Hjärnan är en konstig filur. De två halvor den består av sägs ha mycket med varandra att göra, men ibland samarbetar de tydligen knappt märkbart. Trots det. Som i morse till exempel!
Mitt i djupaste morgonsömnen är det nåt som låter. Min hjärna vet (osäker på vilken av halvorna som är inblandad i den vetskapen) att jag har sovmorgon och om det är nåt som låter bekommer det därmed inte mig. Det som brukar låta tidiga mornar, det vet såklart nån del av hjärnan också, är väckarklockan. Och logisk som den rackarn ändå är kan det inte vara min klocka, eftersom jag har sovmorgon! Eller hur!
Makens klocka däremot. Det är såklart den, eftersom han har tidig väckning dagligen. Hans hjärna tycks än mer förvirrad än min. Inte alls konstigt, med tanke på att han jobbar fyra timmar mer varje dag just den här veckan. När han somnat sover han kan man säga.
Men oljudet fortsätter! Och det är en del av hjärnan som tycks begripa vad ljudet består av. Men ändå inte fattar vad vi borde göra! Vi ligger bara där och hör. Men vad är det vi hör och varför hör vi?
Först när lampan lyser – bokstavligen – får halvorna nån sorts kontakt. Behövs det belysning för det? Jahaaaa!!! Det är telefonen som ringer. Så långt är vi överens, hjärnan och jag. Men det sträcker sig inte längre än så. Utan det påbörjas nåt käbblande. I hjärnan. ”Vad fan är klockan? Är klockan bara sex? Vem sjutton ringer klockan sex på morgonen? På hemtelefonen? Har det hänt nåt? Var är telefonen? Kommer jag att hinna svara? Ihärdiga signaler, det måste verkligen vara viktigt! Har det hänt nåt? Det måste ha hänt nåt!” Och ändå tar jag mig inte ur sängen!
Maken lyckas koppla ihop allt detta före mig. Trots allt uttröttande jobbande. Jag vägrar påstå att det är intelligensbaserat. Kanske stämmer det som det påstås, att det finns betydligt mer käbbel i kvinnliga hjärnor? Maken hittar i alla fall en ringande lur. Får också tag i den … precis när det slutar ringa. Jaha. Där står han och ser lika yr och frågande ut som jag känner mig. Räcker mig luren, och jag fumlar med glasögon och lampa och vilken jäkla knapp var det nu. Tillslut har jag hittat numret som ringde. Tar sedan mobilen för att slå in detta konstiga morgonpigga nummer och ta reda på vem tusan som ringt och vad som har hänt.

Efter alla dessa morgontöjningar borde hjärnan ha jobbat sig varm, åtminstone lite ljummen tycker man. Men icke. Däremot går igång på ett snäpp, som med en elstöt när jag fått igång mobilen. För den innehåller en chattbubbla med ett meddelande från Dottern. Som varit på akuten och andats taskigt under de nattliga timmarna. Hon har haft problem med astman igen! Visar upp en bild med andningsmask och lugnar mig med texten, att hon är ok och hemma och sover igen. Inte fan hjälper det! Jag står redan upp. Hela systemet är igång.
En chattbubbla är helt ljudlös i sammanhanget. En telefon låter långtifrån ljudlös med typ tusen signaler i mörkret.
Men chattbubblan fick hjärnan att regera på en imponerande starttid.
Då var det full kapacitet, fullt samarbete, mängder av jobbande synapser och hela högen står upp och skriker FARA i en stor megatratt! Vad är väl en ringande telefon i en störd sovmorgon mot ett stört lugn i ett modershjärta? Eller modershjärna. För den bevisade sig raskt aktiv och vital mitt i sömnen och redan på väg till Göteborg.
Jag har inte pratat med henne än, men ser även på sociala medier att hon fått bra hjälp på sjukhuset. Hon vet hur modershjärnan/hjärtat fungerar så hon ser till att lugna mig på alla plan.
Puh. Nästan puh i alla fall. Måste prata med henne innan jag helt kan gå in i den lugnande tanken idag.

Och vem ringde? Jo det redde vi också ut, när hjärtat gått igång igen. Det var larmcentralen! Som sett att nåt av batterierna till detta huslarm slackat ur och behövde bytas. Då går hjärnan upp i falsett! Verkligen! Klockan sex på morgonen!
Vi trodde för fasen att det var nån som försökt bryta sig in eller att det brann nånstans och kutade runt huset i bara kalsongerna för att undersöka anledningen till samtalet. (läs; Maken kutade runt i bara kalsongerna medan jag redde ut hur Dottern mådde, innan jag också kutade runt i bara nattlinnet.) Vi hittade inget alarmerande. (haha …)
Bara en blinkande röd lampa i larmpanelen och den signalerar att det bara är ett batteri inte är som det ska.
Jaha. Misstänker att jag inte benämner det som ”bara ett batteri” när jag sitter med räkningen för detta byte. Men bytas ska det. Kanske redan idag eftersom killen på centralen ansåg det ha så hög prioritet att han ringde om det sex i morse. Jo, jättebra! Att dom håller koll. Men ändå. Klockan sex!
Så nu sitter jag här i ottan som inte längre är ottan utan en helt vanlig morgon. Med urdrucket kaffe, med förstörd sovmorgon, med andan i halsen och mossa i hjärnan … eller om det var tvärtom? Och väntar på samtal från främst Dottern men också från nån serviceperson med bra batterier. En sån rivstart på en fredag.