Jag fattar ingenting. Det jagas en finalglänsande bandyboll, i en fullsatt arena och det jag mest av allt inte fattar är varför jag tittar. Nåja, tittar och tittar men det står på.
Det där med att hålla på ett lag. Det är något jag aldrig ägnat mig åt. Eller ens förstått mig på. Inget i min puls påverkas nämnvärt av andras idrottsliga utövningar. Mina naglar blir inte kortare av en pågående match och jag har inget minne för namn på olika idrottare eller vilka lag som hör vart. Kan inte minnas att jag någonsin haft vare sig favoritlag eller hållit på nån idrottstyp i några matcher eller tävlingar. Utom möjligen när jag personligen känt någon i ett lag. När brorsbarnen spelat fotboll typ.
Jag kan inte sätta mig in i känslan helt enkelt. Kan inte förstå vad det är att hetsa upp sig för. Kan inte finna intresset i att två lag kämpar om en boll eller en puck och jag struntar i vem som springer snabbast, kommer först i mål, hoppar högst eller längst eller bäst.
Kanske måste man ha ett visst mått av vinnarskalle för att lägga sig till med ett favoritlag? För visst tycks den där vinsten smeta av sig rejält på supportrarna?
Nån vinnarskalle har inte jag. I alla fall inte i idrottsliga sammanhang. Jag kan vara rejält envis och ge mig på att nåt ska fixas eller göras men jag skulle aldrig använda den envisheten till att pressa mig själv framåt på ett sätt som ska vinna något.
Ljuden från den där tevematchen just nu är väldigt förknippade med barndom. Jag kan nästan se honom i ögonvrån, pappa. Hur han sitter på yttersta soffkanten, fötterna stadigt i golvet, armbågarna mot knäna. Blicken uppslukad av det som utspelas i rutan. Emellanåt bitande på naglarna, eller upp i stående och man fick inte säga något eller föra andra typer av störande väsen. Pappa tittade på i princip all sport som serverades på teve. Han var en sann supporter kanske man kan säga.
En annan sann supporter gissar jag sitter med hjärtat i händerna just nu. På plats i arenan under en grönvit himmel. För hans kära lag leder den där kampen om den knallorangea bollen just nu. Här snackar vi sann supporter. Denna man andas och lever för sitt lag. Jag har följt hans uppladdning inför den här matchen (liksom andra matcher där hans lag varit med) via sociala medier några dagar nu. Från klädval … alltså vilken av alla hans matchtröjor som skulle vara med och heja fram laget denna dag … till problem med sömnen inför dagens match. En livsviktig final kan tyckas alltså. För dem som har ett lag att hålla på.
För mig mest bara annorlunda och fascinerande. Vad är det som gör att man förutom ett idrottsintresse kan bli så totalt uppslukad i en sport, av ett lag?
Är detta främst lagsportsförknippat? Det tycks vara lika med hockey och fotboll. Men man ser det inte lika tydligt i andra idrotter som utövas mer individuellt. Eller? Vissa idrottare blir såklart folkkära och upphöjda men de har ju inte ett helt anhang av supporters i hälarna som hockeylagen och just nu de där kämpande bandylagen. Som iförda matchtröjor som närmast kan liknas vid troféer åkt i bussar från olika städer för att stå i samlad tropp och skrika sig hesa. Under viftande flaggor och vajande halsdukar. Allt i rätt färg. Och den hysteriska glädjen när mål görs eller den enorma besvikelsen beroende på om det var rätt eller fel lag som gjorde målet. Ena lagets supporterbussar kommer också att åka hem i sån besvikelse att livet tycks vara slut. Det andra kommer att fira som om det inte fanns någon morgondag.
Jag känner gott om sportfånar! Folk som tatuerat in sina lags symboler på kroppen, som samlar på saker som har med lagen att göra, som uppslukas av laget/matchen på ett sätt som i mina ögon känns fanatiskt.
Nä. Jag förstår inte riktigt. Kanske har jag missat nåt? Kan nån förklara?

p.s … jag orkar inte se klart matchen. Sånt där kan ju ta en evighet och jag struntar personligen i vilka som vinner. Så jag byter kanal. Lär ändå få veta resultatet i facebookflödet senare. Men för den grönvite vännens skull hoppas jag att han får fira ikväll 😀