Vad hände?

Undrar kanske mina få trogna läsare. Eller inte.
Egentligen har inget hänt. Livet rullar på som vanligt.
Och egentligen har massor hänt.
Som påverkat och påverkar mig så hårt att jag tystnar. Blir trött på orden. Alla dessa ord. Som kan bidra med tröst, glädje och lycka som bäst. Men som också kan användas på det fulaste och kränkande av sätt. Och jag hanterar det inte. Ska på en gång säga att det absolut inte rör mig som person! Inget som drabbat just mitt skinn på nåt sätt.
Mer än på ett medmänskligt plan.
Världen brinner. Människor är på flykt från sina söndersmulade hem, från ett eländes krig som inte lämnar något kvar. Tvingar människor att fly i farliga flottar över upprörda hav. Ett litet barn i en strandkant. Asylboenden i brand. Och ett hat som bara tycks öka.
Jag drabbas av det. Känner mig maktlös och patetisk som sitter här och skriver dravel i en obetydlig blogg.
Jag drabbas av det ondsinta som samtidigt pågår och som kryper allt närmare inpå. Känner maktlöshet och oro över bristande empati och medmänsklighet, över stigande fientlighet och hat. När jag borde samla orden till en vettig ståndpunkt, tar de istället helt slut. Tystnar och förtvinar. Formar inte ens det vanliga meningslösa längre.
Det finns mängder med bra ord som formas av modiga människor på barrikaderna. Som orkar och vågar ta striden mot hatet och fientligheten. Sånt jag läser och finner mig styrkt av för stunden. Tills jag kommer till kommentarerna under. Och ramlar ner i samma hål igen.
Det yttras okvädningsord som tidigare knappt ens tänkts. Nu med namn och bild, i en sorts stolthet över att våga säga det man kallar sanning. När allt som visas upp i själva verket är okunnighet och rädsla. Brist på empati. Brist på medmänsklighet. Brist på förståelse. Och det sorgliga i detta kryper ända in i den egna kretsen. Det förlamar ännu mer. I mina ögon handlar det inte om olika åsikter. Det handlar om fullständigt olika värdegrunder. Hur överbrygger man det?
Jag hittar ingen lösning. Blir allt tystare. Allt mer beklämd och uppgiven. Försöker undvika diskussionerna. Försöker undvika det där sociala mediet för att slippa se ännu mer skit. Försöker undvika tidningarna och kommentarsfälten. Och hamnar ändå där. Läser med sorg i sinnet. Finns det nåt hopp för mänskligheten? Det här kommer att bli som en svart plump i historien. Som kommer att ge oss anledning att skämmas för lång tid framöver. Hur kunde vi låta det hända igen? Kommer man att fråga sig. Ännu en gång.
Det stod en man på stan nyligen. Med ett plakat han borde ha skämts över. Orden på plakatet dröp av hat och fientlighet. Och jag fräste till honom när jag passerade att han hade fel. Vi ska ta emot fler!
Vi måste hjälpa!
Vi har bara varandra. Så sjöng en klok man på teve i går och fyllde mig med hopp. En annan klok och modig man sjöng en ny text så mina ögon tårades. Och då, något har ändå vänt! Det där hoppet jag söker finns! Kommentarsfälten för denna sång fylls med mängder av hjärtan och beundran. Ja, det finns en hel del fördömanden och elände i dem också. Men jag ska försöka välja att se det som ändå är positivt och livgivande. Fokusera på det. Vi har bara varandra. Hjälps vi åt kan vi lösa allt. Det måste väl ändå vara så!
Om jag en dag blir tvungen att fly, då vill jag bli emottagen av vänliga händer. Just nu har vi förmånen att få vara just dessa vänliga händer. Vi borde vara tacksamma för det. Och faktiskt sträcka ut dem.
Många gör det redan. Många är långt modigare och starkare än mig. Sitter inte fast i nån förlamning utan i handlingskraft och hjälpsamhet. Jag är tacksam för det! Ser hoppet i det!
Jag har i alla fall försökt sätta ord på mina känslor nu. Kanske leder det till nåt bra, det har jag ingen aning om.