Snö! Det är snö! Det snöar!

Det har jag hört, sett och läst om sen i morse.
När larmet går om att det snöar ute är det som att ta ut segern i förskott. Och alla, precis alla vill vara den förste att få berätta om denna naturhändelse.
Oftast är den första snön en rätt blek nyhet som lovar mer än den håller. Några få flingor som smälter innan de hinner ta mark. Och det lägger sig en viss besvikelse över snöutropen. Snöar och snöar … inte nu väl? Jo! Eller nja … i alla fall nyss! Jaha.
Redan på förmiddagen i dag hade hört ordet snö fler gånger än jag orkade räkna till. Eller sett ordet snö och ja, faktiskt, tro det eller ej, även sett själva snön med egna ögon! De flesta har ju tillgång till egna ögon, fönster eller kan vistas ute för att själva kunna notera denna stora händelse. Ändå är det största nyheten på året.
Att det snöar, lika glest som håret ligger på en överkammad flint, är ett faktum som bara måste ropas ut. I triumf eller besvikelse, spelar ingen roll. Världen ska upplysas om att nu ramlar det snö från himlen. Att alla redan sett det själv spelar heller ingen roll. Det snöar ju! Vi bara måste få upplysa varandra om det tydligen. Snöns ankomst berör, som om den var en totalt oväntad gäst. Oavsett om den är en kär vän eller en rätt ovälkommen typ.
Likt förbannat står vi redan där, med skidorna i näven, och tittar upp mot fyra flingor. Och inte en endaste flinga stannar på marken. Som är totalt snöfri, trots utropen om att det verkligen snöar.
Ja, ja. Det snöar. Lite. Väldigt, väldigt lite. Asfalten är blöt men snöfri. Ännu. Kom igen när skiten ramlar ner på riktigt. Och jag är ju himla nöjd över det alltså. Att den smälter. Och hoppas att det dröjer ännu. Innan den är ett faktum. Ju färre månader man måste pulsa runt i det där vita eländet desto bättre. Även om den är vacker att se på. Och om vädersidorna har rätt … så får jag glädjas en stund till. Ja, se det snöade typ pyttelite idag … ifall nån missat det.

——-*—-*—-*——*—–***—-*