Det var ju så där, att när hallen rustats klart fick jag genast syn på något annat som kunde snyggas till. I vardagsrummet hittades det området. (Vi har egentligen en plan för hela rummet men det får vänta ett tag.) Skåpet/skänken/buffén som stereon stod på var fult. Så otroligt fult faktiskt. Nån sorts fejkad ek. Passformen på luckor och lådor har dessutom bara blivit sämre och sämre med åren. Ena skåpdörren sjönk för djupt in när den stängdes. Den andra såg ut att vara lite öppen hel tiden. Lådorna i mitten stängdes alla i olika lägen. Sånt stör mig. När det inte finns symmetri liksom. Skåpet skulle ut ur mitt hus!
Maken var med på det. Och vi fantiserade genast om en äldre möbel, i stil med den vi redan hade på andra sidan av rummet. Så att de två skåpen skulle passa varandra i stil. (Prata samma språk och liksom samtala lite mer med varandra 😉 ) Alltså började ögonen leta dylika saker på loppisarna. Givetvis fanns det inte ett enda lämpligt skåp nånstans bara därför. Hur vi än letade. Antingen var de för dyra, för fula, för små, för stora och helt fel bara.
Men plötsligt händer det som man säger. En dag på Eriks hittade vi ett. Som var … så där. Liksom ja, kanske. Med rätt färg så. Men ändå inte kanske? Medan vi stod där och dividerade om det var fint eller inte kom ett par bekanta fram och hälsade. Vi pratade en stund och sen frågade hon om vi letade en skänk? Jo, det kunde vi inte neka till. Det visade sig att de hade en, i garaget, som inte fick plats hos dem längre. Som var mycket finare än det vi tittade på, löd deras beskrivning! Både äldre och snyggare och bara stod där i deras garage och väntade på rätt person. Vi var tydligen det. Rätt person.
Ett sånt sammanträffande egentligen! Hade vi inte tittat på det där halvbra skåpet hade de nog aldrig frågat. Alltså hade jag god förhoppning om att det skulle visa sig vara just rätt skåp/skänk/buffé för oss. Annars händer inte sånt där.
De skyndade hem och fotograferade och mätte, skickade sina bilder till min telefon. Det var verkligen en mycket fin skänk, precis i en sån stil vi tänkt oss. Men måtten! Hoppsan. De sågade genast våra planer. Det skulle aldrig få plats mellan högtalarna om vi fortfarande ville kunna passera där förbi. Typiskt!
Jag stod en stund och övervägde läget. Rätt så envis så där. Det var verkligen en sån fin skänk, skulle passa så bra! Efter en stunds tänk hittade jag en alternativ lösning! En bättre lösning!
Vi kastar givetvis ut fulskåpet. Flyttar sen det fina skåp vi redan har in mellan högtalarna och stoppar in stereon i det. Faktum är att stereon bott i det skåpet en gång förr så bakstycket var redan borttaget. Nyförvärvet skulle också passa mycket bättre på den andra platsen visade tumstocken. Eftersom det skulle fylla ut väggen mycket bättre än det mindre skåpet.
Så ja! Vi förhandlade om priset och kom snabbt överens. Det visade sig att vi till och med kunde få det hemkört redan samma kväll! Hur bra var inte det? Vi bjöd på fika och satt och pratade en trevlig stund när vi alla fyra hjälpts åt med att baxa den fruktansvärt tunga möbeln ur bilen in i garaget.
Maken målade sedan skänken svart, som allt annat här i huset. Svart är liksom vår färg. (Ett av kriterierna för att få köpa möbeln var att den inte skulle målas så där populärt kritvit … och det hade vi ändå inga som helst planer på.)
Målad och klar. Stor, tung, svart och dramatisk kom så skänken på plats och den var liksom hemma! Som om just den platsen var ämnad för detta. Även det gamla skåpet gillade in nya placering. (Det ratade fulskåpet hamnade tillslut i användning på altanen, inte alls illa det heller faktiskt.)
Enda nackdelen med allt detta skåpande blev att mitt lilla favoritbord inte längre fick plats. Man kan inte klämma in ett bord intill en sån stor skänk. Det ser inte klokt ut. Och bordet var för högt för att stå framför fönstret. Alltså behövdes en ny lösning även för detta. Det blev en flyttkarusell där något hela tiden blev över. Finbordet hamnade bakom soffan där farmors gamla symaskinsbord stått. Det fick flytta till ett annat rum där det stod … ja. Man fattar. Men detta något blev åtminstone mindre och mindre hela tiden. Tillslut stod jag med bara ett ynka litet överblivet pelarbord i handen. Och det var slutligen lättplacerat. Nu är jag nöjd en stund igen.

Det gamla vanliga skåpet på sin nya plats som musikmöbel.

Och så den nya skänken på sin plats. 

Kärt barn har också många namn … är möbel en buffé eller en skänk, eller ett skåp? Vad tycker du? 😀