Och plötsligt är det mars månad. Det brukar vara en jobbig rackare som inte vet om den tillhör vinter eller vårmånaderna. Det brukar resultera i ett rejält varierande väder som kastar mellan snöfall och takdropp och sol och blåst. Vårkänslorna svallar på de flesta som dyrkar ljuset, och dessa suckar av lättnad över det skarpa ljus som tar över tillvaron. Nu ska alla bli så pigga och glada. Nu ska energin återvända. Nu ska livet bli så mycket lättare. Hmm.
Själv tappar jag energi och sörjer mitt förlorade mörker. Stänger ute det skarpa utanför med mörkläggningsrullgardinerna innanför och dammar av solbrillorna när jag måste ut. Mitt sinne är inte anpassat för ljus. Det mår så mycket bättre i dimma, gråväder och mörker. Visst. Det är skönt att bli av med snön och det är skönt att det blir lite varmare ute. Men nja. Jag är skeptisk till allt det där ljuset.

Ur led är tiden måste man väl ändå säga när Star Trek måste åka vidare utan mannen med öronen. Mr Spock har lämnat jorden och åkt vidare, kanske härifrån till evigheten. Vem vet? Jag är ingen sån som egentligen gillar sci-fi men när jag växte upp fanns det inte mer än två kanaler på teven. Jo, det fanns två till men dessa var textade på finska så de tittade vi inte på. När man fick se nåt så spännande som Star Trek, stod tiden stilla i sjuttiotalsvardagsrummet. Spock var alltid min favorit! Hoppas han beamats ner till en fridfull men cool plats.

När jag ändå befinner mig någonstans i barndomen minns jag givetvis också Stenmark. Han må ha varit svensk. Och jag må ha varit finsk och totalt ointresserad av sport. Men jag visste ändå vem Stenmark var! Även på andra sidan viken, i det svensktalande Österbotten där jag växte upp stannade tiden. När han svepte skidorna snabbast av alla mellan pinnarna. Även i min skola fick lektionerna stå åt sidan för att vi skulle få se Stenmark åka.
Undrar om vi kommer att uppleva ett liknande fenomen igen? Hela landet stannar mitt i fredagsmyset när Stenmark ska dansa? Popcornen slutar poppa i mikron, chipsen stannar halvvägs till munnen … Visst känns det lite surrealistiskt? Stenmark … iförd kostym … och … dansskor. Vah liksom?! Men självklart kunde han dansa också, karln. Annars vore han inte Stenmark såklart.

Jag har fått vara inblandad i ett av Dotterns fotoprojekt igen. Det är så himla kul att få se en återberättad idé växa fram. Den här gången skulle det vara en tiara. Bilder skickades till den rätt händiga modern. Som knepade och knåpade med ståltråd och tång och tapetklister och det låter fullständigt galet, men det blev en snudd på exakt sån tiara som bilden visade. En modell och en makeupartist anlände. Jag lånade ut min gamla brudklänning och agerade chaufför och rekvisitabärare, nån sorts självpåtagen fotografassistent.
Sjukt nyfiken på bilderna! För modellen var grym, och sminkningen enastående. Liksom fotografen såklart. För att inte tala om vilken otroligt fantastisk tiara!

Dom där brillorna … jag är inte överväldigad. Jag är snarare totalt beredd att åka in och reklamera dem. Tycker jag ser sämre! Tycker världen är helt blurrad och oskarp. Typiskt! När jag väl tog mig i kragen och gick till en optiker blev det ett kasst resultat. Just nu känner jag mig beredd att leta fram de gamla läsglasögonen ur soptunnan. Allt är förlåtet liksom. Nä, det här måste jag göra något åt … annars blev det dyra hyllvärmare …

Jag köpte en ny handväska i veckan. När jag väljer väskor har jag en stark fallenhet för modell påse. Där allt samlas på botten och väskan tillslut är som ett slukhål där inget kan hittas. Den blir bara allt tyngre med det som åkt ner stannar där. Alltså bestämde jag mig för att strukturera upp tillvaron i en tydligare form av handväska. Hörde mig säga att jag sökte en väska med många fack. Jo, jo. Tjejen i butiken tog en extra blick på mig och graderade mig i ålder gammelmormor och började peka ut tantväskor med många fack. Nåja, jag får skylla mig själv. Men jag hittade en med struktur och den såg inte alltför tantig ut. Det var ett projekt i sig att tömma slukhålet och ta sig an strukturen. Återstår att se om det hjälper.

I morse klev vi upp så tidigt att det fortfarande var mitt i natten. Två förvirrade katter satt i hallen och kisade mot lamporna med små och trötta ögon. Vad höll mänskligheten på med nu? Kliva upp mitt i natten och tända belysningen och laga mat. Urtavlan visade noll tre och trettio. Jo. När en Dotter har ett nattåg från Luleå att passa är det bara att masa sig upp. Se till så att hon får nåt i magen och kommer till stationen med packning och allt. På perrongen var det mörkt, blåsigt och ödsligt. Några få andra tappra och morgontrötta resenärer väntade på detta nattkörande tåg i gryningen. Det var bara några få minuter försenat. Dottern hade bokad sittplats. Vi åkte hem och somnade om.