Vi har alltså nåt silverstatus jag och Maken. Det har gått 25 år sedan denna bild togs. Det firar vi idag.
Månad: juni 2015
Roadtrippat
Kanske var det ett spontant ryck. Kanske var det just det där att säga hej då igen. Men vi bestämde i vilket fall att vi skulle sätta oss i bilen denna söndagsmorgon tidigt. Det var resultatet 
av tanken som föddes i rulltrappan upp mot spår två på Skövde centralstation. Förra söndagen, när midsommaren precis var färdigfirad. Dottern skulle hem, tillbaka till sitt långtbortifrånboende. I hasorna vi föräldrar med avskedet i halsgropen. Och då kom vi på det! Helgen som skulle komma innehöll en festival och den skulle Dottern besöka. I egenskap av fotograf. Vi har semester. Kan göra vad vi vill. På festivalorten finns släktingar och det var länge sen vi sågs! Ja! Vi åker dit! Över dan bara!
I morse ringde mobilens väckarklocka. Den kan ställas på flera olika alternativ och dessa kan döpas. Jag har en klocka som heter ”jävligt tidigt” och den utnyttjas till jävligt tidiga väckningar. I morse, på en semestrande söndag ringde denna mobil 05.30. Det är verkligen jävligt tidigt när man är ledig och kunde ha legat kvar.
Vi hasade upp. Trötta i ögonen. Kokade kaffe och sånt. Gick ut till bilen exakt en timme senare, tankade och var snabbt ute ur stan.
Morgontrafiken var lugn och vips hade vi passerat huvudstad utan köbildning. Vi skulle till Sveriges nionde största tätort. Och den gps vi för tillfället nyttjar vägrade ge oss den angivna adressen. Jag hittade nån sorts koordinater och dem provade vi. Tills gps påstod att vi var framme. Och då var vi synnerligen O-framme, mitt i en skog! Vi ringde och rådgjorde med resmålet och fick lite guidning och var snabbt rätt. Gps var däremot illa ute och riskerade få flygtur genom fönster. Maken behövde frukost …
Vi anlände alltså till Makens kusin i en idyllisk ort på landet utanför denna tätort. Så himla vackert det är i detta land!
Där i huset hittade vi också festivalfotografen eftersom Kusin med Familj varit snälla nog att ta hand om denna dyrbara fotograf och erbjudit henne både sovplats, mat och skjuts/hämtning.
Trevlig förmiddag runt köksbordet och på trappan i solen. Sen packade Dottern pick och kamerautrustning och vi åkte in till stan. För att träffa ytterligare kusiner med familjer till Maken. Man kan säga att vi boostade upp antalet invånare med vårt efternamn ett snäpp i tätort nummer nio denna dag. Nytt köksbord. Mer prat.
Man kan anses galen. Som åker nästan fyra timmar bil en sommardag. För att umgås några timmar. Och sen åka samma väg tillbaka. Man kunde såklart ha övernattat. Men nu valde vi att göra så här i dag. Vi gillar ju att åka bil.
Dottern hade ett tåg att passa också. Detta tåg skulle ha varit ett tillfälligt sådant. Med byte av tåg i en betydligt mindre tätort bara en halvtimme från starten. Vi bestämde vid bokningen av dessa hemtåg att hon kunde skippa det första, och vi kunde skjutsa henne till det andra. Som var liksom åt vårt håll i alla fall.
Den här gången samarbetade gps … inte heller. Vi valde raskt ett annat alternativ innan Maken blev mobillös … Man vill ogärna skräpa ner i tätorter man besöker så där tillfälligt.
Den andra gps-tanten hade koll på läget och fick iväg oss till rätt station utan bekymmer. Vi hann också stanna och handla en matsäck och hitta parkering.
Vinkade sedan av Dottern på ytterligare en perrong på en vecka. Ja, ja. Sånt är livet med bortflyttade ungar. Hon tog tåget hemåt och vi tog bilen åt det andra hållet till det vi har som hemåt.
En bilresa med Maken innebär att han kör och muttrar på gps. Hon hade koll på hemorten … visserligen. Men han gillar henne ändå inget vidare. Hon är liksom inte godkänd. Och efter dagens äventyr ligger hon extra pyrt till.
Maken är av kategorin ”harjagsattmigibilenochstartatsåkörjagtillsjagärframme” Omkörning efter omkörning och hemorten hägrar. Man stannar inte en bil som startats innan den är framme! Jo, möjligen om man är kissnödig. Då kan den stå på tomgång medan man fort gör vad man ska. Annars kör man. Oavsett hunger, törst och intressanta upptäckter efter vägen. Sånt stannar man inte för! Man ska hem! Man låter alltså frun vara hungrig och ignorerar fullständigt sin egen hunger och griper tag om ratten i ett stabilt tio i två. Man har ett uppdrag. Man ska hem! Sen gaspedalen tryckt mot golvet och bilen växlats in i ett schysst tempo stannas det verkligen inte!
Vi kom hem som vi skulle. Hungriga men nöjda med dan. Innan Dottern anlänt på sitt ställe fast hon borde ha varit hemma först. Bara för att det jäkla tåget var ruskigt försenat och minsann stannade, både här och där till synes i onödan.
Men numera är även hon hemma lyckligt och väl.
Själv sitter jag ute i ljummen junikväll. I hammocken tillsammans med myggen. Här blir jag kvar en stund till medan katten jagar kvällsknytt och löven nattrasslar ovanför mig. Tänker tillbaka på en synnerligen utmärkt dag. Precis en sån dag man vill ha på sin semester! I morgon är det en annan dag!
Semesterplock
Jodå, den pågår denna semester. Inget kan ju hindra dagarna från att gå och det är bara att ta sig an dem på bäst sätt. Det är skönt att vara ledig, visst är det väl det. Vi satsar på så lite planering och så mycket ”tadansomdenkommer” och ”gåditnäsanpekar” som möjligt, så får vi se var vi hamnar. Och jo, vi har hittills hamnat bra.
Semesterns resa: Vi åkte först en bit neråt i landet, så fort Maken sparkat av sig jobbskorna torsdagen före midsommar. Dottern kom från sitt håll med tåget. Blev hämtad av Kusinerna och hann anlända en liten stund före oss. Så var vi äntligen samlade igen, hela familjen!
Semesterns jobb: Det skulle bytas panel och andra typer av bräder på ett hus. Som tur var, består största delen av detta hus av tegel. Men upptill på gavlarna, där skulle allt av trä ses över. Ofta blir det inte alls som man planerat. Nu kom en ryggskada, höjdrädsla och väderläget i vägen för att det skulle bli precis som vi tänkt. Men halva huset fick sig ändå en uppryckning i både panel och färg. Det fanns ändå dom som fick nåt gjort. Andra sidan får klara sig ett tag till.
Semesterns nya syssla: Jag och Maken och Brorssonen byggde byggställning som om vi aldrig gjort annat! Brorssonen och Maken klättrade och klängde runt med dessa järndelar som skulle fogas ihop med höga stolpar. Jag hämtade delar från släpkärran och höll dem stadigt och angjorde på ena sidan och vips hade vi fått ihop det. Bygga ställning var kul! Vilket finurligt system en byggställning faktiskt är! Sånt man inte haft en aning om tidigare när sådana bara varit just ställningar längs med hus. Sedan rev vi hela rasket efter avslutat jobb också. Smidigt och lätt, som om byggställningsbyggande ingick i våra vardagliga sysslor.
Semesterns höjdrädda: Jag då. Vågade mig inte upp på den där ställningen överhuvudtaget och fick vackert stå nedanför och känna mig frustrerad. Svägerskan, med liknande höjdrädsla tog ändå mod till sig och kom upp i första nivån (som var nog så hög) för att måla. Bra gjort tyckte jag. Som knappt ens kunde titta upp på dom som klarade av att gå omkring på ställningen. Hu alltså.
Semesterns nätbefrielse: Va?! Inget Internet?! Känn på skräcken i den upplysningen. Telia för fasen! Lämna en hel familj utan nätkontakt en hel helg. Inte bra! Nåja. Smarta telefoner ansluter till sitt G-system även om wifi saknas. Så helt off var vi inte. Men ändå!
Semesterns stora högtid: Midsommarhelgen är alltså passerad. Det innebär att den bästa delen av sommaren är slut. Helgen firades med massa mat i sedvanlig ordning. Vi hade också ungefär den typen av mat (och dryck) som visades upp av alla andra på nätet. Fast ingen av oss tog någon bild på maten så fanns den i allra högsta grad på våra tallrikar ändå och vi blev mätta. Förmodligen var vi för glupska för någon bilddokumentering.
Semesterns väder: Ständigt detta väder. Till glädje eller förtret beroende på vad man gillar rent vädermässigt. Det är en sommar av en sån art som får solsökarna att blåsa dammet av passen och bege sig bort. Man får göra med vädret som med allt annat. Ta vara på stunderna när de uppenbarar sig. Oavsett vilka typer av stunder man längtar efter.
Semesterns kryp: KattGrabbarna släpar hem objudna gäster i pälsen. Det är inte för intet de heter fästingar de där obehagliga krypen. För även om de inte hunnit bita sig fast i skinnet på katten är de svåra att dra loss ur pälsen. Man får ta i med naglarna för de sitter som klistrade. Efter att ha tappat räkningen på urplockade fastbitna kryp har vi nu preppat katterna med giftiga droppar i nacken. Jag brukar helst vänta in i det sista med dessa droppar, men de hjälper när de väl är på plats. Nu hoppas vi slippa fler kryp i pälsarna.
Så långt allt väl kan man väl säga.
Apropå Hotrod utan tak
Det är inte sant längre! Händige Maken har gjort det igen.
I princip redan under hemfärden med den nyinköpta Hotroden föddes funderingarna om det där med tak, eller cab som Maken föredrar att kalla det. Rätt opraktiskt med en bil utan tak ändå. Även om det är sol när man åker hemifrån finns risken för regn när man ska hem igen. Så ja, om man har en bil utan tak/cab/sufflett. Vad gör man då? Jo, man bygger själv!
Inget tycks omöjligt för denne man! Han hittade en grej i källaren nån vecka efter att han köpt bilen. Kom upp som en sol och höll en plastbit i näven. Inte fattade jag då vad det skulle leda till. Jag borde sannerligen inte vara förvånad längre. Jag vet ju, hur otroligt händig han är. Men vad sjutton. Bygga/sy/fixa ett tak till en bil utifrån en plastbit! Äh. Jag tar det från början! Häng med!
P
lastbiten! Det där på bilden är en cab/sufflett till en Hotrodmodell i plast, som han byggde en gång i tiden. Det måste väl ändå ha varit nån mening med alla hans modellbyggen under ungdomsåren! När vi träffades hade han hyllorna fulla med hembyggda plastmodeller på olika bilmärken. Inte många av dem finns kvar numera men just den där bilen har stått modell för hans dröm också. Och nu hittade han taket! Skala 1:8 är den, plastbiten, och har alltså använts som mall för cab-bygget ute i garaget. 
Det ledde till diverse uträkningar och en avancerad skiss … hm …
Först skulle själva stommen byggas ihop. En komplicerad historia av sammanfogade järnbitar för att få själva vik-effekten att fungera. Man vill ju inte ha en cab som ska lyftas av och på, utan en som sitter på bilen permanent och kan fällas upp och ner utefter behov och önskemål. 
Han fick låna en mall av hopsatta metallstag av en bilbyggande kompis. Den såg i mina ögon mer ut som nån sorts blivande protes till nån som saknade en arm eller så. Eller en mystisk tumstock. Men Maken hade koll på läget och började klura. Svetsade ihop sin egen och fick till själva vikfunktionen och allt. Testade på bilen och jo. Det såg riktigt bra ut så han jobbade på tills hela stommen satt där, uppspänd över bilen. Ja jäklar! Det skulle bli cab på denna bil! Ända tills han fällde ihop den. Nånstans hade det blivit fel i beräkningarna, för cabben ska fällas ihop bakom ryggstödet, inte mitt över. Blir så krångligt att köra då. 
Gör om gör rätt! Maken är inte den som ger upp vid motgångar. Han skruvade isär sitt bygge och började om. Och hade snart en stomme som satt helt rätt! Han provade med en färgglad filt för att se en helhet. Och jodå. Nog blir det cab allt. Därefter gjorde han halt med det projektet för att få klar inredningen i bilen. Det kändes viktigare att ha nånstans att sitta liksom.
Och så, efter att ha åkt hem en dag mellan regnskurarna. För att hamna mitt i en regnskur och kom hem rätt blöt. Då klev han in i syhörnan igen. Nu skulle cabben bli verklighet. Och visst blev den klar! Och visst blev den bra! Hur snyggt och välgjort som helst. Fast jag tycker det skulle heta sufflett 🙂 Tycker det är tjusigare.
Den nerfällda stommen, på rätt ställe nu!
Dags att klippa till …
Test …
Taket växer fram
Det ska bli ett fönster också.
Och där satt den!
Med fönster och allt.
Nerfällt och fastspänt.
Hur var det med den där semesterkänslan?
Så här i inledningen av dag två kanske det är läge att analysera lite?
- Sovmorgon? Nä. Jag kliver upp rätt tidigt ändå, är liksom vaken. Det är trivsamt med tidiga och lediga mornar. Och dagen blir lång!
- Uteliv? Hittar även idag en solig utomhusmiljö som vid blotta åsynen lockar till kaffe ute på en av favoritplatserna. Det är däremot inte alls nån temperatur för dylikt men jag envisas. Klär på mig, som om det vår tidig vår eller kanske höst. Rullar dessutom in mig i en filt. Ändå fryser jag och måste värma händerna på kaffekoppen. Fast jag ändå placerat mig på ett av de soliga ställena.
- Mys? Jo, med en katt som gör mig ynnesten att sitta nära och tätt intill blir det extra mysigt.
- Planer? För mina lediga dagar finns inte så många planer. Idag har jag tänkt mest flyta omkring. Eventuellt ta en loppisrunda. Igår var det trädgårdsarbete mest. Gräsmattan behövde klippas och blommor skulle ses till. Underbart, till och med gräsklippningen. Jag trivs i trädgården, oavsett väder.
- Kreativitet? Ja verkligen! I går kom jag på att jag hade en del glasfat som inte används. Tillsammans med en hel del ståltråd blev dessa pynt, eller solfångare om man så vill, som jag hängde i de där rostiga rosportalerna jag har därute.
Övrigt:
- Det finns en hammock att hämta och jag vet var jag ska ställa den.
- Jag dammsög i häromdan. Slipper idag.
- Finns en massa pysselidéer i huvudet, och jag har tid med sånt!
- Jag har tid att skjuta upp sånt där som jag inte känner för att ta tag i just nu.
- Jag har tid att följa minsta infall.
Själv har jag inte riktigt fattat det …
Att jag typ har semester nu! Länge, länge. Typ säger jag. För att jag faktiskt ännu eventuellt kommer att jobba lite … eller mycket … i helgen. Det beror på att jag har beredskap på jobbet utifall nån av de som ska jobba skulle bli sjuka. Det är inget jag tror att det finns nån stor risk för. Men man vet ju aldrig.
Alltså har jag typ semester! Och det har verkligen inte sjunkit in än!
Jag gick från jobbet i morse, rätt i i semestern. Nästan i alla fall. Sånt brukar ske med lätta steg, snudd på vingbeklädda steg. Nu visste jag visserligen att jag skulle tillbringa ytterligare några timmar med mitt andra jobb under dagen, innan det semesteryra kunde släppas lös. Men det var inget vare sig betungande eller långvarigt. Lite bubbel borde ha legat under ytan i alla fall tycker jag.
När jag gick från det där andra jobbet vid tretiden fanns det fortfarande inga vingar under sulorna. Bara ett. ”Jaha. Semester nu då liksom.”
För att försöka öka på känslan tog jag en tur på Erikshjälpen. Handlade lite onödiga grejer. Åkte vidare mot affären. Handlade några nödvändiga grejer. Kom hem. Strosade i trädgården. Snackade med grannen. Vattnade lite blommor. Men nja. Inte riktigt nån semester ännu i alla fall.
Maken och jag åkte till ett ställe som gav oss möjligheten att äta oss mätta utan att stå vid spisen själva. Sen ägnade jag en lång och riktigt trivsam stund åt att städa ut allt pollen från altanen och plocka lite blommor att ha i små vaser.
Nån sorts värme har anlänt och tillåter uteliv. Vilsamma moln över solen dessutom. Men, det har fortfarande knappt anlänt nån semesterkänning. Vet inte alls varför.
Jag tror inte det beror på den där helgberedskapen, för även om jag ska jobba då blir det högst tillfälligt.
Nåja.
Fågelkvitter och den där behagfulla försommardoften och en nystädad altan. Ett glas vin, en myggspiral och ett par skräniga skator förhöjer ändå stämningen. Det blir nog bra när jag sovit på saken. Eller hur!
Mellan skurarna
Det hinns ändå med ett och annat trädgårdsfix trots mängden regnskurar och blåsten som juni bjuder på, och allt annat livet innehåller.
Som till exempel den där bilen som ”dumpats” i trädgården. Det kom sig för nåt år sen när jag hade nån idé om att en trädgård inte enbart måste innehålla vackra saker. Jag bad Maken hitta på nåt. Och ut kom en hel dragster. En sån som kör en kort sträcka hur fort som helst på en specifik bana. Fast just den här kör inget alls. Han byggde den själv av diverse dumpat material. Vi valde en hörna i trädgården där den ännu står. I en massa ogräs. Och själva idén med den har liksom försvunnit i ogräset. Jag hade tänkt det skulle se ut som om växtligheten tagit över och att det nästan skulle växa blommor ur bilen. Men det blev inte så bra. Förra sommaren stod den bara där, som en hög med skrot.
Men så släpade jag dit den gamla paviljongen och plötsligt var det ett garage? Nä. Depå! Sa Maken. En depå är ett meckarställe som en dragster befinner sig i mellan loppen. Där åtgärdas sånt som inte funkar och som ska få dragstern att gå ännu fortare ute på banan. Nu har vi alltså en ”bortglömd” depå med dragster och allt i trädgården. Jag släpade dit en tunna. På den ställde jag en fin oljekanna och lite annat smått och längs kanten hängde jag verktyg som Maken inte längre hade användning för i garaget. Vid tunnans fot planterade jag luktärter i en gammal verktygslåda och hoppas att dessa ska slingra sig uppför tunnan snart. Och intill ena benet på paviljongen planterade jag vildvin. Tänkte att den ska få slingra sig i själva paviljongen. I en ny hink som Maken tog botten ur och spraymålade lite, så att den inte ska se för ny ut. Helt galet förmodligen. Med en depå i trädgården, men himla kul. Tycker vi i alla fall.
Det är nytt nu
Jodå, jag rev ner det gamla trasiga paviljongtaket på eftermiddagen och plockade ner gardiner och pjoller. En idé rörande den gamla stommen hade slagit rot och på nåt vis lyckades jag med egen förmåga och känd envishet att få den gamla paviljongstommen över växtlighet och armerade växtstöd, vidare bort i trädgården. Jag dansade runt och drog och lyfte än här och knuffade än där, i vart och ett av de fyra benen. Lättare än jag trott att det skulle gå, hade jag plötsligt stommen ståendes på ny plats. Den där bilen vi humoristiskt nog har i trädgården fick därmed ett garage. Ett taklöst sådant visserligen men ganska passande eftersom bilen inte går att använda heller. Jag ska tänka lite … på hur jag bäst utnyttjar det där och får till nåt fint runt bilen. Inte bara långt gräs liksom.
.
Min kära paviljongplats såg avskalad och ynklig ut när taket var borta. Men det skulle snart komma ett nytt. Maken och jag bar ut det tunga och långa paketet när han kom hem. Sedan jobbade han på, ivrigt!
Inte för att han var så ivrig att få själva paviljongen på plats, som om han längtat efter det hela dan. Nej.
Det hade mer att göra med det som skulle ske sen. När han blev frisläppt från paviljongbygget. En sprillans ny förgasare väntade nämligen på honom på posten. En ny förgasare till Hotrodden smäller bra mycket högre i intressebarometern än frugans paviljong kan jag säga.
Men han knorrade inte, som den snälla man han är. Utan sorterade rör och ordentligt uppmärkta delar och skruvade ihop dem, en efter en tills en ny stomme stod på plats. Den visade sig då vara något mindre än den förra … ja, ja ingen av oss mätte innan vi åkte och handlade. Vi bara trodde … Men efter lite pyssel fick vi stommen kompatibel med den stora järnspaljén och planteringslådorna. Inget av dessa är det minsta flyttbara, så stommen fick helt enkelt anpassa sig och bo med ena benet i planteringslåda. Till sist joxade vi så på taket och konstaterade att denna nya paviljong verkade stabilare och bättre än sin föregångare. Snyggare också. Jag hade också köpt väggar den här gången. Till baksidan. För att ha ryggen fri liksom och för att slippa blåsten flåsande i nacken. När allt detta var klart släppte jag iväg motormannen för att få hem sin förgasare. Han hade gjort sig förtjänt av det.
Senare hängde jag upp gardiner och plockade in allt pjoller. Kvällssolen låg på och det kändes redan hur effektivt den där bakre ”väggardinen” höll blåsten utanför. Verkligen otroligt bra. Det blev ombonat och trivsamt. Som jag vill ha det.
Och ja. Förgasaren var till belåtenhet …
Alltså den där blåsten
Den är som poltergaisten Peeves i Harry Potter. Om du inte läst de där fantastiska böckerna, låt mig förklara. En poltergaist är ett spöke eller en ande som ställer till det. Knackar och slår och lever om liksom. I Potterböckerna (inte så mycket i filmerna) far den där Peeves omkring och kastar saker och hittar på allsköns hyss. Som den där blåsten. I dagarna tre, minst, har den levt om nu. Kastar omkring grejer i trädgården. Inget får vara orört.
Okej, jag fattar att jag får skylla mig själv i vissa fall. Ställer man ut ”prydnadssaker” utomhus får man räkna med att de blåser ner. Visst, hänger man upp tunna gardiner i närheten av utomhus får man räkna med att de blåser omkring.
Men den där poltergaiststormen som härjar omkring i denna junistart är långt ifrån nån vänligt sinnad blåst som vajar lite lätt eller fläktar behagligt.
Den är en förbannad storm!
Som inte bara blåser ner enstaka smågrejer och viftar runt med några tyger. Den ger sig hårdhänt på allt i sin väg. Blåser av den längsta slingrande delen av min nyplanterade Kaprifol och gör sitt bästa för att avsluta hela Kaprifolen, men jag hann sätta stopp för det. Rycker och sliter i markisen utanför vardagsrumsfönstret så det låter som att markisen ska släppa i sina hårt tillskruvade fästen. Att ha den utfälld är totalt otänkbart.
Stormpoltergaisten har också, förutom att vifta ner varenda småsak i sin väg, gett sig på min fina paviljong. Skapat en stor reva i taket där jag är rädd att inte ens gaffatejp kommer att göra nån nytta. Och det som inte kan lagas med gafftejp … det är verkligen trasigt! Dessutom har den skakat och snudd på slaktat hela paviljongstommen. Hittade en lös pryl på marken i går. En pryl som bör vara i denna stomme för att den ska vara hållbar. Och en av de två stängerna som denna pryl sammanfogade var helt böjd. Jag fick hänga i den för att räta ut den något. Paviljongens fyra ben står på marken men är förankrade med typ tältpinnar ner i backen. Vissa av dessa ofinns numera och orsakar att paviljongen liksom går omkring nån centimeter. Så den där blåsten.
Den är minst sagt i onåd! Fast det skiter den i och fortsätter i samma anda idag också.
Jag misstänker att paviljongen är bortom all räddning. Och googlar redan på nya. För jag tänker inte vara utan. Blåstfan.
P.S Fick paviljongen den 22.5 2012. I morsdagspresent. Sedan dess har den stått där, sommar som vinter. Taket givetvis bortplockat från höst till vår. Man får väl anse tre år vara en hyfsad livslängd för en sån grej ändå. Kanske. I en värld utan stormpoltergaistar hade den hängt med ett par år till.
Mycket på sinnet
Sitter i en ovan onsdagsmorgon och dribblar runt diverse tankar. Det ovana består av att jag egentligen brukar vara på jobbet den här tiden. Men just idag är jobbet ute och reser och jag behövs först när det närmar sig hemkomst. Så kan mitt jobb se ut ibland. Finns en del andra jobbrelaterade sysslor jag ska ägna mig åt istället, så småningom. Men just nu sitter jag häri soffan, dricker kaffe och ser nån kaka bakas i teve.
Ute är det storm/blåst, kallt och regntunga himlar. Man kan inte tro att det är juni! Jo, doften hemma här är mycket juni. För jag var ute och plockade syrener i går kväll. Kom hem med ett helt fång kvistar med lila klasar som ja fördelade på husets vaser. Vi har ju några vaser i detta hus … men inte många av dem får fyllas med något vatten. Eftersom stillastående vatten inte är bra för gammalt glas. Det bildar kalkiga ränder som fräter i glasmassan. Men det finns ändå en del vaser som redan har den angripna invändiga dimman eller vaser som vi inte alls är rädda om.Man kan tycka vad man vill om det där med vaserna. Men syrenerna doftar hur fantastiskt som helst, oavsett vas. Syrener står sig inte speciellt länge i vas. De står sig inte speciellt länge ute på busken heller faktiskt. Men om man nu ändå vill njuta av dem inne blir det lite längre om man skär en skåra i kvisten, så att den liksom delar sig i två en bit, innan man ställer den i vattnet. Då får den i sig mer vatten het enkelt. Jag har provat diverse tips för att få syrenerna att klara sig i en vas men detta är nog det bästa.
Ett ljusbad för själen. Så beskriver Göran Skytte min gamla hemtrakt i en ledare i Svenska dagbladet för några år sedan. Den dök upp till ytan alldeles nyss i flödet på facebook. Ofta cirkulerar gamla artiklar med numera irrelevant innehåll i otaliga delningar. Men just den här är fortfarande läsvärd. Han hade rest runt i Österbotten i Finland. Där man till stor del pratar svenska. Så pass stor del att en av kommunerna är den mest svenskspråkiga kommunen i hela världen. Jag vet inte om den fortfarande är det men jag tror det. Svenskspråkigheten i Finland, som för övrigt är mitt modersmål har jag ordat om en del förr. Men det var inte det jag fastnade vid i den här artikeln. Den fick mig att sitta här med en massa hemlängtan plötsligt! För stämningen han beskriver från sin resa är alldeles sann. Faktiskt. Årets sommarplanering innehåller ingen hemresa. Men nog sjutton är det nåt visst med det där stället. Inte bara för att ens barnafötter sprungit runt där. Det är nåt visst i sinnelaget. På både gott och ont kanske? Men ändå. Jag fick hemlängtan … och det händer inte så ofta nuförtiden.
I måndags var det 1 juni. Det är fyra år sedan. Ännu lika ofattbart.
Gräsmattan borde klippas. Den är lång, i klass med ovårdad äng. Det kommer sig av att gräsklipparen huset ägde fullständigt packade ihop förra sommaren. Vi skulle såklart köpa en ny. Men när vi kom till den utvalda var den slut. Skulle väntas på en vecka. Vi valde ändå att göra det. Vänta. Fast gräset väntar inte. Det växer. I fredags hämtade vi hem den äntligen. Men glömde köpa olja som måste finnas i en motor. dessutom kom helgjobb och en massa regn emellan. Gräset växer ännu mer tack vare regnet. Nu står en ny gräsklippare med olja i motorn och bensin i tanken i garaget och bara väntar. På att det inte regnar, på att jag hittar energi och jag vet inte vad. Gräset, det växer och växer.
Som det stormade häromdan. Det orsakade en del trassel i trädgården med nerblåsta grejer och saker som gått sönder. Det får man visserligen räkna med när man envisas med att ha pyntade bord ute i trädgården. Vädret gör som vädret vill. Jag fiskade ner altangardinerna från taket och plockade upp allt det där som blåst ner. Inklusive en del skärvor. Altanmattorna behöver en dammsugning för att befria dem från nerblåst skräp men det får vänta till en dag när det inte blåser och regnar.
Nu är det dags att fånga den här dagen också!
SILEO 