För en tid sedan fick jag syn på en blå, gammal klippbok på ett av loppisen vi brukar besöka. Den bara låg där på ett bord vid en soffgrupp från förr. Liksom lockade på mig och jag hörde den! Tog upp den och var helt fast. Den var proppfull med gamla tidningsartiklar som någon bläddrat fram i tidningar och funnit intressant nog att klippa ur. Gulnade gamla dagstidningsurklipp, som klippts noga längs kanterna och limmats in på bokens sidor. När sidorna fyllts fortsatte samlandet men då veks klippen bara ihop och stoppades in någonstans. Därav den verkligt överfyllda bok vars pärmar bågnat och formats om av mängden urklipp.
Jag såg redan då namnet på försättsbladet. Skrivet i kvinnligt sirlig och något svårläst handstil, med svart bläck. Med en sån penna som doppas i bläckhorn vid ett sirligt skrivbord.
Med möda lade jag varsamt ihop boken och förnuftets röst lämnade den på bordet där den legat. Tyckte den var för dyr, vad ska jag med den till? Gamla klipp, helt utan relevans numera. Men ändå, så tilltalande. Så oerhört tilltalande.
På loppisrundan vi gjorde på bröllopsdagen stod jag genast med den där boken i händerna igen. För den låg kvar. På samma plats, som om den osynlig för alla andra väntat på just mig. Valt ut mig. Den här gången lyssnade jag inte till några förnuft alls utan köpte den. För vissa saker stannar i sinnet och den där tjocka , slitna och överfyllda klippboken var precis en sån sak. Och jag slog mig ner på altanen med min nya bok och granskade den noga.
Hon skrev sitt namn i boken, året noterades, nittonhundratjugoåtta. Kanske fick hon boken då, eller köpte den själv i någon trivsam bokhandel. Eller så var det då hon började samla på urklipp i en bok hon haft sen länge. Vem vet?
Urklippen är av varierande slag. Debattartiklar med kristet eller politiskt budskap. Artiklar om kungligheter och några få kändisar. Och med tiden har hon även sparat på familjeannonser från händelser inom familjen och vänkretsen. Och … roliga historier faktiskt.
Utom namnet skrev hon inget av personligt slag. Det är verkligen ingen dagbok. Men urklippen och hennes små handskrivna notiser avslöjar ändå ett och annat om henne om man är skarpögd och har ett visst mått av fantasi. Så jag tycker mig veta en hel del om denna kvinna bara genom att titta noga och lägga ihop ett och annat. Dessutom googlade jag … såklart. Hon var i femtioårsåldern, då nittonhundratjugoåtta. Hon var kanske ogift, hon hade många syskon, var av fin familj och hade en bra utbildning. Hon var nog en rejäl och ordentlig kvinna. Handlingskraftig och praktisk, även om hon samlat lite kungligt, kändisklippen och de där humorklippen också. Hon var säkert också plikttrogen och klipsk, med synpunkter och åsikter. Ibland har hon inte bara nöjt sig med att klippa ut och klistra in artiklar. Utan även skrivit i kanten att hon håller med, att det är bra skrivet och vettiga åsikter. Hon var också gammaldags och rättrådig, gillade inte att folk skilde sig. Då kryssade hon över deras vigselannonser med ett stadigt blått kryss. Så det här var en i högsta grad viktig och levande samling.
Givetvis var det inte själva urklippen som intresserade mig när jag hittade boken. Nej. Människan bakom. Hon som samlat allt det här. Vem var hon? Vad ville hon med sitt samlande? Det fångar mig och får mig att undersöka boken allt mer noga.
Jag hittar ledtrådar. En bit in i boken har jag lite koll, på både henne och den familj hon tillhört. Tack vare hennes sparade familjeannonser och en stunds googlande hittar jag efterlevande!

Med tanke på årtalet på försättsbladet är den här kvinnan givetvis borta sedan länge. Hon antecknade faktiskt ett namn under sitt. Skrev ”till” ovanför. Jag gissar att det var personen som skulle ärva hennes klippsamling. Hon ansåg den värdefull nog att bevara. Jag hittar samma namn i ett av familjeannonserna. En nära släkting fick boken.
Och jag tror mig nu veta … ganska säkert … vem denna vetgiriga kvinnas systers barnbarn är. En lika vetgirig person det, som antagligen har en hel del gemensamma drag med sin gammelmoster. Det är en person som är rätt känd i det här landet. Därför låter jag bli att nämna några namn, vill inte peka ut någon. Den här personens namn fanns också angiven bland klippen. Mitt bland familjeannonserna hade den sirliga bläckpennan noterat barnen som kom. Mellan lysningsannonsen och vigselannonsen fanns ett utrymme kvar. Där skrevs detta namn. Som jag först inte alls kopplade med kändisen. Men bokens noteringar och google håller ihop. Allt ser ut att stämma.

Om det är så … skulle Hen i så fall vara intresserad av den gamla klippboken nu? har den försvunnit medvetet eller omedvetet ur familjen? Och hur hamnade den i så fall här, på ett loppis i denna stad? Varför slängdes den inte bara om man nu inte ville ha den? Har man egentligen, nån glädje av en gamma släktings samlade urklipp? Dessa är ju inte på nåt sätt personliga. Bortsett från familjeannonserna.
Även om pärmen intresserade mig tillräckligt för att jag skulle köpa den och grotta ner mig helt i en främmande kvinnas liv, så kanske jag är ensam om det knäppa intresset. Kanske har den gjort sitt och ingen mer än jag vill ha den?
Men.
Håll med om att det är så himla coolt! Både klippsamlandet och boken i sig givetvis. Men även att det gick att spåra folk. Så pass lätt. Och att det visade sig vara nån man liksom ”känner”. Ja, ja, känner och känner. Men du fattar. Hur som helst är den blå klippboken en bit historia. en fantastisk sådan om du frågar mig.