Man kan säga att vi reste i tiden den här dagen och nu hade vi kommit så långt bak vi kunde komma. Om vädret var soligt och glatt på Vallby. Så var det raka motsatsen på nästa ställe. Vi klev ur bilen vid Anundshög, omgiven av dramatiska moln och lite blåst. Det passade platsens stämning otroligt väl. Det är med vördnad man kliver fram till Sveriges högsta gravhög. Anundshög är antagligen från 5- 700 e.kr. Sug på den!

Framför oss fanns utom den stora gravhögen flera mindre högar och dessutom och ett antal stensättningar. Fem stycken för att vara exakt och det finns ingen annanstans i Sverige. Och så en stor runsten. Maken var återigen på intressant mark och han flög fram över gräset. Jag och Kusinen vandrade i saktare mak. Tog in av känslan som omgav alla ofattbart gamla stenar. Här vilar historia. Det var så att man dämpade sig och pratade tyst. Gick sakta. Det blåste och småduggade men vad gjorde det!  Allt var så vackert. På ett storslaget och ståtligt sätt. Mäktigt liksom. Jag kan inte säga annat.

Vi gick Eriksgatan fram till runstenen.

Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna. 

Kan man annat är stå i en slags andakt?

Vi gick uppför den höga gravkullen också. Den är 9 meter hög och har en diameter på 64 meter. Utsikten sades vara fantastisk. Jag fick lov att hålla med,efter att ha traskat alla trappstegen upp. Där uppifrån hade man fin utsikt över slätten och över stensättningarna. Framförallt den största, bestående av resta stenar i form av ett skepp. Jag noterade formen av denna redan nedanför kullen. Men kunde inte förmå mig att gå in i den. Något tog emot. Men. Mitt i. Där fanns en man med en blå barnvagn och ett par blåklädda barn. Ingen av dem kände några som helst bekymmer med att trampa omkring inuti. Fram och tillbaka irrade de. Och vi uppe på kullen väntade. Tålmodigt. På att få skeppssättningen befriad från nutid och få en bra bild. Tillslut fattade mannen, att vi däruppe kanske inte gillade hans och barnens lek fullt så mycket som han. Och vi fick fri sikt. Äntligen. Den var värd att vänta in, för uppifrån var den verkligen magnifik.

Sen traskade vi ner för trapporna igen. Regnet tilltog. Uppfyllda av upplevelser åkte vi tillbaka hem till Kusinen och Sambon. Blev bjudna på god mat och vin. Summerade dagen. Slappade en stund i trivsamt prat och en del kattmys. Sen var det dags för oss att åka hemåt.

Dagen var till viss del planerad. Men jag hade aldrig anat att den skulle bli så bra som den blev. Fast det blir ofta så, när man lyckas ta sig an saker och ting med närvaro och öppet sinne och utan alltför många föreställda förväntningar. Att sällskapet var trevligt visste jag sen förr, vi trivs ihop. Men att vädret skulle stå oss bi och att de tre helt olika platserna vi besökte, i till synes rask takt, skulle påverka så. Att tiden tycktes stå stilla så att vi trots korta besök ändå hann vara närvarande. Det var överraskande och himla energipåfyllande. En sån da, sa Olle i Pistvakt när han lagt sig nederst i våningssängen för tre bröder. En sån da! Var precis vad jag tänkte innan jag somnade i min egen säng. Tack för det alla inblandade!

(p.s bilderna i detta inlägg är redigerade för att få fram stämningen)

Jag svamlade om vädrets inramning av vår dag i inlägget nedan. För så var det. Det regnade, när vi åkte bil. Och slutade precis innan vi parkerade utanför Vallby friluftsmuseum. En plats som säkerligen gör sig bäst i soligt sommarsken. Och det var precis vad vi fick! När vi promenerade in genom porten sken solen. Vi gick in i en annan tidsålder och ett långsamt tempo även här.

Jag känner till den här platsen. Eftersom den är Kusinens favoritställe och jag följer hennes blogg har jag såklart besökt den, bildledes, många gånger förr. Jag blev inte besviken över originalet. Det var verkligen fint! Röda stugor med gräsbevuxna tak, lummig natur, djur i hagarna och en känsla av att Emil snart skulle komma springande med si mysse och si bysse … Här fanns en lanthande i naturlig storlek. Och byskolan och soldattorpet och … ja wow. För att göra det hela ännu bättre hade man anställt ungdomar i något som måste vara tidernas sommarjobb. I tidstypiska kläder gav de platsen liv. Bakade bröd och kardade ull i soldatstugan, skolfröken på sin plats bakom katedern, kunder i lanthandeln. Dessutom sprakande eld i spisarna och en spelmansstämma livade upp rummen med spelmansmusik. Jag kunde ha flyttat in! Maken … ja man kan säga att han inte var fullt så lyrisk som jag men trots sin attityd så trivdes han ändå. Det vet jag.

Det var verkligen så himla rogivade att gå runt där mellan husen, höra musiken, känna lukten av elden genom skorstenarna och småpratet från ungdomarna i sina fina kläder, där de satt vid långborden och träbänkarna i storstugan. Jag skulle lätt ha tagit mig det sommarjobbet! Solen och sommarsurret, även om det var högst tillfälligt, bidrog såklart till känslan av att vara i en annan tidsålder. Helt underbart. Jag hoppas jag får möjlighet att besöka det där stället igen.

Ja, vilken dag det här var. Uppslukade av känslan bestämde vi oss på stående fot för att åka vidare. Maten fick vänta.

Jag klev upp ur jobbsängen på söndagsmorgonen och städade undan efter mig. Lämnade över till kollegan och åkte hem. Där bytte jag om och matade katter. Sen satte vi oss i bilen, jag och Maken och åkte på dagens utflykt. Det regnade rejält bitvis under resan men vi skulle inte så långt. Västerås är liksom nästgårds, nästan.
Anledningen till detta var att besöka min trevliga Kusin och hennes lika trevliga Sambo och förhoppningsvis hinna se något av själva Västerås också. Speciellt deras smultronställen, som vi har hört så mycket om. Nu var vädret inte direkt samarbetsvilligt. Att turista i ösregn är inte ens lockande för mig, fast jag annars gillar regn. Men säkert skulle vi ändå hitta på nåt bra och det viktiga var i alla fall att ses.
Nåja, någon däruppe måste gilla oss. För när vi kom fram och satt oss vid deras köksbord för att äta en nybakad smörgås (bara det doftande och välsmakande nybakade brödet var värt resan alltså!) så tittade nåt soligt in genom fönstret! Hör och häpna.
Vi bestämde oss ändå för att åka en bit utanför stan först. Till Tidö slott där det skulle finnas ett leksaksmuseum.
Leksaker är något av det bästa Maken vet. Han gick med raska steg i den riktning som pilen visade. Och nog var detta leksaksmuseum väl värt ett besök! En sån samling leksaker! Jag gillade främst alla fina gamla dockskåp med en otrolig detaljrikedom. Och gamla dockor och tillbehör.

Dockskåpen från förr har tillverkats med kärlek. Skåpen var vackra möbler i sig. Sen de fantastiskt och tidstypiskt inredda små rummen med en mängd detaljer i form av minimala serviser, små möbler, textilier och liknande. Jag fastnade helt framför dessa. Sen kom jag till alla dockor. Deras fina kläder och små tillbehör som någon flicka lekt otroligt försiktigt med. Den söta lilla glasservisen har tillverkats på Viskafors glasbruk.

     

Man hade också byggt upp små miljöer bakom glasrutorna, som den lilla lanthandeln till exempel. Leksakerna från förr var mycket mer riktiga på nåt sätt. Men … det kan ju bero på att plasten ännu inte fanns. Då användes istället trä och glas och annat riktigt material.
Givetvis fanns det mängder med bilar, flygplan, plåtleksaker som kunde skruvas upp för att röra sig på nåt sätt och en hel del andra leksaker också på detta fina museum. Men bland alla dess fina saker fastnade jag mest för ett litet linneskåp. Det var nämligen helt makalöst.
Små prydliga buntar av lakan och handdukar. Allt noterat på lappen som sitter på dörren. Storleken på skåpet kan ställas i förhållande till bokmärkena där på dörren.

I nästa rum fanns en utställning av serietidningar och seriefigurer. Jag har inte läst så mycket serier i mina dagar. Varit mer av en bokläsare. Men det var ändå roligt att se den utställningen också.

Det här var en sån där makalös dag när ett skönt lugn och en speciell närvaro infunnit sig i oss alla. Vi gick i egen takt och tog in det vi såg och sammanstrålade emellanåt och diskuterade föremålen. Alla fyra med kameran redo. Fotograferande människor som vi är. På något sätt hade allt annat lagt sig i periferin och vi hade all tid i världen och långsamhet och trivsamhet i stegen. När vi var klara med leksakerna tog vi oss en titt på slottet.

 

Det blev bara en titt på utsidan och det började dessutom regna. Vi gick istället mot bilen och efter att ha konstaterat att det inte fanns något växthus … annat än i min fantasi 😉 Så vi satte oss i bilen. Mot nya djärva mål.
Jag kan verkligen inte beskriva den här dagen i ett enda inlägg. Det får alltså bli i etapper. Precis som hela dagen var. En spontan och skön dag som vi tog oss an med öppet sinne. Vi hann med otroligt mycket och det kan tyckas stressigt men det kändes verkligen inte så. Både tiden och vädret stod till vårt förfogande. Det där med vädret var verkligen speciellt. För det tycktes anpassa sig efter det besök vi valde. Liksom rama in och ge platsen en stämning. Flummigt? Ja, kanske blir det så när man fått uppleva en dag som blev så energiladdande.