En tanke landade över mig en kväll, i ett läge där jag inte hade så mycket annat att göra än att sitta där jag satt och tänka på ditt och datt. 😀
Mycket kretsar kring förbättringar av hus och hem just nu och så fort hallen var klar riktades belysningen åt andra håll. Visade upp annat som behöver fixas till.
Just den här kvällen hade jag köksbordet i ljuspunkten. Det köptes när vi renoverat köket för ett antal år sedan. Ett stadigt ekbord, men ytan borde ha slipats och behandlats med lämpliga produkter flera gånger om sedan dess. Men det har liksom inte blivit av. Köksbordet behövs rätt mycket i köket dagligen och ett sånt bök med att bära ut det i garaget, slipa och greja i några dagar innan det ska in igen. Så nä, jag har suckat över bordsytan och suckat över omaket och låtit det bero.
Men idén jag fick den där kvällen bet sig fast! Dagen efter när Maken kom från jobbet hann jag knappt berätta klart innan bifallet slog bordet och vi satt i bilen på väg till färgaffären.
Som vanligt när man tänker sig att måla något glöms vägen dit alldeles för lätt. Damen i färgaffären tog mig genast ur villfarelsen. Det är inte bara att måla inte! Mycket kunnigt och trovärdigt lyssnade hon på vår önskan om att få köpa en burk färg. Ekbord sa ni? Då rekommenderar jag målartvätt och thinner för att tvätta bort eventuella fettfläckar först. Slipa så klart innan. När det torkat ska ni absolut ha på den här grundfärgen som fungerar som en spärr för att eventuella kvistar släpper ifrån sig missfärgning och förstör ytan. Ja och så rollers och färgtråg och jo just ja, grundfärgen måste torka minst tolv timmar innan man målar över den. Tolv! Timmar! Då bryter jag till en burk sidenmatt svart färg och den ska torka åtta timmar mellan varje strykning och det behövs minst två. Puh.
En kasse grejer och en betydligt tunnare plånbok senare var vi på väg hem. Det som känts som ett enkelt uppdrag. Att måla bordsskivan, var nu ett helt företag.
Speciellt dessa torktider, med åtta tassar i huset. Som har för vana att hoppa upp på köksbordet ständigt och jämt (jo jag vet Sol, de är bortskämda och taskigt uppfostrade … 🙂 ) Så den där påsen med färg och sånt blev stående i hallen några dagar i pur utmattning.
Men …  den står inte där längre!
För på fredagsmorgonen hände sig energi och kreativitet och innan den mattades av hade jag genast vidtagit slipåtgärder och tvättåtgärder. Medan det torkade satt jag i godan ro och stickade och tittade på nåt lall på teve. Efter thinnertvätten var det ingen fröjd att vistas i närheten av köksbordet, fast jag ombesörjt för god ventilation under tiden. Sen på med den vita grundfärgen. En pall råkade få sig en strykning den också av bara farten.Jag lämnade sargen (heter det så?) och benen helt omålade, både på bord och pall.
Den vita ytan hade också varit snygg mot ekfärgade ben. Men eftersom vi inte gör vitt skulle den inte förbli sådan. Vitt är liksom inte alls vi. Inte i några stora mängder i alla fall.
På lördagsmorgonen var det torrt och klart för det svarta, jag rollade första varvet medan Maken skruvade loss stolssitsarna och bar ut dem i garaget. Där vecklade han ut det vackra Marimekkotyget jag beställt på nätet, klippte till och häftade fast lagom stora bitar över de slitna sitsarna. Jag bar in dem en efter en och skruvade fast dem igen.
Bordet fick också sitt andra lager svart färg innan kvällen och snart kunde allt bök städas undan och ett nytt bord samt fyra nya stolar tog plats i köket. Och inte en enda tass hade lagt sig i! De gick helt enkelt bara förbi, snabbt, för att det luktade så starkt och ville helst vara ute för att slippa stöket.

På med grundfärg

Då blev det vitt

Men det skulle bli svart

Riktigt svart

Massa Marimekkotyg

En stol klar

Fyra stolar klara

Helheten

Med relativt små medel och en inte speciellt stor insats fick vi ett ännu finare kök! Det jobbigaste med målningen var all torktid, själva målandet gick på några minuter, och stolarna var fixade på en knapp timme.
Och inte nog med det!
Av någon anledning kom vi oss aldrig för med att fixa till dörrspegeln till altandörren när köket renoverades. Något borde ha gjorts med denna smutsbruna yta. Men inget hade hänt och allt fulare blev den. Inte längre. Maken blev som besatt av unikkoblommor denna lördag och tillverkade såna i vinyl som han klistrade upp på denna dörrspegel och vips var det snyggt även där!

Själv samlade jag spillbitar av det fina och dyra finska tyget medan han fixade stolsdynorna. Gjorde sen en tavla av dessa som fick stå i ett snyggt stilleben på köksbänken. Följde det svartvita och finska temat även där med lite Mumin och en sädesärla som jag tecknat själv en gång i tiden. Den raspiga radion som stått där innan åkte ut. Vi får leta ett nytt radioalternativ och den ska stå någon annanstans än på den där köksbänken.

För tillfället är jag alltså nöjd med köket också. Var belysningspunkten landar nästa gång är det ingen som vet.