Flitigt aktiv eller aktivt flitig

En tanke landade över mig en kväll, i ett läge där jag inte hade så mycket annat att göra än att sitta där jag satt och tänka på ditt och datt. 😀
Mycket kretsar kring förbättringar av hus och hem just nu och så fort hallen var klar riktades belysningen åt andra håll. Visade upp annat som behöver fixas till.
Just den här kvällen hade jag köksbordet i ljuspunkten. Det köptes när vi renoverat köket för ett antal år sedan. Ett stadigt ekbord, men ytan borde ha slipats och behandlats med lämpliga produkter flera gånger om sedan dess. Men det har liksom inte blivit av. Köksbordet behövs rätt mycket i köket dagligen och ett sånt bök med att bära ut det i garaget, slipa och greja i några dagar innan det ska in igen. Så nä, jag har suckat över bordsytan och suckat över omaket och låtit det bero.
Men idén jag fick den där kvällen bet sig fast! Dagen efter när Maken kom från jobbet hann jag knappt berätta klart innan bifallet slog bordet och vi satt i bilen på väg till färgaffären.
Som vanligt när man tänker sig att måla något glöms vägen dit alldeles för lätt. Damen i färgaffären tog mig genast ur villfarelsen. Det är inte bara att måla inte! Mycket kunnigt och trovärdigt lyssnade hon på vår önskan om att få köpa en burk färg. Ekbord sa ni? Då rekommenderar jag målartvätt och thinner för att tvätta bort eventuella fettfläckar först. Slipa så klart innan. När det torkat ska ni absolut ha på den här grundfärgen som fungerar som en spärr för att eventuella kvistar släpper ifrån sig missfärgning och förstör ytan. Ja och så rollers och färgtråg och jo just ja, grundfärgen måste torka minst tolv timmar innan man målar över den. Tolv! Timmar! Då bryter jag till en burk sidenmatt svart färg och den ska torka åtta timmar mellan varje strykning och det behövs minst två. Puh.
En kasse grejer och en betydligt tunnare plånbok senare var vi på väg hem. Det som känts som ett enkelt uppdrag. Att måla bordsskivan, var nu ett helt företag.
Speciellt dessa torktider, med åtta tassar i huset. Som har för vana att hoppa upp på köksbordet ständigt och jämt (jo jag vet Sol, de är bortskämda och taskigt uppfostrade … 🙂 ) Så den där påsen med färg och sånt blev stående i hallen några dagar i pur utmattning.
Men …  den står inte där längre!
För på fredagsmorgonen hände sig energi och kreativitet och innan den mattades av hade jag genast vidtagit slipåtgärder och tvättåtgärder. Medan det torkade satt jag i godan ro och stickade och tittade på nåt lall på teve. Efter thinnertvätten var det ingen fröjd att vistas i närheten av köksbordet, fast jag ombesörjt för god ventilation under tiden. Sen på med den vita grundfärgen. En pall råkade få sig en strykning den också av bara farten.Jag lämnade sargen (heter det så?) och benen helt omålade, både på bord och pall.
Den vita ytan hade också varit snygg mot ekfärgade ben. Men eftersom vi inte gör vitt skulle den inte förbli sådan. Vitt är liksom inte alls vi. Inte i några stora mängder i alla fall.
På lördagsmorgonen var det torrt och klart för det svarta, jag rollade första varvet medan Maken skruvade loss stolssitsarna och bar ut dem i garaget. Där vecklade han ut det vackra Marimekkotyget jag beställt på nätet, klippte till och häftade fast lagom stora bitar över de slitna sitsarna. Jag bar in dem en efter en och skruvade fast dem igen.
Bordet fick också sitt andra lager svart färg innan kvällen och snart kunde allt bök städas undan och ett nytt bord samt fyra nya stolar tog plats i köket. Och inte en enda tass hade lagt sig i! De gick helt enkelt bara förbi, snabbt, för att det luktade så starkt och ville helst vara ute för att slippa stöket.

Med relativt små medel och en inte speciellt stor insats fick vi ett ännu finare kök! Det jobbigaste med målningen var all torktid, själva målandet gick på några minuter, och stolarna var fixade på en knapp timme.
Och inte nog med det!
Av någon anledning kom vi oss aldrig för med att fixa till dörrspegeln till altandörren när köket renoverades. Något borde ha gjorts med denna smutsbruna yta. Men inget hade hänt och allt fulare blev den. Inte längre. Maken blev som besatt av unikkoblommor denna lördag och tillverkade såna i vinyl som han klistrade upp på denna dörrspegel och vips var det snyggt även där!

2015-03-28 19.25.47 2015-03-28 19.26.18 2015-03-28 19.35.12
Själv samlade jag spillbitar av det fina och dyra finska tyget medan han fixade stolsdynorna. Gjorde sen en 2015-03-28 16.52.41tavla av dessa som fick stå i ett snyggt stilleben på köksbänken. Följde det svartvita och finska temat även där med lite Mumin och en sädesärla som jag tecknat själv en gång i tiden. Den raspiga radion som stått där innan åkte ut. Vi får leta ett nytt radioalternativ och den ska stå någon annanstans än på den där köksbänken.

För tillfället är jag alltså nöjd med köket också. Var belysningspunkten landar nästa gång är det ingen som vet.

 

 

Gårdagens

2015-03-21 17.52.11Gårdagens evenemang: Det var den där whiskyprovningen då. Salen var full med pratglada män och några få kvinnor. På de dukade långborden stod glasen med provningsinnehållet. Fem glas för varje person. Två centiliter i vardera. Tillräckligt för att man ska hinna granska färg och leta lukter och smaker. Det var rariteter som testades i går. Dyrbara droppar. Ett av glasen innehöll en whiskysort som inte längre finns till och med. Att den ändå kunde provas beror på att någon entusiast fått intresse för nerlagda destillerier. Detta hade lagts ner på artonhundratalet. Man har rotat i gamla anteckningar och arkiv och därefter försökt framställa whiskyn efter dessa, för att på så sätt kunna efterskapa den försvunna sorten. Spännande att få prova.

Gårdagens föreläsning: Bestod av whiskyns historia från svunna tider av smuggling och smygbränning av denna dryck. Vi fick ta del av en intressant berättelse och en del smugglaranekdoter. Bland annat om hur en oturlig smugglare snöpligt åkte fast när två tullare råkade ha picknick direkt på den hemliga plats där smugglaren klev fram genom en hemlig lucka. Och hur en smugglare blev frikänd när bevistunnan plötsligt visade sig vara tom under själva rättegången. Hans söner hade nämligen borrat hål i både golv till rättssalen och själva tunnan och tömt den på allt bevismaterial. Gamla skrönor eller sanningsenliga berättelser. Vem vet?

Gårdagens högljuddaste: Trots den relativt minimala mängden alkohol i glasen blir ändå vissa män som barn kring en julgran. Lite sorgligt på nåt sätt. Många är där för alkoholhaltens skull mest. Inte för något specifikt intresse för just den drycken och speciellt inte för föreläsningen vi alltid får på köpet. Den eskalerande pladdervolymen från vissa delar av långborden överröstade och störde. Fick hyschas och sägas till flertalet gånger. En dagisgrupp hade klart det bättre. Somliga av oss ville verkligen höra vad föreläsaren sa också.

2015-03-21 19.59.31Gårdagens taxi: Vi hängde på Vännen hem till honom, som han sa, efter provningen. Alltså hem till hans Pub åkte vi så fort vi fått den inringda taxin på plats. Vi fick åka en eldriven sprillans ny taxi. Jag fick lära mig att bilen hette Tesla och den var totalt ljudlös att åka i och hade en fascinerande instrumentpanel med en inbyggd typ iPad. Den stora skärmen visade gps och en massa annan info, det var bara att välja. Männen i mitt sällskap var helt till sig över denna bil. Och föraren hade verkligen inget emot att demonstrera den under resan in till stan.

2015-03-21 23.23.04Gårdagens musikaliska inslag: Det var spelning på Puben som vanligt på helgerna. Ett gäng unga pojkar med sina instrument. De brakade på en stund och hindrade oss från att prata. Kan inte påstå att den tunga musiken var direkt i min smak men inte helt outhärdlig heller.

Gårdagens mänsklighetsstudier: När man inte har möjlighet att prata kan istället blicken få svepa runt i lokalen. Då roar jag mig med att syna folk i sömmarna. Där var grabben med stort G som som var väl medveten om sin likhet med en skådespelare och hade behövt hjälp med att ta ner självförtroendet några snäpp. Han var nämligen inte lik skådespelaren egentligen, utan lik en av skådespelarens mindre smickrande roller. Likheten var liksom ingen komplimang. Där var tjejerna som ville vara kvällens sockerbitar. De lyckades också och jag är fullständigt övertygad om att det var ett spel. Killen som fastnade i det klibbigt söta och trodde sig ha kammat hem spelet var i själva verket totalt lurad. Tjejerna gick bergis hem utan honom. Där var den äldre mannen som fått i sig nån öl för mycket. Han trivdes verkligen och tyckte sig ha hamnat så rätt. Men ingen hörde vad han försökte mumla fram och han satt mestadels utan sällskap. Jag såg även andra svepa runt iakttagande ögon under kvällen. Undrar hur de skulle beskriva mig?

Dagens

Ja, dan är inte slut än men den har rullat på bra så här långt.

Dagens kreativa inslag: Maken försvann ut i garaget efter frukost. Där umgicks han med sin symaskin och diverse andra verktyg. inredÅstadkom detta. Man kan säga att han jobbar med inredning just nu. Och inte vilken inredning som helst utan han klär om sitsar och annat i den där Hot Rodden han skaffat sig. Tidigare var sitsarna grå. Nu blir de svarta med ett glittrigt inslag. Glittret syns inte speciellt bra på bilden. Man får ta mig på orden att det finns där. Det ska såklart bli ryggstöd också. Även dörrsidorna ska kläs om. Och golvet i bilen får snart en ny fin matta.

Dagens vanligaste utrop på facebook: Det har snöat i natt!!! Jo vi ser det. Innan jag en såg det genom fönstret kunde det också avläsas i ansiktet på två bittra katter dessutom. Jag trodde det skulle försvinna under dan. Men nej. Det ligger envist kvar därute.

Dagens Katt i Låda: 2015-03-20 20.20.54

Dagens evenemang: Vi ska på whiskyprovning igen. Det brukar se ut så här: 2014-05-10 17.37.44
Den där bilden är från provningen förra året. I kvällens provning, som börjar om ett par timmar ska vi få prova en handfull exklusiva sorter. Dyra-och-svåra-att-få-tag- på-sorter. Samtidigt brukar det alltid vara en intressant föreläsning om whisky också. Planen var tills helt nyss att vi skulle cykla dit. Jag har inga problem med att cykla, vi ska inte speciellt långt ens. Men om det tänker snöa vill jag inte cykla alls. Då kommer jag att gå bredvid cykeln på hemvägen. Maken löste det där och beställde hämtning. Vi tar taxi hem sen. Så får det bli.

Dagens slöaste: Det är jag! Har inte gjort många knop idag utan hasat runt till allmän onytta sen jag klev upp och2015-03-05 11.55.32 har typ bott i soffan.Med ungefär den här utsikten. Blev ju tvungen att dra ner mörkläggarna för att sippa solen men jag missade en glipa. Orkade inte resa mig för att göra nåt åt det.

Dagens hushållssysslor: Hahahahhhahahaaaa

Dagens evighetsmaskin: Det är ett himla spring i detta hus för att släppa in eller ut en eller två katter. Så även i dag. De små liven aktiverar mig. Man kan nämligen inte ignorera dem. För Musse öppnar dörren själv, och den måste stängas om vi inte ska frysa. Låser vi så hoppar han upprepade gånger och handtaget skallrar. Den andra typen gnisslar klor mot fönstret eller sitter i högljutt jamande. Båda två har grym tasskänsla för när det är som mest olämpligt. När man nyss satt sig igen, när man precis hällt upp kaffet, när det är bra på teve. Båda två har också sinne för vad som stör mest för att få oss till dessa dörrar.

Dagens outfit: Svart.

I studiesyfte

Jag fattar ingenting. Det jagas en finalglänsande bandyboll, i en fullsatt arena och det jag mest av allt inte fattar är varför jag tittar. Nåja, tittar och tittar men det står på.
Det där med att hålla på ett lag. Det är något jag aldrig ägnat mig åt. Eller ens förstått mig på. Inget i min puls påverkas nämnvärt av andras idrottsliga utövningar. Mina naglar blir inte kortare av en pågående match och jag har inget minne för namn på olika idrottare eller vilka lag som hör vart. Kan inte minnas att jag någonsin haft vare sig favoritlag eller hållit på nån idrottstyp i några matcher eller tävlingar. Utom möjligen när jag personligen känt någon i ett lag. När brorsbarnen spelat fotboll typ.
Jag kan inte sätta mig in i känslan helt enkelt. Kan inte förstå vad det är att hetsa upp sig för. Kan inte finna intresset i att två lag kämpar om en boll eller en puck och jag struntar i vem som springer snabbast, kommer först i mål, hoppar högst eller längst eller bäst.
Kanske måste man ha ett visst mått av vinnarskalle för att lägga sig till med ett favoritlag? För visst tycks den där vinsten smeta av sig rejält på supportrarna?
Nån vinnarskalle har inte jag. I alla fall inte i idrottsliga sammanhang. Jag kan vara rejält envis och ge mig på att nåt ska fixas eller göras men jag skulle aldrig använda den envisheten till att pressa mig själv framåt på ett sätt som ska vinna något.
Ljuden från den där tevematchen just nu är väldigt förknippade med barndom. Jag kan nästan se honom i ögonvrån, pappa. Hur han sitter på yttersta soffkanten, fötterna stadigt i golvet, armbågarna mot knäna. Blicken uppslukad av det som utspelas i rutan. Emellanåt bitande på naglarna, eller upp i stående och man fick inte säga något eller föra andra typer av störande väsen. Pappa tittade på i princip all sport som serverades på teve. Han var en sann supporter kanske man kan säga.
En annan sann supporter gissar jag sitter med hjärtat i händerna just nu. På plats i arenan under en grönvit himmel. För hans kära lag leder den där kampen om den knallorangea bollen just nu. Här snackar vi sann supporter. Denna man andas och lever för sitt lag. Jag har följt hans uppladdning inför den här matchen (liksom andra matcher där hans lag varit med) via sociala medier några dagar nu. Från klädval … alltså vilken av alla hans matchtröjor som skulle vara med och heja fram laget denna dag … till problem med sömnen inför dagens match. En livsviktig final kan tyckas alltså. För dem som har ett lag att hålla på.
För mig mest bara annorlunda och fascinerande. Vad är det som gör att man förutom ett idrottsintresse kan bli så totalt uppslukad i en sport, av ett lag?
Är detta främst lagsportsförknippat? Det tycks vara lika med hockey och fotboll. Men man ser det inte lika tydligt i andra idrotter som utövas mer individuellt. Eller? Vissa idrottare blir såklart folkkära och upphöjda men de har ju inte ett helt anhang av supporters i hälarna som hockeylagen och just nu de där kämpande bandylagen. Som iförda matchtröjor som närmast kan liknas vid troféer åkt i bussar från olika städer för att stå i samlad tropp och skrika sig hesa. Under viftande flaggor och vajande halsdukar. Allt i rätt färg. Och den hysteriska glädjen när mål görs eller den enorma besvikelsen beroende på om det var rätt eller fel lag som gjorde målet. Ena lagets supporterbussar kommer också att åka hem i sån besvikelse att livet tycks vara slut. Det andra kommer att fira som om det inte fanns någon morgondag.
Jag känner gott om sportfånar! Folk som tatuerat in sina lags symboler på kroppen, som samlar på saker som har med lagen att göra, som uppslukas av laget/matchen på ett sätt som i mina ögon känns fanatiskt.
Nä. Jag förstår inte riktigt. Kanske har jag missat nåt? Kan nån förklara?

p.s … jag orkar inte se klart matchen. Sånt där kan ju ta en evighet och jag struntar personligen i vilka som vinner. Så jag byter kanal. Lär ändå få veta resultatet i facebookflödet senare. Men för den grönvite vännens skull hoppas jag att han får fira ikväll 😀

Habegär

En tanke landade i kaffemuggen i går kväll. Jag har en massa muggar att dricka kaffe ur. Alla med Muminmotiv. Jag brukar välja motiv lite efter humör. Idag dricker jag till exempel ur en Filifjonkan-mugg. Det är en ordningsam typ med stränga principer. Vet inte riktigt varför jag kände mig sån i morse. Kanske för att jag såg det där skarpa solljuset som tog sig in i köket och så tydligt pekade på att det behöver städas här?
I alla fall. Den där tanken från i går. Vi har alltså massa muggar, alla med motiv, vi har massa fina och stiliga kaffekoppar. Men vi har inga stiliga muggar utan motiv! Ibland kanske man känner sig helt motivlös. Såna där tankar är helt galna. Ilandsproblem. Vad fasen det finns muggar och koppar så jag kunde bjuda hela pensionärshemmet på fika. Men likväl sitter jag då i arla morgonstund och letar muggar på nätet.
Har ganska snabbt hittat en favorit. Givetvis. Vem trodde nåt annat? Valet landade på gracila och fina Swedish Grace. Och för att behålla den stilrena linje jag tänkt ska det inte ens vara olika färger på muggarna. Alltså måste jag enas med mig själv om endast en färg. Svårt. De blekrosa eller de svarta eller den grå eller den vita eller den djupblå eller … och dessutom är det kampanjpris på muggarna. Beställarfingret rycker genast till. Och det är då jag får syn på nästa galna grej ….
Hur många Muminförsedda muggar sa jag att jag hade? Men shit kolla! Det har kommit två nya motiv! Som jag inte har!
Jag samlar helst på muggarna med bara en figur på. Har några samlaralternativ och årsmuggar med flera figurer på också. Men främst är det muggarna med enskilda figurer som lockar mig. Där finns nu en sprillans ny och klarröd Lilla My. Och en helt ny med Snusmumriken. Jaha. Typiskt.
Ännu har ingen muggbeställning gjorts … men risken finns att den landar i Mumin … igen …

Det där med tiaror

2015-02-19 14.38.58Den där tiaran och det där fotoprojektet jag skrev om.
Jag tillverkade en speciell tiara efter Dotterns önskemål och hade en bild hon skickade mig som förlaga. Först en stomme av ståltråd. Sedan klädde jag ståltråden med gamma hederlig papier maché. Använde en sorts torkdukar och vanligt tapetklister. Klippte remsor och virade runt alla spröt. Så här såg tiaran ut när den var nästan klar. Efter torkning fick den dessutom ett lager vit hobbyfärg och lite glitterflakes i topparna för att se något frostig ut.

Den här tiaran ska bäras med taggarna på bakhuvudet. Typ så här:

hc3a4xan

Bilden är från Dotterns blogg, som hittas här. Och är den första hon visar ur den något läskiga serien med denna isdrottning.

Smått krafs en måndagsväll

2015-03-09 07.02.18Solen låg över hela köket när jag kom upp i morse. Men det blåste kalla havsvindar när jag parkerat bilen och gick för att jobba lite. Nästan tre timmar senare kom jag kom ut igen och då hade blåsten skiftat om från kall till varm. Solen smilade dessutom med ett sånt där gnistrande smil som gränsade till hånfullt tyckte jag. Letade fram solbrillorna ur väskan och skyndade till bilen. Bannade mig själv för att jag inte drog ner mörkläggarna i vardagsrummet innan jag åkte. Nu hade solen våldfört sig på inneatmosfären ostört i flera timmar. Skyndade mig att få ner rullgardinerna till botten så fort jag kom hem. Jobbiga tider väntar för en solallergiker.

2014-02-07 18.31.43Ett säkrare vårtecken än alla snödroppar jag sett avbildade på sociala medier är den där kattpälsen som börjat falla här hemma. Den gula. Pancakes drar på sig en rejäl vinterpäls med kraftig lejonman varje vinter. Nu ska allt det bort och en smal och tanig kille man knappt känner igen blir resultatet. Det är gulvit kattpäls överallt. En sväng uppe i soffan och det ser ut som om någon kardat ull där. Jag avgudar mina katter. Men inte deras fällda päls. Gör inget annat än dammsuger och tejprollar kläder. Och det har bara börjat.

2015-03-08 17.57.00Maken tog tag i det sista eftersläntrande halljobbet. De två innerdörrarna skulle snyggas upp. Den där märkliga folien som ska härma nåt träslag måste ha värmts på nångång på åttiotalet. Ska man kunna måla dörrarna måste den bort först. Då kläckte Maken idén om att klä över dem stället. Med vinyl. Sån tejpig vinyl som används till bilar bland annat. Så han handlade sånt och igår blev den första dörren blankvit som vispad äggvita. Idag tog han den andra. Bängligt att hantera ett stort sjok klistermärke och få det slätt. Han har sina knep. Snart hade han tålmodigt slätat ut hela klisterarket och vikt det om dörren. För närvarande lämnar vi den andra sidan obehandlad. Gillar det där blankvita utseendet istället för det där trädhärmande grejset. Nya handtag på det och det blev som helt nya innerdörrar. Snyggt!

2015-03-09 14.14.50Bestämde mig för att ta en promenad på eftermiddagen. Behövde småhandla lite och gick mot den lilla affären. På vägen dit finns ett grönområde med en liten sjö. Trevlig att passera även om det blir en omväg men det gjorde inget. Det var ju varmt ute. På den is som fanns kvar på sjön såg jag ett par svanar. De där två gillade solen betydligt mer än mig. Gonade sig ordentligt på isen. Jag provade samma sak på en bänk intill sjön. Näe. Dörtrist och inte alls behagligt. Klarade en minut. Det är banne mig behagligare att köra plankan i en minut. Äh strunt samma. Jag gick vidare. Mot affären, där jag unnade mig både tulpaner och ett par nya tidningar fyllda av inredning. Jo. Jag har fler planer för detta hus. Men det lär ska få vänta ett tag. Maken har annat på gång nu.

2015-03-09 18.59.25Detta andra ska ske i garaget. Jag följde med honom ut dit på kvällskvisten för att vi skulle städa upp efter all hallrenovering. Där har det nämligen samlats verktyg, färgburkar och rester av tillsågade lister och annat krafs. Maken tillhör inte sorten som vare sig städar eller hänger tillbaka medan ha jobbar. Nix. Runt arbetsbänken kunde man utan problem se hela händelseförloppet i denna hallrenovering. Sågspån, små restbitar, gamla torkade penslar i alla kulörer vi använt, knivar, sågar, hammare och skruvmejslar … ja. Nu är allt detta bortplockat. I ordning var väl synd att kalla det slumpmässiga kaos som alltid råder i garaget, men han får det att fungera. Märkligt nog. Istället byggde vi om till en helt ny typ av arbetsplast. Tapetbordet fick husera tyg och vinyl och stoppning. Backar med gamla bitar av bilinredning som ska agera mallar. Fabrikssymaskinen drogs fram och fick ett tomt arbetsbord intill för det som komma skall. Sitsar, armstöd och ryggstöd inom räckhåll. Just det. Nu är det färdigrenoverat inne för ett tag. Och den där Hotrodbilen ska få en sprillas ny inredning. Maken har samlat på sig allt som behövs för både golv och sitsar och dörrsidor och han ska dessutom tillverka en helt ny cab för att göra bilen mindre taklös. Därmed har han nu en fungerande arbetsplats för detta mästerverk och det är liksom bara att börja. Ska bli grymt spännande att se det där arbetet växa fram.

Apropå den kvinnliga dagen … självklart behövs den!

Jag vet inte jag … ibland är det morsdagsvarning över denna viktiga dag. Det ska vara småmysigt och gulligt och hälsas till nån kvinna och det ska passas upp på nån kvinna och så. Typ så där som man gör på morsdag alltså. För mig är kvinnodagen av helt annan kaliber än morsdag! Skulle Maken komma dragandes med blommor bara för att det är internationella kvinnodagen tror jag han skulle få dem efter sig faktiskt. Inte för att jag ogillar blommor på nåt sätt, men jag föredrar att få dem i andra sammanhang. Jag är visserligen inte ute och deltar i något kvinnodagsrelaterat manifesterande den här dan, men ändå. Det finns massor att uppmärksamma när det gäller kvinnor och deras situation, både ute i den stora världen och hemma på egen gata i stan. Vad hjälper en blomsterkvast? Istället bjöd jag honom på mat. Bara för att jag kan. Bara för att jag anser mig vara en stark och modern kvinna som har egna pengar att styra över. Kvinnodagen är inte en dag där det ska gullas med nån liten kvinna. Det är dagen när man bör lyfta blicken och se över situationen.

hurgickdetsenVi besökte museet där man hade en utställning lämpad för barn. Och barnsliga vuxna. Tove Janssons underbara bilderbok ”Hur gick det sen” hade byggts upp som en bok att gå runt i. Barnen utnyttjade också hålen i boken till att klättra genom. När vi läste boken för liten Dotter var det alltid så spännande för små fingrar att peta genom dessa hål och följa med till nästa sida. Hon borde ha varit med nu! Där vi vandrade runt i boken bland barnfamiljerna och förundrades igen, över denna härliga Muminsaga. Tove Jansson var väl värd att besöka en dag som denna tycker jag. En stark och kapabel kvinna som levde livet precis om hon ville! Men jag misstänker att det fanns gott om synpunkter. Det borde det inte finnas! Man borde få leva som man vill, även om man är kvinna.

När vi ändå var där på museet tittade vi på en del annat också. Porslinet som tillverkats här i staden finns ordentligt utställt och habegäret slår lätt i taket. Där i en monter finns en keramikservis skapad av en keramiker som jobbade vid porslinsfabriken här i stan från 1957-1971. Hon hette Berit Ternell och serien hon skapade heter Kosmos. Den vann hon ett internationellt pris för. Men ingen talade om det för henne! För hon var ju bara kvinna. Så hennes manliga chef hämtade priset i hennes namn, utan henne. Ställde detta pris på eget kontor. När hon fick veta att hon vunnit via ett reportage i tidningen och begärde att få tillgång till sitt eget pris. Då fick hon till svar att det tillhörde porslinsfabriken. Jag har läst den där storyn varje gång jag står vid den där montern. Blir lika upprörd varje gång. Det räcker inte ens att vara duktig och kompetent som kvinna!

Jag gillar som bekant inte idrott och tittar aldrig på sånt. Men. Zappade förbi nåt friidrottstjohej en dag här. Varför springer tjejerna i bikini? Varför måste deras bara magar synas när de tävlar? Männen får minsann ha heltäckande linnen (dessutom bär de springande männen en typ av cykelbyxor med rätt låna ben jämfört med tjejernas trosmodell) så det borde inte ha att göra med kläder som på nåt sätt ska göra springandet snabbare. Då borde i så fall även männen visa magen. Finns det nån rimlig förklaring utom den gamla vanliga att kvinnor är till för att behaga i alla sammanhang?

Att vara framgångsrik kvinna och på nåt sätt i något offentligt sammanhang triggar en massa ilska och hat. Bara för att man utövar sitt jobb liksom. Så ska dessa kvinnor överösas med ett hat så förskräckligt att jag inte förstår hur de orkar. Kommentarerna dessa kvinnor får är inget man rycker på axlarna åt. rent hat och hotelser om vad som ska göras med dem. Varför ska de behöva ta sånt?

Och så kan jag lägga till … att fortfarande inte duga precis som man är, att kvinnor ständigt bedöms efter utseende ännu, att vi vabbar mer, lagar mer mat hemma, städar, handlar, tröstar och fixar medan männen är barnvakter till sina egna barn, och vi jobbar och sliter i lågavlönade yrken, att våra prestationer undervärderas, att det fortfarande är kvinnor som våldtas, misshandlas eller på annat sätt kränks på grund av att de är just kvinnor. Och så vidare i en eländig oändlighet. Behöver jag fortsätta? Nä. Kvinnodagen behövs och använd den till nåt annat än att gratulera mamma eller frugan på.

Hybris eller bara ren dumhet?

Jag såg nog blickarna, som ständigt riktades mot min vackra Dotter. Det har jag varit med om förr.
Men jag har aldrig tidigare varit med om det som händer sen!
För plötsligt stiger hybrisen.
Om det är drycken i glaset/glasen eller behovet av att imponera på kompisarna eller det faktum att det är lördag eller … ja inte fasen vet jag! Vissa män anser sig allsomoftast vara nåns gåva till oss kvinnor. Och det tycks inte brista i självförtroende heller. Nej då. ”Alla vill ha mig” tanken sitter stadigt under pannbenet på somliga. Vi kvinnor antas vara lätta byten som faller för i princip vad som helst eftersom en karl är vad vi mest av allt vill ha. Och då är det ingen hejd på vad vi pådyvlas.
Nåja, hur som helst. Där sitter vi. På Puben. Jag och Dottern bredvid varandra, Maken mittemot. Vi har ätit lite smått, jag dricker ett glas vin. Vi har trevligt med varandra och trivs så där i allmänhet.
De där männen några bord bort är aningen överförfriskade redan när vi kommer. Den ena av dem fäster blicken åt vårt håll rätt ofta. Mot Dottern.
Men plötsligt tycks han hitta sin utmaning för kvällen. Och stadigt kliver han upp, tar glaset med sig och kommer åt vårt håll, med ett leende som säger mig att han vet. Hur lätt det här kommer att gå, hur stabilt manligheten sitter liksom. Självförtroendeboosten han fått av drycken var minsann inte nådig.
Han frågar självsäkert om han får slå sig ner med oss. Intill Maken. För att denna Solros, han pekar med glaset i riktning Dottern, var det vackraste han sett. Är du hennes pappa, frågade han. Varpå Maken nickade och såg till att minimera utrymmet på bänken. Då är du alltså mamman, nickade mannen vidare mot mig där han står kvar, i ändan av bordet. Jo, så var det ju.
Alltså! Att stöta på en tjej som sitter tillsammans med sina föräldrar! Vad tror han?! Att Maken stolt av faderlighet tänker bjuda in kräket till familjesamvaro? Låta honom stöta på Dottern under faderligt överinseende? Jag vill nog påstå att en smocka aldrig hängt så tydligt i luften som den gjorde där vid det bordet.
Då sätter den väna modern in sin stöt. För vid det laget är jag hyfsat säker.
Jag har alltid haft ett bra minne för ansikten. Även ansikten som växt upp … Så jag avbryter mannens självsäkerhet med att fråga efter hans namn! Får genast mina minnen bekräftade. Jo minsann.
Honom har jag haft på dagis! En betydligt mindre parvel då. Inte fullt så självsäker då.
Det säger jag! Inget. Absolut inget sänker ett alkoholboostat självförtroende så snabbt som att säga: ”Vet du om att jag haft dig på dagis?” Allt blir liksom tomt. Om man tänker sig att solen liksom plötsligt går i moln, eller att en lampa slocknar, musiken blir tyst och ingen öppnar dörren när man ringer på.
Han stirrar på mig, det här gick ju inte riktigt som tänkt. Men han repar upp sig lite, ställer en kontrollerande fråga. Ja, precis! Han kan ännu inte tro det och ställer en fråga till. Jag nickar lugnt, vet att det är så. Småpratar lite lättsamt med honom om hans mamma och hans syskon och han krymper lite till.
Sen drar vi på oss ytterkläderna och tar med oss Solrosen därifrån.
Maken drog nog inte in klorna förrän vi varit hemma en bra stund.

För det första! Man stöter inte på tjejer som har sina pappor med sig. För det andra. Man ska kolla noga så inte mamman är ens förra dagisfröken. För det tredje. Alla tjejer vill inte ha dig. Oavsett smicker om vackra blommor och annat dravel. Bespara oss dylika komplimanger och håll dig till polarna och spriten. Vi kvinnor sitter inte och suktar efter manliga töntkomplimanger hela tiden. Låt oss vara ifred bara.

Smått plock

Och plötsligt är det mars månad. Det brukar vara en jobbig rackare som inte vet om den tillhör vinter eller vårmånaderna. Det brukar resultera i ett rejält varierande väder som kastar mellan snöfall och takdropp och sol och blåst. Vårkänslorna svallar på de flesta som dyrkar ljuset, och dessa suckar av lättnad över det skarpa ljus som tar över tillvaron. Nu ska alla bli så pigga och glada. Nu ska energin återvända. Nu ska livet bli så mycket lättare. Hmm.
Själv tappar jag energi och sörjer mitt förlorade mörker. Stänger ute det skarpa utanför med mörkläggningsrullgardinerna innanför och dammar av solbrillorna när jag måste ut. Mitt sinne är inte anpassat för ljus. Det mår så mycket bättre i dimma, gråväder och mörker. Visst. Det är skönt att bli av med snön och det är skönt att det blir lite varmare ute. Men nja. Jag är skeptisk till allt det där ljuset.

Ur led är tiden måste man väl ändå säga när Star Trek måste åka vidare utan mannen med öronen. Mr Spock har lämnat jorden och åkt vidare, kanske härifrån till evigheten. Vem vet? Jag är ingen sån som egentligen gillar sci-fi men när jag växte upp fanns det inte mer än två kanaler på teven. Jo, det fanns två till men dessa var textade på finska så de tittade vi inte på. När man fick se nåt så spännande som Star Trek, stod tiden stilla i sjuttiotalsvardagsrummet. Spock var alltid min favorit! Hoppas han beamats ner till en fridfull men cool plats.

När jag ändå befinner mig någonstans i barndomen minns jag givetvis också Stenmark. Han må ha varit svensk. Och jag må ha varit finsk och totalt ointresserad av sport. Men jag visste ändå vem Stenmark var! Även på andra sidan viken, i det svensktalande Österbotten där jag växte upp stannade tiden. När han svepte skidorna snabbast av alla mellan pinnarna. Även i min skola fick lektionerna stå åt sidan för att vi skulle få se Stenmark åka.
Undrar om vi kommer att uppleva ett liknande fenomen igen? Hela landet stannar mitt i fredagsmyset när Stenmark ska dansa? Popcornen slutar poppa i mikron, chipsen stannar halvvägs till munnen … Visst känns det lite surrealistiskt? Stenmark … iförd kostym … och … dansskor. Vah liksom?! Men självklart kunde han dansa också, karln. Annars vore han inte Stenmark såklart.

Jag har fått vara inblandad i ett av Dotterns fotoprojekt igen. Det är så himla kul att få se en återberättad idé växa fram. Den här gången skulle det vara en tiara. Bilder skickades till den rätt händiga modern. Som knepade och knåpade med ståltråd och tång och tapetklister och det låter fullständigt galet, men det blev en snudd på exakt sån tiara som bilden visade. En modell och en makeupartist anlände. Jag lånade ut min gamla brudklänning och agerade chaufför och rekvisitabärare, nån sorts självpåtagen fotografassistent.
Sjukt nyfiken på bilderna! För modellen var grym, och sminkningen enastående. Liksom fotografen såklart. För att inte tala om vilken otroligt fantastisk tiara!

Dom där brillorna … jag är inte överväldigad. Jag är snarare totalt beredd att åka in och reklamera dem. Tycker jag ser sämre! Tycker världen är helt blurrad och oskarp. Typiskt! När jag väl tog mig i kragen och gick till en optiker blev det ett kasst resultat. Just nu känner jag mig beredd att leta fram de gamla läsglasögonen ur soptunnan. Allt är förlåtet liksom. Nä, det här måste jag göra något åt … annars blev det dyra hyllvärmare …

Jag köpte en ny handväska i veckan. När jag väljer väskor har jag en stark fallenhet för modell påse. Där allt samlas på botten och väskan tillslut är som ett slukhål där inget kan hittas. Den blir bara allt tyngre med det som åkt ner stannar där. Alltså bestämde jag mig för att strukturera upp tillvaron i en tydligare form av handväska. Hörde mig säga att jag sökte en väska med många fack. Jo, jo. Tjejen i butiken tog en extra blick på mig och graderade mig i ålder gammelmormor och började peka ut tantväskor med många fack. Nåja, jag får skylla mig själv. Men jag hittade en med struktur och den såg inte alltför tantig ut. Det var ett projekt i sig att tömma slukhålet och ta sig an strukturen. Återstår att se om det hjälper.

I morse klev vi upp så tidigt att det fortfarande var mitt i natten. Två förvirrade katter satt i hallen och kisade mot lamporna med små och trötta ögon. Vad höll mänskligheten på med nu? Kliva upp mitt i natten och tända belysningen och laga mat. Urtavlan visade noll tre och trettio. Jo. När en Dotter har ett nattåg från Luleå att passa är det bara att masa sig upp. Se till så att hon får nåt i magen och kommer till stationen med packning och allt. På perrongen var det mörkt, blåsigt och ödsligt. Några få andra tappra och morgontrötta resenärer väntade på detta nattkörande tåg i gryningen. Det var bara några få minuter försenat. Dottern hade bokad sittplats. Vi åkte hem och somnade om.