk. För den slukade timmarna hela, utan att tugga.
Med datorn kom också Internet. Man visste inte riktigt vad det var, detta mystiska och osynliga nät. Eller var det fanns liksom. Ring-upp-modemet sjöng sin sång och man hamnade på Internet. Vad skulle man göra där? Söka information sades det. Som en uppslagsbok. Visst fanns det information! Det gjordes hemsidor, det letades bilder och plötsligt kunde man läsa nyheterna också. Och så småningom myntades uttrycket sociala medier … därmed var datorn inte längre en klump i ett hörn på ett datorbord. Dessa datorbord säljs nu i parti och minut eller skänks till loppisar där de står och samlar damm. För vem behöver dem? Datorn är numera placerad i famnen på oss. Eller i handen på oss i form av en smart telefon. Internet är därmed upptryckt rakt under näsan på oss och tar allt med plats i livet och slukar mängder med tid.
Numera när jag placerar datorn i famnen är det raka vägen till Internet jag tar mig. Att använda datorn är lika med att befinna sig på Internet. Men har vi verkligen hängt med i utvecklingen? Har vi tänkt över vad detta innebär? Är det här tryggt, säkert och pålitligt? Allt mer läggs på Internet och allt mer ska skötas via en dator. Det går knappt att besöka ett bankkontor längre. Du ska ordna dina egna affärer i din egen dator. Överallt ska man skapa konton, tänka ut ett användarnamn och ett lösenord att komma ihåg.
Jag har följt en serie på teve där huvudpersonen är en kille som är hacker. Han tar sig hur enkelt som helst in i andras liv, via deras datorer. Man kan ha sällskap i sin egen dator och bli sedd via sin egen webbkamera. Ens så privata och hemliga lösenord eller aktiviteter på Internet är knappast privata. Sökfunktionerna registrerar allt vi söker efter för att kunna placerar rätt reklam inför våra ögon. Vad mer registrerats? Bilder eller text som vi lägger upp kan aldrig helt försvinna. Det finns avtryck av allt. Våra barn är profilerade över hela nätet i alla möjliga, nu så gulliga, situationer. Hur kommer det att påverka dem i vuxen ålder? När de ska söka jobb i framtiden och arbetsgivare söker information om dem?
Dessutom har vi ingen som helst etik och moral för detta nätanvändande. Att det skrivs och kommenteras hur som helst och vad som helst. Att ens mänskliga skyldigheter inte tycks gälla på nätet. För där kan man hata och hota och sprida elände. Tänk om man skulle säga det som sägs i skrift på nätet lika öppet ute i samhället? Hur kunde klimatet bli sådant?
Sociala medier var en trevlig uppfinning först. Man fick kontakt med gamla vänner, släkt och vänner långt ifrån och kunde på ett enkelt sätt meddela sig med omvärlden. Från detta glada och trevliga forum där man sökte gamla klasskompisar till rena mobbingen i vissa fall.

Det ena gav det andra i detta inlägg. Precis så som Internet självt fungerar. En sökning som leder till en annan sida som leder en vidare till nästa sökning som i sin tur … ja du fattar. Vips har det gått en timme eller två och du som bara skulle kolla en grej!
Där nånstans börjar jag undra vad man ska med en dator till egentligen. Min egen förblir allt oftare avstängd numera. Facebook mår jag rent dåligt av att besöka bitvis. Enbart på grund av det hårda uttryckssätt som finns att hitta där man minst önskar det. Att folk till och med önskar livet ur varandra och hotar med nackskott eller annat livsavslutande. Att man öppet sprider sitt hat med namn och profilbild. Sociala medier är inte längre någon rosa bubbla där man hittar gamla vänner. Numera tycks det allt oftare att man ser sina ”vänner” bekänna färg.
Och då har jag inte ens kommit till problemet med bedrägerier och uppfinningsrika försök att komma över andras pengar, egendomar och identitet via nätet.
Ibland är det så mycket elände att man bara vill lägga ner hela Internet. Så jag stänger alla flikar med sociala medier, dagstidningar och annat och surfar runt på fina trädgårdssidor och inredning eller nåt liknande istället. Låtsas att allt är den där rosa bubblan igen.

Nån sorts årskrönika

Jag provade en årssammanfattande lista förra året. Tar den igen … med vissa ändringar eftersom den där listan ursprungligen gjorts för yngre bloggare än jag.

1. Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?
Nej jag tror inte det, allt rullade liksom på i vanliga fotspår förra året och inte mycket nytt inträffade. Det tycker jag är rätt skönt ändå, har inte nåt behov av stora utmaningar.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Nyårslöften är inget för mig.
3. Blev någon/några av dina vänner mor/farföräldrar i år?
Barnbarnen tar en givet stor plats i livet och därför har jag delat glädjen över vänners små barnbarn via bilder och små gullig filmer i mobilerna.
4. Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov!
5. Vilka länder besökte du?
Besöker aldrig några länder. Däremot besökte vi städerna Tibro, Göteborg, Västerås, Norrköping som alla innehöll kära och trevliga besök.
6. Är det något du saknar år 2015 som du vill ha år 2016?
Tja, det måste jag fundera på. Saknar inget så där direkt.
7. Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
Förra året svarade jag att jag är jättedålig på att minnas datum. Det finns en mängd speciella händelser men datumen liksom suddas ut i mitt minne. Kommer ju knappt ihåg när jag gifte mig …. och ja. Hur jag än försöker skaka om i minnet lyser inget specifikt datum upp den här gången heller.
8. Vad är det bästa som hänt dig år 2015?
Att allt är bra!
9. Största misstaget?
Vet inte om jag ställt till nåt speciellt i år heller.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Frisk och kry!
11. Bästa köpet?
Under ett år hinner man köpa både ditt och datt. Nångång på höstkanten köpte vi en apple-tv och den bidrar med trevligheter när man vill se trevligheter och låter oss se på teve när vi känner för det och inte nödvändigtvis när programmen sänds. Vi köpte också en massagepryl att ha i en stol och få ryggen bearbetad på ett behagligt vis.
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Mat förmodligen, och sånt där nödvändigt som huslån, vatten och värme. Och bensin inte att förglömma. Vi åker mycket bil.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja, verkligen! Och mycket av det är givetvis familjerelaterat.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2015?
Jag kopplar sällan musik till år. Men 2015 besökte jag för första gången hårdrocksfestivalen i stan och där såg jag för första gången mina favoriter Deathstars uppträda. Deras låtar från plattan som också kom 2015 kommer kanske att förknippas med året. I alla fall ett tag. Tills jag lyckats glömma vilket år var det nu, som jag var på festival. Och det kan ske redan nästa år om jag känner mig själv rätt. Jag är värdelös på att minnas årtal och datum och sånt.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag är ganska jämn i humöret … tycker jag själv i alla fall …
16. Vad önskar du att du gjort mer?
Även här måste jag svara som jag gjorde förra året. Läst och skrivit. Lite sorgligt att jag konstaterar att det är för lite av detta men ändå inte lyckats göra nåt åt det.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Lönar sig inte att sitta och ångra saker och ting.
18. Hur tillbringade du julen?
Med familjen i Tibro igen. Mycket trevligt som vanligt. Vi trivs ihop.
19. Blev det bra umgänge  i år?
Ja men absolut! Vi besökte folk vi gillar och fick även själva besök av folk vi gillar. Ingen nämnd och ingen glömd. Men visst var det extra trevligt att få hit de där nära och kära från hemlandet.
20. Favoritprogram på tv?
Downton Abbey! Sista säsongen nånsin på teve. Och jag använde appleteven till att återuppleva hela seriens alla säsonger på nytt. I min ensamhet i soffan hemma. Njutbara timmar.
21. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Tänkte först byta ut denna hemska fråga. Men i dessa tider är den högaktuell, för det hatas så förtvivlat mycket numera. Det där med hat alltså! Det leder aldrig till något bra. Jag undviker den känslan. Man kan ogilla saker och ting men att släppa ogillandet till hat ska man akta sig för. Allt hat föder bara ännu mer hat och det är beklämmande och ledsamt. Vi måste på nåt sätt vända det skeppet.
22. Bästa boken du läste i år?
Önskar jag skulle ha svårt att välja, att jag kunde göra en lista över de bästa lästa böckerna. Istället kan jag snudd på göra en lista över alla olästa böckerna. Tyvärr.
23. Största musikaliska upptäckten?
Att festivaler kanske inte är så dumt ändå …
24. Något du önskade dig och fick?
Jag önskade mig en behaglig och inte så gräsligt varm sommar. Sorry solälskare. Kanske var det mitt fel …
25. Något du önskade dig men inte fick?
Kanske det …
26. Årets bästa film?
Film däremot, det ser jag ofta och mycket och många. Varför måste man välja? Jag vet inte, kan inte …
27. Vad gjorde du på din födelsedag 2015?
Satt i bilen på väg mot familjen och julfirandet. Eftersom jag, liksom landets drottning, firar denna dag strax före julafton. När jag väl klev ur bilen blev jag firad med champagne och smörgåstårta och kramar.
28. De bästa nya människorna du träffade?
Gillar inte att rangordna människor. Alla är de bästa, på sitt sätt. Har lite svårt för de där socialamedierpopulära uttrycken … på bio med bästa, finaste … fest med de bästa … och i det sammanhanget är verkligen inte alla nämnda och många är glömda och ibland kan det kanske svida i någon. Det må vara ett uttryck som är skapat för att hylla de som just då valts och som används om alla förr eller senare. Men just för tillfället är det bara några få som får vara med i skaran av de bästa. Kanske är det ett uttryck som borde omvärderas?
29. Hur skulle du beskriva din stil år 2015?
Svart och totalt obekymrad om vad som må vara rätt eller fel stil.
30. Vad fick dig att må bra?
Min familj och mina vänner. Katterna, egentiden, kreativiteten. Det var svaren förra året och det finns ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept.
31. Vad såg du mest fram emot?
Semestern.
32. Vem saknade du?
Pappa. Alltid pappa. Och så Dottern som bor så himla långt bort. Men hon har ändå haft möjlighet att vara hemma på täta besök som tur är.
33. Favoritmånad?
November, alltid november. Vad annars? Ändå blev inte november riktigt så där grå och dimmig som jag vill ha den.
34. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Det är väl möjligt men jag är nöjd. Det blev ett bra år. Nu lägger vi det till handlingarna och ser framåt.

Snö och sol

image

Idag är det så vackert ute att all formulering av skönheten blir klyschig. Det där med andlöst och så. Femton grader kallt. Massa nysnö som anlänt i natt. Sol på det, som får allt allt glittra. Jag skjutsade iväg Dottern på ett fotojobb. En bra bit utanför stan, längs kusten. Vi satt som två hålkakor och glodde mot det som skymtade av havet vi passerade. Det ångade från vattnet och blandade ihop det som var hav och det som var himmel. Snötäckt is. Makalöst. Jag hade ingen kamera med. Bara mobilen. Sånt svider i fotosinnet.
När jag släppt av Dottern försöke jag hitta nånstans att ställa bilen för att avbilda naturfenomenet lite i alla fall. Men vägen var smal och inte helt plogad. Och på havsidan hus och privata tomter. Jag fick alltså nöja mig med att ha sett det vackra. Ha det i minnet bara.
Men hon ska hämtas sen också. Samma väg igen. Kanske jag får en ny chans då?

Bloggböcker

Det där med att göra bok av bloggtexterna!
2016-01-08 11.17.22Jag har hållit på med det här ett tag. Allt började med att jag ville göra en fotobok om ett julfirande i en gul liten stuga vid ett fruset hav. Det fanns en massa bilder från det och jag fick ett infall att kombinera dessa med mina bloggtexter från den där julveckan. Jag hade gjort fotoböcker innan, med mycket bilder och lite bildtext. Nu blev det fokus på texten. När Fotoboken kom hem tyckte jag att det funkade hur bra som helst med texten, även där den fyllde hela sidor med bara små bildkomplement. Där kom en tanke om att göra fler, av alla dessa bloggtexter jag fått ihop genom åren. Jag kollade runt lite på nätet och visst, det fanns (i alla fall då och säkert även nu) flera alternativ för att göra bok av egna texter. Men ingen av dem hade en bra möjligheter att tillfoga bilder på det sätt jag ville. Eftersom min blogg består av en massa egna foton förutom texterna och jag ville absolut ha dem med i boken. Alltså bestämde jag mig för att använda fotoboksalternativet för en hel bloggbok istället. 2016-01-08 11.17.33Den första gav mersmak, och därmed har jag fortsatt i samma stil och har alla år utom 2015 i bokform. (2014 ligger snart i brevlådan)

Och så här gör jag dem! Tips och tricks för den som önskar.

2016-01-08 11.29.16Jag använder mig av Ifolors fotobokstjänst. Men det finns givetvis andra men jag gillar både utseendet på de här och funktionen är bra. Man laddar först hem ett program till datorn från deras hemsida. Ifolor designer heter det och finns för olika operativsystem. Ett lättarbetat och lättförståeligt program. I detta bygger man ihop sedan ihop sina fotoböcker genom att man får tillgång till bilderna man har i datorn direkt genom programmet. Det finns en mängd olika typer av böcker, olika sidlayouts schyssta pärmalternativ, bakgrunder och dekorationer till sidorna om man så  vill. Alla möjligheter till en snygg bok helt enkelt.
Så, jag skapar en fil för den nya boken i det där programmet, väljer ett format. Jag gör dem i stående A-4 och inbundna. Delux heter den varianten. Och så sätter jag igång. Ett bloggår/bok. Om jag haft mycket att säga det året har jag delat upp det i två böcker men man kan som mest få 132 sidor så det räcker en bit. Sidantalet kan ökas på vartefter man bygger boken.
2016-01-08 11.28.38Bloggen ligger öppen och jag kopierar text för text och klistrar in dem i textrutorna i bokprogrammet. Dessa kan redigeras för att kunna ändra typsnitt, storlek, färg o.s.v och där korrekturläser jag även inläggen och rättar till det som i blogghastigheten blivit knasigt. Men jag ändrar inte själva innehållet eller så. För att få med bilderna från inläggen har jag valt att spara ner dem på nytt. Då slipper jag leta som en tok för att hitta rätt bild i datorn och på hårddiskar, det hade varit för besvärligt. Även om det tar sin tid, att spara bild för bild också men det är ändå betydligt smidigare. Jag försöker att ha så lite döutrymme på boksidorna som möjligt för att utnyttja ytan till max. Alla bildrutor och textrutor kan dras i för att förändra storleken och anpassa dem bra till varandra. Det kan ändå köra ihop sig mot slutet av boken. Man kan inte lägga till enstaka sidor utan det ökar med ett gäng sidor åt gången när man behöver mer utrymme. Jag sitter inte och räknar igenom årets inlägg innan för att gissa mig till ett sidantal utan kör på känn. Det kan bli lite trixande emellanåt för att anpassa allt till det sidantal jag vill ha. Och jag vill helst undvika nån tom sida mot slutet men går det inte så går det inte. Huvudsaken att inget inlägg faller bort. Måste jag prioriterar jag texten före bilden såklart. Jag har valt att lämna kommentarerna till inläggen därhän. Det hade varit för mycket pyssel och allt för utrymmeskrävande att få med dem också.
Varje bok har i mitt fall fått olika utseenden och jag inleder dem allihop med samma text. En sorts bloggförklaring liksom. Eftersom jag bloggat, relativt ymnigt dessutom (på denna blogg sen 2008) har det blivit en hel hög med böcker. Och visst, de kostar en slant att få hem men jag tycker att det är värt det. För det är jättekul att ha texterna på papper och kunna bläddra tillbaka och läsa om. Såklart kan man göra det även i bloggen men det är nåt annat att hålla en bok i handen. Så där! Det är bara att sätta igå2016-01-08 11.18.44ng och göra bloggböcker nu!

2016-01-08 11.17.51

Nytt år och nya tag och löften att uppfylla

Tja. Nytt år är det. Oundvikligen. Tjugohundrasexton har potential än så länge.
Nya tag? Hmm. Jag vet på vilka områden jag behöver ta nya tag och det kanske jag gör. Dessa nya tag involverar dock inga löften av något slag. Jag firade nyårsnatten i trevligt sällskap och skålade för tolvslaget men jag gav inga som helst löften som tynger ryggsäcken med krav på uppfyllelse.
Den senaste veckan har jag ägnat ledig tid åt att sitta fastvuxen i soffan med datorn i famnen. Där har jag gått igenom tjugohundrafjorton års bloggande, genom att kopiera text för text och klistra in dem i ett upplägg som ska bli bok. Då korrekturläser jag också alla texterna och återupplever allt en gång till. Snart är det klart att trycka på skicka och så småningom hitta en bok i brevlådan. Jag har nästan allt mitt bloggande i bokform. Och så snart jag skickat denna kan jag påbörja detsamma med tjugohundrafemton. Den boken kommer att bli den tunnaste av alla mina bloggböcker. För det var året när bloggandet vattnades ur och gick totalt i stå. Vet inte riktigt varför.
De där bloggböckerna blir en sorts dagböcker. Att ta fram ur bokhyllan och bläddra tillbaka i. Och kanske kan nån finna nöje i dem en dag när jag inte längre är med? Vem vet.
När jag läser mina egna texter känner jag skrivlusten mellan raderna. Njutningen i att att leta rätt ord, bygga meningar av dem och formulera det där som rullat runt i huvudet en stund. Och jag saknar det! Den där pirrande skrivlustan som springer över tangenterna. Jag har stängt in den liksom. Vägrat använda den och funnit den obekväm. Djupt. Ja. Det är det. Fortfarande.
Det var därför jag just nu tog tag i tillverkandet av bloggboken. Dels låg jag efter även med det, men också för att kanske, kanske väcka någon spirande liten skrivglöd till liv igen genom korrekturläsningen av dessa texter.

Jag har en spirande grej på fönsterbrädan. Kanske är det symboliskt?
2015-10-23 12.04.25I oktober strosade jag i stadsparken med blicken mot marken. Bland alla prasslande löv hittade jag det jag sökte. Ekollon! Kände mig som ett barn när jag plockade dem från marken och gick med dem i hårt knuten hand.
Hemma stoppade jag ner dem i en skål med vatten. Den har stått där hela november och mest sett äcklig ut. ”Alltså mamma? Vad har du i den där skålen med det där bruna luddiga?” Frågade Dottern när hon var hemma sist. Ja just ja! Ekollonen. Hade nästan glömt dem. Jag spolade av dem och granskade dem noga. Såg den lilla antydan till spricka i skalet och en liten rotstump som faktiskt ville ner i vatten. Nu fick de flytta, från skål till vas. En vas med liten öppning. 2016-01-03 13.12.47Nålar genom skalet som stöd för att inte hela ekollonet skulle pluppa i.
Roten har växt ner där i vasen under december. Jag har hållit dem under sträng uppsikt. 2016-01-03 13.13.12
Ändå missade jag det pyttelilla skott som tillslut stack i väg åt andra hållet! Det måste verkligen ha skett i samband med nyåret. För på gamla sidan årsgränsen var det bara rot. På nya sida årsgränsen plötsligt ett spirande skott!
2016-01-03 13.11.59

Ja, det spirar på fönsterbrädan. Så där lagom metaforiskt. Jag odlar ekar i vas och det är jag långtifrån den första att göra. Men kanske odlar jag också mitt skrivande till på köpet. Vem vet?!

2016-01-03 13.13.54