Katt i tratt – återkomsten …

Men vad fasen?! Ett nytt sår? Ett blödande vätskande sår i pannan igen?! Det var vad som mötte mig efter dygnspasset i morse. Jag fångade raskt in katten. Stängde alla dörrar och tvättade rent detta nya sår. Tvingade sedan på honom tratten. Igen. Suck. Liksom. Dubbelsuck.
Ungefär något ditåt sade blicken inne i tratten också.
Alltså. Så sent som igår var den där pannan så fin och så läkt. Men ny päls på väg i de kala fläckarna som de gamla såren orsakat. Och så traskar han plötsligt in med ett nytt. Trots penicillinkur och trattbehandling.
Jaha. Vi får utstå några dagars jamande igen. Än så länge varar inte detta nya sår. Men det vätskar, och vi gör vad vi kan för att hålla det rent och torrt. Vi låter också tratten vara på och dörrarna redigt stängda. Trots livliga protester. Så hjärtat blöder.
Som förra gången har han inga som helst problem med vare sig tratt eller sårrengöringen. Men att dörrarna är stängda. Det är som ett straff för ingenting. Han gråter, skriker, bönar och ber. Men det går ju verkligen inte. Vi måste få den där pannan hel igen. Och det inkluderar tyvärr både tratt och innevistelse. Förhoppningsvis slipper vi ytterligare veterinärbesök, så länge som det inte varar och tror jag vi har det under kontroll. Men som sagt. En inlåst katt …

En utflyktsdag – Etapp 3

20150726_151308-01Man kan säga att vi reste i tiden den här dagen och nu hade vi kommit så långt bak vi kunde komma. Om vädret var soligt och glatt på Vallby. Så var det raka motsatsen på nästa ställe. Vi klev ur bilen vid Anundshög, omgiven av dramatiska moln och lite blåst. Det passade platsens stämning otroligt väl. Det är med vördnad man kliver fram till Sveriges högsta gravhög. Anundshög är antagligen från 5- 700 e.kr. Sug på den!

Framför oss fanns utom den stora gravhögen flera mindre högar och dessutom och ett antal stensättningar. Fem stycken för att vara exakt och det finns ingen annanstans i Sverige. Och så en stor runsten. Maken var återigen på intressant mark och han flög fram över gräset. Jag och Kusinen vandrade i saktare mak. Tog in av känslan som omgav alla ofattbart gamla stenar. Här vilar historia. Det var så att man dämpade sig och pratade tyst. Gick sakta. 20150726_151424-01Det blåste och småduggade men vad gjorde det! 20150726_151938-01 Allt var så vackert. På ett storslaget och ståtligt sätt. Mäktigt liksom. Jag kan inte säga annat.

Vi gick Eriksgatan fram till runstenen.

20150726_152240-01Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna. 

Kan man annat är stå i en slags andakt?

Vi gick uppför den höga gravkullen också. Den är 9 meter hög och har en diameter på 64 meter. Utsikten sades vara fantastisk. Jag fick lov att hålla med,efter att ha traskat alla trappstegen upp. Där uppifrån hade man fin utsikt över slätten och över stensättningarna. Framförallt den största, bestående av resta stenar i form av ett skepp. Jag noterade formen av denna redan nedanför kullen. Men kunde inte förmå mig att gå in i den. Något tog emot. 20150726_153247-01Men. Mitt i. Där fanns en man med en blå barnvagn och ett par blåklädda barn. Ingen av dem kände några som helst bekymmer med att trampa omkring inuti. Fram och tillbaka irrade de. Och vi uppe på kullen väntade. Tålmodigt. På att få skeppssättningen befriad från nutid och få en bra bild. Tillslut fattade mannen, att vi däruppe kanske inte gillade hans och barnens lek fullt så mycket som han. Och vi fick fri sikt. Äntligen. Den var värd att vänta in, för uppifrån var den verkligen magnifik.

Sen traskade vi ner för trapporna igen. Regnet tilltog. Uppfyllda av upplevelser åkte vi tillbaka hem till Kusinen och Sambon. Blev bjudna på god mat och vin. Summerade dagen. Slappade en stund i trivsamt prat och en del kattmys. Sen var det dags för oss att åka hemåt.

Dagen var till viss del planerad. Men jag hade aldrig anat att den skulle bli så bra som den blev. Fast det blir ofta så, när man lyckas ta sig an saker och ting med närvaro och öppet sinne och utan alltför många föreställda förväntningar. Att sällskapet var trevligt visste jag sen förr, vi trivs ihop. Men att vädret skulle stå oss bi och att de tre helt olika platserna vi besökte, i till synes rask takt, skulle påverka så. Att tiden tycktes stå stilla så att vi trots korta besök ändå hann vara närvarande. Det var överraskande och himla energipåfyllande. En sån da, sa Olle i Pistvakt när han lagt sig nederst i våningssängen för tre bröder. En sån da! Var precis vad jag tänkte innan jag somnade i min egen säng. Tack för det alla inblandade!

(p.s bilderna i detta inlägg är redigerade för att få fram stämningen)

En utflyktsdag – Etapp 2

2015-07-26 14.15.29Jag svamlade om vädrets inramning av vår dag i inlägget nedan. För så var det. Det regnade, när vi åkte bil. Och slutade precis innan vi parkerade utanför Vallby friluftsmuseum. En plats som säkerligen gör sig bäst i soligt sommarsken. Och det var precis vad vi fick! När vi promenerade in genom porten sken solen. Vi gick in i en annan tidsålder och ett långsamt tempo även här.

Jag känner till den här platsen. Eftersom den är Kusinens favoritställe och jag följer hennes blogg har jag såklart besökt den, bildledes, många gånger förr. Jag blev inte besviken över originalet. Det var verkligen fint! 20150726_144011-01Röda stugor med gräsbevuxna tak, lummig natur, djur i hagarna och en känsla av att Emil snart skulle komma springande med si mysse och si bysse … Här fanns en lanthande i naturlig storlek. Och byskolan och soldattorpet och … ja wow. För att göra det hela ännu bättre hade man anställt ungdomar i något som måste vara tidernas sommarjobb. I tidstypiska kläder gav de platsen liv. 2015-07-26 14.37.18Bakade bröd och kardade ull i soldatstugan, 2015-07-26 14.28.09skolfröken på sin plats bakom katedern, kunder i lanthandeln. Dessutom sprakande eld i spisarna och en spelmansstämma livade upp rummen med spelmansmusik. Jag kunde ha flyttat in! Maken … ja man kan säga att han inte var fullt så lyrisk som jag men trots sin attityd så trivdes han ändå. Det vet jag.

2015-07-26 14.27.42

2015-07-26 14.25.252015-07-26 14.21.24

20150726_143705-01Det var verkligen så himla rogivade att gå runt där mellan husen, höra musiken, känna lukten av elden genom skorstenarna och småpratet från ungdomarna i sina fina kläder, där de satt vid långborden och träbänkarna i storstugan. Jag skulle lätt ha tagit mig det sommarjobbet! Solen och sommarsurret, även om det var högst tillfälligt, bidrog såklart till känslan av att vara i en annan tidsålder. Helt underbart. Jag hoppas jag får möjlighet att besöka det där stället igen.

Ja, vilken dag det här var. Uppslukade av känslan bestämde vi oss på stående fot för att åka vidare. Maten fick vänta.

En utflyktsdag – etapp 1

Jag klev upp ur jobbsängen på söndagsmorgonen och städade undan efter mig. Lämnade över till kollegan och åkte hem. Där bytte jag om och matade katter. Sen satte vi oss i bilen, jag och Maken och åkte på dagens utflykt. Det regnade rejält bitvis under resan men vi skulle inte så långt. Västerås är liksom nästgårds, nästan.
Anledningen till detta var att besöka min trevliga Kusin och hennes lika trevliga Sambo och förhoppningsvis hinna se något av själva Västerås också. Speciellt deras smultronställen, som vi har hört så mycket om. Nu var vädret inte direkt samarbetsvilligt. Att turista i ösregn är inte ens lockande för mig, fast jag annars gillar regn. Men säkert skulle vi ändå hitta på nåt bra och det viktiga var i alla fall att ses.
Nåja, någon däruppe måste gilla oss. För när vi kom fram och satt oss vid deras köksbord för att äta en nybakad smörgås (bara det doftande och välsmakande nybakade brödet var värt resan alltså!) så tittade nåt soligt in genom fönstret! Hör och häpna.
Vi bestämde oss ändå för att åka en bit utanför stan först. Till Tidö slott där det skulle finnas ett leksaksmuseum.
2015-07-26 12.44.42Leksaker är något av det bästa Maken vet. Han gick med raska steg i den riktning som pilen visade. Och nog var detta leksaksmuseum väl värt ett besök! En sån samling leksaker! Jag gillade främst alla fina gamla dockskåp med en otrolig detaljrikedom. Och gamla dockor och tillbehör.

2015-07-26 12.50.442015-07-26 12.52.102015-07-26 12.52.54Dockskåpen från förr har tillverkats med kärlek. Skåpen var vackra möbler i sig. Sen de fantastiskt och tidstypiskt inredda små rummen med en mängd detaljer i form av minimala serviser, små möbler, textilier och liknande. Jag fastnade helt framför dessa. Sen kom jag till alla dockor. Deras fina kläder och små tillbehör som någon flicka lekt otroligt försiktigt med. Den söta lilla glasservisen har tillverkats på Viskafors glasbruk.

2015-07-26 13.05.33

2015-07-26 13.06.02   2015-07-26 13.04.46  2015-07-26 13.07.46

2015-07-26 13.07.20Man hade också byggt upp små miljöer bakom glasrutorna, som den lilla lanthandeln till exempel. Leksakerna från förr var mycket mer riktiga på nåt sätt. Men … det kan ju bero på att plasten ännu inte fanns. Då användes istället trä och glas och annat riktigt material.
Givetvis fanns det mängder med bilar, flygplan, plåtleksaker som kunde skruvas upp för att röra sig på nåt sätt och en hel del andra leksaker också på detta fina museum. Men bland alla dess fina saker fastnade jag mest för ett litet linneskåp. Det var nämligen helt makalöst.
2015-07-26 13.08.27Små prydliga buntar av lakan och handdukar. Allt noterat på lappen som sitter på dörren. Storleken på skåpet kan ställas i förhållande till bokmärkena där på dörren.

I nästa rum fanns en utställning av serietidningar och seriefigurer. Jag har inte läst så mycket serier i mina dagar. Varit mer av en bokläsare. Men det var ändå roligt att se den utställningen också.

Det här var en sån där makalös dag när ett skönt lugn och en speciell närvaro infunnit sig i oss alla. Vi gick i egen takt och tog in det vi såg och sammanstrålade emellanåt och diskuterade föremålen. Alla fyra med kameran redo. Fotograferande människor som vi är. På något sätt hade allt annat lagt sig i periferin och vi hade all tid i världen och långsamhet och trivsamhet i stegen. När vi var klara med leksakerna tog vi oss en titt på slottet.

2015-07-26 13.42.22 2015-07-26 12.40.47

Det blev bara en titt på utsidan och det började dessutom regna. Vi gick istället mot bilen och efter att ha konstaterat att det inte fanns något växthus … annat än i min fantasi 😉 Så vi satte oss i bilen. Mot nya djärva mål.
Jag kan verkligen inte beskriva den här dagen i ett enda inlägg. Det får alltså bli i etapper. Precis som hela dagen var. En spontan och skön dag som vi tog oss an med öppet sinne. Vi hann med otroligt mycket och det kan tyckas stressigt men det kändes verkligen inte så. Både tiden och vädret stod till vårt förfogande. Det där med vädret var verkligen speciellt. För det tycktes anpassa sig efter det besök vi valde. Liksom rama in och ge platsen en stämning. Flummigt? Ja, kanske blir det så när man fått uppleva en dag som blev så energiladdande.

Numera, katt-utan-tratt!

Vi klarade det inte. Vi är olydiga kattägare som inte gör som doktorn säger! Alltså det var inga större bekymmer att ha katt-i-tratt. Efter första natten hade katten koll på tratten. Han höll huvudet högt och sprang i vanlig hastighet uppför trappan. Han höll huvudet högre och hoppade upp på köksbordet. I denna tratt. Han lärde sig gå mitt igenom dörröppningarna och hur man skulle vrida huvudet för att komma loss om tratten hakade i nånstans. Musse är ju en katt med intelligens, det visste vi sen innan. Dessutom kan han som bekant öppna dörrar och det försökte han intensivt med även i sin tratt. För allt han ville var att ta sig ut. Tratten struntade han i. Bara han fick komma ut. Vi stängde för halva hallen med kompostgaller för att kunna ta oss in utan att han kunde smita. Dem hoppade han över. Med tratten.
Alla dessa utbrytningsförsök hade vi kunnat leva med. Men alla dessa jamanden! De var outhärdliga. På tisdagskvällen hade såret läkt så pass bra redan att vi tog av tratten. Tänkte att vi hade möjlighet att ha koll på hur han skulle bete sig med sitt sår då. Han tvättade lite, såklart. Men orsakade ingen skada. Däremot gav detta trattborttagande honom såna förhoppningar. Om att få bli utsläppt. Att vi höll på att göra päls av honom. Som en katt kan jama och skrika! Han sprang runt i huset. Från dörr till dörr, fönster till fönster. Stod upp och krafsade på fönstren med båda framtassarna samtidigt som han jamade djupt nere i halsen. Man blir galen på nolltid! Tillslut var han nästan hes. Och så stressad att jag tvingade ner honom i soffan för att få honom att pausa en stund. Jo. En stund. Sen var han igång igen. Förvånansvärt nog gav han upp när jag gick och lade mig. Och följde med. Sov mellan oss nästan hela natten och sa inte ett pip förrän vi klev upp. Då tog han sats igen. Rösten var ordentligt uppvilad efter en natts sömn.
Maken och jag orkade däremot inte med ett enda jamskrik till. Det var onsdag morgon. Ännu långt till fredag om vi skulle vara duktiga djurägare och göra som veterinären ordinerat. Men vi släppte ut honom där och då på stående fot i ett gemensamt beslut! 2015-07-23 21.33.25Rätt ut i sommarmorgonen gick han med luft i tassarna. Vi kunde ändå se båda två att det där såret mådde bra! Och borde inte bli förstört.
Däremot skulle denna frihetsälskande katt bli förstörd av att vara fortsatt instängd en enda dag till.
Han kom duktigt hem i tid för sin sena penicillindos och visade upp ett snyggt läkt sår fast han vistats ute hela dan. Skyndade sig såklart ut igen för att slippa bli kvar inne. Mussekillen har i princip varit ute sen dess men infunnit sig för sina två doser även idag också. Han är kelig och glad men framförallt lugn! Vi är också lugna och njuter av stillheten inne och av att detta äventyr slutade bra. Nu kan man pussa honom i pannan igen.

Söndagsmorgon med katt-i-tratt

Vi håller ut. Med katt-i-tratts klagan. Han släpps dock inte vare sig ur tratten eller ur huset. Det är nödvändigt att hålla ut ett tag till! Tratten gör nytta, hur synd det än är om honom.
Musse håller ut själv också. Han har lärt sig att gå mitt igenom dörröppningar, att lägga tratten runtom matskålen så han kan äta, att hålla huvudet högt när han springer uppför trappan eller hoppar. Han finner sig i att dörren är stängd och att han måste använda lådan. Men han klagar högljutt, med all rätt, när han på nytt inser att dörren är stängd och när tratteländet kliar runt nacken och när han inte kan krafsa och tvätta sig som han vill. Fullt förståeligt! Det är riktigt synd om honom. En fullständigt frihetsberövad katt är det.
På den positiva sidan ser vi i alla fall att såret i pannan läker som det ska och ser allt bättre ut hela tiden. Penicillinet går i som det ska, inte helt utan protester givetvis men han finner sig i det också.

Vi har haft några katter jag och Maken, och varit tvungna att ge katter nån typ av medicin förr. Alla har väl läst den där roliga texten om hur man ger sin katt ett piller? Den är för lång att återge här men består av moment som innebär klösmärken, skadad inredning och handgripligheter. Vi har provat både pillervarianter och flytande varianter på fräsande och spottande kissemissar. Men se nu har någon tänkt till och tänkt bra! Jag erkänner att jag misstrodde denna tänkare å det grövsta när jag hämtade ut två stora doseringssprutor från apoteket i fredags.
På sprutan finns en skruv som ställs in för att dosera exakt rätt mängd varje gång. Innehållet i sprutan är inte flytande utan en tjock pasta som stannar i en klump i kattens mun när man nästan spritsar in den. Så det går inte att spotta ut! Han tuggar helt enkelt i sig det bara utan protest. Och den där skruven gör att man inte behöver oroa sig för mängden utan bara kan snabbt trycka till när man fått in sprutan i munnen på katten och så tar det helt enkelt stopp när rätt mängd är ute ur sprutan. Bra tänkt alltså, verkligen bra tänkt.
Vi samarbetar med detta medicinerade. En av oss håller katten i bebisläge, den andra petar upp en motsträvig mun och hanterar sprutan. Bebisläget behålls stadigt tills pastan svalts ner. Sen får katten massa beröm. Såja, duktig kille!

Ja, ja. Vi är bara på tredje dagen på detta äventyr ännu. Det känns oändligt långt till fredag. Fast det kanske i ärlighetens namn inte bara har med katt-i-tratt att göra … Utan också att det är dags att kliva i jobbläge i morgon bitti. … Japp. Semestern är slut och en veckas jobb, inklusive helgjobb, väntar. Jag har dessutom tagit på mig flera extrapass, så det är bara att bita ihop och komma igång. Det innebär också att katt-i-tratt måste klara sig själv om dagarna. Maken kan åka hem på lunchen och titta till honom men för övrigt har han egentid här hemma. Kattstackarn.

Krasslig katt med tratt

2015-07-17 20.14.15Det är en eländig Mussekille här hemma. Han har dömts till en veckas trattbärande, en veckas innevistelse, samt en veckas penicillinmedicinering … morgon och kväll.
Att gå med tratt … äta med tratt … dricka vatten med tratt … allt med tratt! Det kräver övning. Att förstå hur man tar sig fram med ett tratt unt skallen. Hela tiden är nåt skit i vägen. Och hur når man maten? Hoppar upp eller ner från saker och ting? Det är ett gissel med tratt på katt!
Men vi tar det från början. Hittade ett sår i pannan på honom för några dagar sedan. Osäker på varför eller hur detta sår uppkommit. Kanske har han fastnat i nåt. Slagits med nån? Det vet bara han själv och han säger inget!
Men så började såret bli rejält inflammerat och varade otäckt. Svårt att hålla rent, även om vi tvättade och torkade så ställde han till det själv med att vifta runt med smutsiga tassar i detta sår. Så i morse ringde jag veterinären och vi fick komma strax efter lunch.
Det var en missnöjd katt i kattburen. Han hatar att åka bil och det lät han oss förstå hela vägen till veterinären. Inte var det bättre där i väntrummet heller. Han lyckades starta en hel kör av kattklagan bland övriga patienter.
Väl inne hos veterinären blev livet inte bättre. Det blev en lugnande spruta. En massa putsande och spolande och lite skärande i detta variga sår. Sen kom det värsta. Den där tratten.
Vi fick stränga order om att inte avlägsna denna tratt på en vecka minst, och anvisningar om hur vi ska fortsätta sköta såret. Det måste tvättas och pressas ur ännu mer klegg. För det får inte läka för snabbt utifrån. Då stannar äcklet kvar innanför. Dessutom detta medicinerade. Som ska ske med doseringsspruta in i munnen två gånger om dan. I sju dagar! Snacka om att vi längtar efter nästa helg! Då kommer troligen både Katt och mänsklighet att vara skvatt galna.
En vecka inomhus. En vecka med tratt. En vecka med kattmedicinering morgon och kväll. Herremin tid. Ta hit nästa fredag nu!

En dag i bilder … och ord … inte nödvändigtvis i kronologisk ordning

2015-07-14 11.40.53En lada fylld av vita möbler. Bara vitt. Alldeles vita. Stod möblerna på rad. Som ett lager där färg förbjudits, sugits ur och fördömts. Som ett lager av möbler utan liv. Vita och döda. Eller? Shabby chict vackra? Upp till betraktaren att bedöma.

2015-07-14 11.39.56Men ingen regel utan undantag, mitt bland allt detta vita hittades en svart. Liksom lite i skymundan. Den var en möbel bland andra, i en annan färg men trots allt en möbel. Som också fick vara med trots att normen tycktes vara vit. Alla får vara med.Jag tyckte den var vackrast av dem alla.

2015-07-14 15.21.46Kaffe smakar extra bra ur fina koppar. I en fin trädgård. Efter en fin dag. Tillsammans med en fin man.

 

2015-07-14 10.58.41Vandrade bland fantastiska foton. Föreställande musikhjältar från förr. Mest svartvita foton, som tog oss med ända bakom scenen.  Det var inte bara glamour. Kameran hade nästlat sig in och avslöjat även sånt som artisterna kanske inte gärna hade lämnat ut.

2015-07-14 11.23.20Alla dessa rosor! Mitt i en rosenträdgård står livet stilla. Det är doften, färgerna, skönheten, mångfalden och alla bin. Det är ett under att jag kom därifrån.

 

2015-07-14 11.42.07Ett fältbibliotek. Ett litet bibliotek på ett fält. En sliten stol. Böcker i hyllorna. Slitna av väder och vind. Men ändå. Böcker lockar och drar i en även om de är i ett dåligt skick. Jag hade gärna klivit in i det lilla skjulet och valt en bok. Satt mig på stolen och läst.

2015-07-14 12.16.10Det går bra att samsas om samma blomma. Dela. Dela med sig. Kanske kan vi människor ta lärdom av detta? Blommorna räcker till oss alla.

 

2015-07-14 13.50.48Så mitt i allt. Har det hänt. Det där som inte ska hända på vägar. Någon eller några har kommit alltför nära varandra och det blinkar blåa räddande ljus överallt och vi andra sitter i kö. Hoppas att ingen är allvarligt skadade. Hoppas att allt ska ordna sig. (det verkade ha gått bra för människorna i bilarna)

2015-07-14 09.04.34Den där deckaren. Som kom med posten i går. Började läsa den direkt, där jag satt i hammocken och den gick inte att lägga undan. I morse, skapades kallaste rysningar mitt i en fin sommarmorgon och fick  mig att leta skummisar i solglittret.

2015-07-14 12.13.47Titta upp i himlen en stund. Låt allt stanna av och bara titta upp i himlen en stund. Kanske finns där svaret på alla frågor, kanske finns där meningen med livet. Kanske finns där bara några moln. Men likväl kan det vara givande. Att titta upp i himlen en stund.

2015-07-14 17.34.11 Bröderna Hotrod samåker. I varsin Hotrod. Men liksom tillsammans ändå.

Samlade urklipp

2015-07-09 19.14.51För en tid sedan fick jag syn på en blå, gammal klippbok på ett av loppisen vi brukar besöka. Den bara låg där på ett bord vid en soffgrupp från förr. Liksom lockade på mig och jag hörde den! Tog upp den och var helt fast. Den var proppfull med gamla tidningsartiklar som någon bläddrat fram i tidningar och funnit intressant nog att klippa ur. Gulnade gamla dagstidningsurklipp, som klippts noga längs kanterna och limmats in på bokens sidor. När sidorna fyllts fortsatte samlandet men då veks klippen bara ihop och stoppades in någonstans. Därav den verkligt överfyllda bok vars pärmar bågnat och formats om av mängden urklipp.
Jag såg redan då namnet på försättsbladet. Skrivet i kvinnligt sirlig och något svårläst handstil, med svart bläck. Med en sån penna som doppas i bläckhorn vid ett sirligt skrivbord.
Med möda lade jag varsamt ihop boken och förnuftets röst lämnade den på bordet där den legat. Tyckte den var för dyr, vad ska jag med den till? Gamla klipp, helt utan relevans numera. Men ändå, så tilltalande. Så oerhört tilltalande.
På loppisrundan vi gjorde på bröllopsdagen stod jag genast med den där boken i händerna igen. För den låg kvar. På samma plats, som om den osynlig för alla andra väntat på just mig. Valt ut mig. Den här gången lyssnade jag inte till några förnuft alls utan köpte den. För vissa saker stannar i sinnet och den där tjocka , slitna och överfyllda klippboken var precis en sån sak. Och jag slog mig ner på altanen med min nya bok och granskade den noga.
Hon skrev sitt namn i boken, året noterades, nittonhundratjugoåtta. Kanske fick hon boken då, eller köpte den själv i någon trivsam bokhandel. Eller så var det då hon började samla på urklipp i en bok hon haft sen länge. Vem vet?
2015-07-09 19.15.11Urklippen är av varierande slag. Debattartiklar med kristet eller politiskt budskap. Artiklar om kungligheter och några få kändisar. Och med tiden har hon även sparat på familjeannonser från händelser inom familjen och vänkretsen. Och … roliga historier faktiskt.
Utom namnet skrev hon inget av personligt slag. Det är verkligen ingen dagbok. Men urklippen och hennes små handskrivna notiser avslöjar ändå ett och annat om henne om man är skarpögd och har ett visst mått av fantasi. Så jag tycker mig veta en hel del om denna kvinna bara genom att titta noga och lägga ihop ett och annat. Dessutom googlade jag … såklart. Hon var i femtioårsåldern, då nittonhundratjugoåtta. Hon var kanske ogift, hon hade många syskon, var av fin familj och hade en bra utbildning. Hon var nog en rejäl och ordentlig kvinna. Handlingskraftig och praktisk, även om hon samlat lite kungligt, kändisklippen och de där humorklippen också. Hon var säkert också plikttrogen och klipsk, med synpunkter och åsikter. Ibland har hon inte bara nöjt sig med att klippa ut och klistra in artiklar. Utan även skrivit i kanten att hon håller med, att det är bra skrivet och vettiga åsikter. Hon var också gammaldags och rättrådig, gillade inte att folk skilde sig. Då kryssade hon över deras vigselannonser med ett stadigt blått kryss. Så det här var en i högsta grad viktig och levande samling.
Givetvis var det inte själva urklippen som intresserade mig när jag hittade boken. Nej. Människan bakom. Hon som samlat allt det här. Vem var hon? Vad ville hon med sitt samlande? Det fångar mig och får mig att undersöka boken allt mer noga.
Jag hittar ledtrådar. En bit in i boken har jag lite koll, på både henne och den familj hon tillhört. Tack vare hennes sparade familjeannonser och en stunds googlande hittar jag efterlevande!

Med tanke på årtalet på försättsbladet är den här kvinnan givetvis borta sedan länge. Hon antecknade faktiskt ett namn under sitt. Skrev ”till” ovanför. Jag gissar att det var personen som skulle ärva hennes klippsamling. Hon ansåg den värdefull nog att bevara. Jag hittar samma namn i ett av familjeannonserna. En nära släkting fick boken.
Och jag tror mig nu veta … ganska säkert … vem denna vetgiriga kvinnas systers barnbarn är. En lika vetgirig person det, som antagligen har en hel del gemensamma drag med sin gammelmoster. Det är en person som är rätt känd i det här landet. Därför låter jag bli att nämna några namn, vill inte peka ut någon. Den här personens namn fanns också angiven bland klippen. Mitt bland familjeannonserna hade den sirliga bläckpennan noterat barnen som kom. Mellan lysningsannonsen och vigselannonsen fanns ett utrymme kvar. Där skrevs detta namn. Som jag först inte alls kopplade med kändisen. Men bokens noteringar och google håller ihop. Allt ser ut att stämma.

Om det är så … skulle Hen i så fall vara intresserad av den gamla klippboken nu? har den försvunnit medvetet eller omedvetet ur familjen? Och hur hamnade den i så fall här, på ett loppis i denna stad? Varför slängdes den inte bara om man nu inte ville ha den? Har man egentligen, nån glädje av en gamma släktings samlade urklipp? Dessa är ju inte på nåt sätt personliga. Bortsett från familjeannonserna.
Även om pärmen intresserade mig tillräckligt för att jag skulle köpa den och grotta ner mig helt i en främmande kvinnas liv, så kanske jag är ensam om det knäppa intresset. Kanske har den gjort sitt och ingen mer än jag vill ha den?
Men.
Håll med om att det är så himla coolt! Både klippsamlandet och boken i sig givetvis. Men även att det gick att spåra folk. Så pass lätt. Och att det visade sig vara nån man liksom ”känner”. Ja, ja, känner och känner. Men du fattar. Hur som helst är den blå klippboken en bit historia. en fantastisk sådan om du frågar mig.