Jag plockar undan lite och tänder ljusen. Kurar skymning. Ser all den där snön utanför fönstret och vet att det snart är dags att gå ut och skotta igen. För andra gången idag. Nån har visst önskat sig snö och blivit bönhörd. Och denna någon är inte jag! (Men jag vet vem det är!)
Eftersom senhösten är min favoritårstid, speciellt den där dimmiga, grå och mörka till och med regninga. Så har jag trivts alldeles utmärkt med att ha det snöfritt till nu.
Medan andra ropar efter ljus och värme sitter jag och stortrivs och njuter när det blir mörkt tidigt på eftermiddagen och är underbart lagom i temperaturen.
De där dagarna när det utropas ”äntligen sol” i omvärlden drar jag ner mörkläggningsrullgardinen för att slippa. Kanske är det något allvarligt fel på mig?
Kanske saknar jag något väsentligt?
Kanske borde jag låta undersöka mig och leta bokstäver, kromosomer, enzymer, tillföra vitaminer, elchocker, ljusterapi? Det där sista skulle vara tortyr …
Jag känner inte heller av några vassa hörntänder och någon längtan efter att sova bort dagen. I en övertäckt och trång sängplats. Jag är inte speciellt enformig i dieten heller. Tvärtom, jag ger hellre blod än får …
Men det är nåt med mörkret som är vilsamt och mjukt behagligt för mitt sinne. Kanske bör det inte utredas vidare.
Nu är det i alla fall snö (det blir ju så ljust och fint som det sägs) Idag har det varit monokromt hela dagen. Blygrå himmel och all den där kritvita snön. Faktiskt vackert. När det hänger sig tungt i grenar och träd. Fluff på marken. Jag pulsade ut i det med kameran i handen och stickig snö i ansiktet. En kort stund räckte. Resten av dagen har jag hållit mig inomhus. Och tittat på all den där snön genom fönstret.