Maken och Dotter och jag. En treenighet som är enig i mycket men rätt oeniga i viss musik och filmsmak. Dottern och Maken anser att jag behöver film-uppfostras. (Nåja, säger jag … det finns ett och annat att uppfostra dem med också) Men nu ställde jag till det förra veckan och utsatte mig frivilligt för en sådan uppfostran. Jag har alltså fått ta mig igenom en hel serie filmer med X-märkta män och kvinnor.
Jag har aldrig haft nån fascination för påhittade hjältefigurer med superkrafter. Visst, en tid i världen gillade jag att läsa Fantomen och har med behållning sett Spiderman-filmerna och Ironman-filmerna. Så helt novis är jag inte! Men de där X-Men filmerna har jag hittills ratat. Har såklart sett delar av dem genom åren, när de slukats här hemma av dom där två som anser sig ha riktig Filmsmak. 😉
Då har jag grovt sållat bort dessa supertyper som en snubbe med knivar i knogarna, en blå och naken typ med fjällig hud som förvandlar sig till vem som helst, en som fastnar i all metall, nån mäktig man i rullstol (just det är coolt visserligen) och ja, det bollas med eld och is och blixtar och jag vet inte vad. Läses tankar och manipuleras och slåss hejvilt. Det är mycket grejer som förstörs när superhjältar och superskurkar ryker ihop om makten. Hela broar rycks upp, flygplan kastas till marken och hus raseras. Nåja. Öppet sinne inför filmvalet. Nu valde jag själv dessutom.
Spiderman och Ironman är också påhittade figurer med mäktiga krafter och dem gillar jag! Det beror till stor del på att karaktärerna är så snyggt uppbyggda, får ta plats i handlingen och deras djup är faktiskt trovärdigt, trots märkliga superkrafter. Kanske är inte själva handlingen speciellt svår och det haltar till viss del men det funkar.
X-men då? Den här serien består av sju filmer. Handlingen i de olika filmerna varierar, liksom fokus på huvudkaraktär. Från att vara riktigt spännande och intresseväckande till att vara jaha- hur tänkte dom nu? Men, det överraskar också! Både karaktärernas utveckling/historia och handlingen.
Jag måste säg att jag gillar det! (Bortsett från att Wolverine springer runt i bar och vältränad överkropp/helkropp stup i ett. Vilket i sig är trevligt.) Nu när jag sett hela serien från början och fått en helt annan inblick. Sett att det finns ett djup i karaktärerna även här och att man känner för och gillar dem. Det går att förstå dem och sätta sig in i dem. Trots påhittade och märkliga krafter.
Jag gillar också det budskap (inte speciellt ovanligt i filmsammanhang men ändå) som förs fram genom hela serien, att mänskligheten räds och vill utrota det ovanliga, avvikande. Men att det man anser vara farligt och avvikande inte behöver vara så farligt om man lär känna det. I det här fallet består det ovanliga av dessa mutanter med superkrafter. Men tanken om rädslan för det okända och vad den kan ställa till med går lätt att översätta i helt andra termer också.
Det fina med den här typen av superhjältefilmer är att även kvinnorna är att räkna med. Deras krafter används lika mycket som de manliga och det jobbas sida vid sida på ett alldeles självklart sätt. Ja, sen ska ju de kvinnliga mutanterna givetvis vara snygga och sexiga också. Men, i ärlighetens namn så stampar en avklädd och vältränad man runt i bild väldigt ofta också.
Jag får erkänna mig invigd och omvänd! Kommer att se X-Men filmerna fler gånger. Faktum är att jag nog relativt snart vill se hela serien igen, nu när jag vet vad det handlar om. För att se det med andra ögon liksom. Och jag ser fram emot den kommande filmen dessutom.
Dottern och Maken smider redan planer för i vilken ordning jag måste se annat jag inte velat se …