Och det första ljuset brinner. Liksom en mängd andra ljus i detta hem. Jag tassade upp strax efter sju i morse och fick sällskap av en lycklig katt som lyckats med sitt värv. När han förpassats ut i den grå novembermorgonen tillsammans med sin inneboende kompanjon tände jag alla ljusen.
Jag gillar julen och den består av en mängd minnen och egenskapade traditioner. I dessa tider gastas det en hel del om vikten av traditioner och rädslan för att bli fråntagen dessa. Just den där rädslan tycks växa sig allt större och det bildas diverse skumma grupper på facebook om hur eländigt allt ska bli och hur man kommer att bli av med den ena traditionen efter den andra. Luciatåget tycks mest hotat. Jag blir rätt full i skratt av alla dessa farhågor. Men hur svårt kan det vara? Ut och fira vettja. Ordna egna luciatåg, bygg egna traditioner precis hur du vill. Ät skinka, dansa kring granen, googla fram den gamla vanliga kalleankaversionen om det är så viktigt med de saknade sekunderna. Byt kanal om tjejen från Sundsvall hotar din jul eller ännu bättre, stäng av teven helt och njut av din egenskapade tradition med de dina. Ge extra sylt till din gamla mormor och krama dina barn och mys med din partner. Julen firas av en väldig massa människor och alla firar på sitt sätt och för många har den religiösa innebörden för länge sedan redigerats bort. Han Jesus, du vet. Gudasonen från Palestina som föddes i ett stall för att hans föräldrar inte var välkomna … ja, ja.
Jag stod på mitt favoritloppisställe häromdagen och tittade på fina gamla dukar. Dukar med juliga motiv som broderats av varsamma händer. Jag behöver knappast fler juldukar men jag kan inte riktigt låta bli dem, måste liksom rädda dem. Jag vecklade alltså ut de hopvikta dukarna och synade dem, en efter en. Bredvid mig stod en annan kvinna i samma ärende. Vi var två invandrarkvinnor bredvid varandra där vid juldukarna. Båda med olika jultraditioner i sinnet och vi valde också helt olika dukar. Men båda skulle vi fira jul i detta land och tänkte också ha juldukar på våra julbord. (Och vi har dessutom ynnesten att ha ett hem, att placera en sådan duk i! Det är inte alla som har det denna jul.)
Vare sig man är från Sundsvall, Finland eller längre bortifrån i världen firar man kanske jul. Eller inte.
Känn ingen oro. Julen är inte hotad, i alla fall inte av oss främlingar.

Medan gränskontroller och fientliga flygblad skaver i mitt inre bestämmer jag mig för att ta en promenad för att med egna ögon beskåda det katastroftillstånd vi påstås befinna oss i här i landet numera. Enligt ett viss parti. Vet inte hur det ser ut utanför deras fönster men härikring var det lugnt. Väldigt lugnt. Ingen katastrof i sikte.
Anledningen till promenaden var givetvis inte det. Utan att det äntligen var nån som släckte solen och lät det grå vilsamma ta över. Det där som laddar mitt sinne. Jag började dan med rogivande pianomusik och tända ljus. Och kaffe såklart.
En timme senare stod jag med kameran på axeln och gick ut i den grå världen. Hellre en grå värld än en brun. Det säger jag då!
Har som bekant också hellre en grå värld än en solig. Varför ska solen ha nån sorts ensamrätt på att få kallas vackert väder? När detta grå i flera nyanser är det vackraste tänkbara, till exempel. Det finns mängder med vackert väder ju! I princip alla väder är väl vackra. På sitt sätt.

Hade jag fått önska skulle dimman ha legat tät också men, man kan inte få allt här i världen. Det fanns i alla fall lite dimma därute och jag hittade en vacker natur. Mötte inga människor och blev utskälld av en hund. På vägen passerade jag en god väns nyinköppta hus. Själv bor hon långt uppe i norr i detta land men har skaffat sig ett sommarboende i sin gamla hemstad. På gångavstånd från mig. Jag hade lovat att titta till brevlådan och det löftet uppfyllde jag idag. Hittade ett par halvblöta brev hon skulle ha. Kändes knasigt att rota runt i någons brevlåda. Dessutom passade jag på att ta några bilder på huset. Skum mörkklädd person som smög runt med kamera på annans tomt. Tog posten ur lådan dessutom. Hann därifrån innan grannarna ringt polisen.
Kom hem och myste in mig i soffan och tände lite fler ljus. Nu regnar det ute och det känns bra att sitta här i det efterlängtade novemberljuset. Eller snarare i det efterlängtade november-brist-på-ljuset. Det har varit halvskumt hela dan och jag älskar det!
Medan jag suttit här i soffan och redigerat mina bilder har jag också följt Dottern på resan uppåt i landet. Hon befinner sig nu i huvudstaden för att först roa sig en stund och sedan jobba med sitt älskade konsertfotograferande under kvällen. Sen ska hon ta sig vidare hemåt. Hit. Till föräldrahamnen. Det ska ske i två etapper. Skjuts till Uppsala och hämtning i Uppsala. Vi möts alltså i Uppsala nångång sent i kväll eftersom vi givetvis står för hämtningen.
Bjuder på ett par bilder från dagens promenad.  

 

Undrar kanske mina få trogna läsare. Eller inte.
Egentligen har inget hänt. Livet rullar på som vanligt.
Och egentligen har massor hänt.
Som påverkat och påverkar mig så hårt att jag tystnar. Blir trött på orden. Alla dessa ord. Som kan bidra med tröst, glädje och lycka som bäst. Men som också kan användas på det fulaste och kränkande av sätt. Och jag hanterar det inte. Ska på en gång säga att det absolut inte rör mig som person! Inget som drabbat just mitt skinn på nåt sätt.
Mer än på ett medmänskligt plan.
Världen brinner. Människor är på flykt från sina söndersmulade hem, från ett eländes krig som inte lämnar något kvar. Tvingar människor att fly i farliga flottar över upprörda hav. Ett litet barn i en strandkant. Asylboenden i brand. Och ett hat som bara tycks öka.
Jag drabbas av det. Känner mig maktlös och patetisk som sitter här och skriver dravel i en obetydlig blogg.
Jag drabbas av det ondsinta som samtidigt pågår och som kryper allt närmare inpå. Känner maktlöshet och oro över bristande empati och medmänsklighet, över stigande fientlighet och hat. När jag borde samla orden till en vettig ståndpunkt, tar de istället helt slut. Tystnar och förtvinar. Formar inte ens det vanliga meningslösa längre.
Det finns mängder med bra ord som formas av modiga människor på barrikaderna. Som orkar och vågar ta striden mot hatet och fientligheten. Sånt jag läser och finner mig styrkt av för stunden. Tills jag kommer till kommentarerna under. Och ramlar ner i samma hål igen.
Det yttras okvädningsord som tidigare knappt ens tänkts. Nu med namn och bild, i en sorts stolthet över att våga säga det man kallar sanning. När allt som visas upp i själva verket är okunnighet och rädsla. Brist på empati. Brist på medmänsklighet. Brist på förståelse. Och det sorgliga i detta kryper ända in i den egna kretsen. Det förlamar ännu mer. I mina ögon handlar det inte om olika åsikter. Det handlar om fullständigt olika värdegrunder. Hur överbrygger man det?
Jag hittar ingen lösning. Blir allt tystare. Allt mer beklämd och uppgiven. Försöker undvika diskussionerna. Försöker undvika det där sociala mediet för att slippa se ännu mer skit. Försöker undvika tidningarna och kommentarsfälten. Och hamnar ändå där. Läser med sorg i sinnet. Finns det nåt hopp för mänskligheten? Det här kommer att bli som en svart plump i historien. Som kommer att ge oss anledning att skämmas för lång tid framöver. Hur kunde vi låta det hända igen? Kommer man att fråga sig. Ännu en gång.
Det stod en man på stan nyligen. Med ett plakat han borde ha skämts över. Orden på plakatet dröp av hat och fientlighet. Och jag fräste till honom när jag passerade att han hade fel. Vi ska ta emot fler!
Vi måste hjälpa!
Vi har bara varandra. Så sjöng en klok man på teve i går och fyllde mig med hopp. En annan klok och modig man sjöng en ny text så mina ögon tårades. Och då, något har ändå vänt! Det där hoppet jag söker finns! Kommentarsfälten för denna sång fylls med mängder av hjärtan och beundran. Ja, det finns en hel del fördömanden och elände i dem också. Men jag ska försöka välja att se det som ändå är positivt och livgivande. Fokusera på det. Vi har bara varandra. Hjälps vi åt kan vi lösa allt. Det måste väl ändå vara så!
Om jag en dag blir tvungen att fly, då vill jag bli emottagen av vänliga händer. Just nu har vi förmånen att få vara just dessa vänliga händer. Vi borde vara tacksamma för det. Och faktiskt sträcka ut dem.
Många gör det redan. Många är långt modigare och starkare än mig. Sitter inte fast i nån förlamning utan i handlingskraft och hjälpsamhet. Jag är tacksam för det! Ser hoppet i det!
Jag har i alla fall försökt sätta ord på mina känslor nu. Kanske leder det till nåt bra, det har jag ingen aning om.