Vi klarade det inte. Vi är olydiga kattägare som inte gör som doktorn säger! Alltså det var inga större bekymmer att ha katt-i-tratt. Efter första natten hade katten koll på tratten. Han höll huvudet högt och sprang i vanlig hastighet uppför trappan. Han höll huvudet högre och hoppade upp på köksbordet. I denna tratt. Han lärde sig gå mitt igenom dörröppningarna och hur man skulle vrida huvudet för att komma loss om tratten hakade i nånstans. Musse är ju en katt med intelligens, det visste vi sen innan. Dessutom kan han som bekant öppna dörrar och det försökte han intensivt med även i sin tratt. För allt han ville var att ta sig ut. Tratten struntade han i. Bara han fick komma ut. Vi stängde för halva hallen med kompostgaller för att kunna ta oss in utan att han kunde smita. Dem hoppade han över. Med tratten.
Alla dessa utbrytningsförsök hade vi kunnat leva med. Men alla dessa jamanden! De var outhärdliga. På tisdagskvällen hade såret läkt så pass bra redan att vi tog av tratten. Tänkte att vi hade möjlighet att ha koll på hur han skulle bete sig med sitt sår då. Han tvättade lite, såklart. Men orsakade ingen skada. Däremot gav detta trattborttagande honom såna förhoppningar. Om att få bli utsläppt. Att vi höll på att göra päls av honom. Som en katt kan jama och skrika! Han sprang runt i huset. Från dörr till dörr, fönster till fönster. Stod upp och krafsade på fönstren med båda framtassarna samtidigt som han jamade djupt nere i halsen. Man blir galen på nolltid! Tillslut var han nästan hes. Och så stressad att jag tvingade ner honom i soffan för att få honom att pausa en stund. Jo. En stund. Sen var han igång igen. Förvånansvärt nog gav han upp när jag gick och lade mig. Och följde med. Sov mellan oss nästan hela natten och sa inte ett pip förrän vi klev upp. Då tog han sats igen. Rösten var ordentligt uppvilad efter en natts sömn.
Maken och jag orkade däremot inte med ett enda jamskrik till. Det var onsdag morgon. Ännu långt till fredag om vi skulle vara duktiga djurägare och göra som veterinären ordinerat. Men vi släppte ut honom där och då på stående fot i ett gemensamt beslut! Rätt ut i sommarmorgonen gick han med luft i tassarna. Vi kunde ändå se båda två att det där såret mådde bra! Och borde inte bli förstört.
Däremot skulle denna frihetsälskande katt bli förstörd av att vara fortsatt instängd en enda dag till.
Han kom duktigt hem i tid för sin sena penicillindos och visade upp ett snyggt läkt sår fast han vistats ute hela dan. Skyndade sig såklart ut igen för att slippa bli kvar inne. Mussekillen har i princip varit ute sen dess men infunnit sig för sina två doser även idag också. Han är kelig och glad men framförallt lugn! Vi är också lugna och njuter av stillheten inne och av att detta äventyr slutade bra. Nu kan man pussa honom i pannan igen.