Vi håller ut. Med katt-i-tratts klagan. Han släpps dock inte vare sig ur tratten eller ur huset. Det är nödvändigt att hålla ut ett tag till! Tratten gör nytta, hur synd det än är om honom.
Musse håller ut själv också. Han har lärt sig att gå mitt igenom dörröppningar, att lägga tratten runtom matskålen så han kan äta, att hålla huvudet högt när han springer uppför trappan eller hoppar. Han finner sig i att dörren är stängd och att han måste använda lådan. Men han klagar högljutt, med all rätt, när han på nytt inser att dörren är stängd och när tratteländet kliar runt nacken och när han inte kan krafsa och tvätta sig som han vill. Fullt förståeligt! Det är riktigt synd om honom. En fullständigt frihetsberövad katt är det.
På den positiva sidan ser vi i alla fall att såret i pannan läker som det ska och ser allt bättre ut hela tiden. Penicillinet går i som det ska, inte helt utan protester givetvis men han finner sig i det också.

Vi har haft några katter jag och Maken, och varit tvungna att ge katter nån typ av medicin förr. Alla har väl läst den där roliga texten om hur man ger sin katt ett piller? Den är för lång att återge här men består av moment som innebär klösmärken, skadad inredning och handgripligheter. Vi har provat både pillervarianter och flytande varianter på fräsande och spottande kissemissar. Men se nu har någon tänkt till och tänkt bra! Jag erkänner att jag misstrodde denna tänkare å det grövsta när jag hämtade ut två stora doseringssprutor från apoteket i fredags.
På sprutan finns en skruv som ställs in för att dosera exakt rätt mängd varje gång. Innehållet i sprutan är inte flytande utan en tjock pasta som stannar i en klump i kattens mun när man nästan spritsar in den. Så det går inte att spotta ut! Han tuggar helt enkelt i sig det bara utan protest. Och den där skruven gör att man inte behöver oroa sig för mängden utan bara kan snabbt trycka till när man fått in sprutan i munnen på katten och så tar det helt enkelt stopp när rätt mängd är ute ur sprutan. Bra tänkt alltså, verkligen bra tänkt.
Vi samarbetar med detta medicinerade. En av oss håller katten i bebisläge, den andra petar upp en motsträvig mun och hanterar sprutan. Bebisläget behålls stadigt tills pastan svalts ner. Sen får katten massa beröm. Såja, duktig kille!

Ja, ja. Vi är bara på tredje dagen på detta äventyr ännu. Det känns oändligt långt till fredag. Fast det kanske i ärlighetens namn inte bara har med katt-i-tratt att göra … Utan också att det är dags att kliva i jobbläge i morgon bitti. … Japp. Semestern är slut och en veckas jobb, inklusive helgjobb, väntar. Jag har dessutom tagit på mig flera extrapass, så det är bara att bita ihop och komma igång. Det innebär också att katt-i-tratt måste klara sig själv om dagarna. Maken kan åka hem på lunchen och titta till honom men för övrigt har han egentid här hemma. Kattstackarn.