Ja så är livet för en som jobbar oregelbunden arbetstid. Jag har fredag på torsdag och lördag på fredag denna vecka. Själva lördagen jobbas. Och visst, det är lördag i alla fall men inte en ledig sådan.
Det är mycket jobb just nu för min del. Så därför njuter jag lite extra av en ledig kväll hemma. Jag tände ljus, satte på mig ett par sköna sockor på fötterna, hällde upp ett glas vin och drog igång en spellista på spotify. Fick en katt tätt intill. Det är i såna lägen man vill stoppa tiden. Om jag fick bestämma skulle jag trycka på stoppknappen en sisådär tre-fyra dagar. I just det läget. Vad himla skönt det skulle vara.
Men nu finns inte den möjligheten. Kvällen är trivsam ändå.
Maten jag beställde i går kom nyss. Plockad, hemkörd och inburen i hallen. Så himla skönt.
Morgondagen är ledig och innehåller bara ett litet grus. Jag har en bokad tid på mammografin. En tidig tid. Jag som sett fram emot en ledig morgon med tända ljus och slapp och slö tillvaro. Mammografi är viktigt. Men nog kunde jag fått en bättre tid. Provade ändra den, men jisses ett sånt dåligt urval på tider de hade. Det skulle dröja rätt länge innan jag kunde ta mig dit då. Så jag bestämde mig för att acceptera den tidiga fredagstiden. Pallrar mig iväg och får det gjort bara. Sen får jag väl åka hem och ta det lugnt resten av dan istället.
Och så gick den kvällen. Ljusen har snart brunnit ner och gäspningarna börjar ta över förståndet. Jag schasar undan katten och går och lägger mig då.
Godnatt.
Månad: oktober 2014
Det där med djur … och andra
Katter är bra dryga individer! Ibland känns det som om jag inte gör annat än att släppa in eller ut nån katt. De där två inneboende typerna ser till att husets båda dörrar inte rostar ihop. Det är en Katt ut på framsidan och en annan Katt in på baksidan. (man får väl vara tacksam att det åtminstone bara är de där två som hör hit) Eller tvärtom. En av dem öppnar dörren själv, vare sig han ska in eller ut. Men man måste ändå gå och stänga den, för det skiter han i. Och låser jag dörren står han ändå där och hoppar så handtaget skallrar tills jag tillslut ändå måste dit och öppna. Medan den andra står och jamar vid altandörren, fast han kom in för exakt 1 minut och femton sekunder sedan. Eller tvärtom. Varje gång är det samma visa. ”Har du nån mat? Nån god mat alltså? Nähe?” Avsaknaden av godare mat får dem att gå ut igen en kort stund, för att snart vara tillbaka och kolla skålarna på nytt.
Nu ska nån av dem ut igen …
Huset har haft gäster den här helgen. Kära Svägerskan fyllde femtio och valde att fira det hos oss! Jippiii! (Återkommer till det.) Så dom kom hela familjen, inklusive Mamma och Hund.
Att ha Hund och katter under samma tak var ett pyssel. Speciellt när de inte känner varandra så bra. Hund vill gärna jaga Katt och Katt vill helst hålla sig undan. Larmet gick mer än en gång denna helg. ”Det är en Katt på väg in!” Och då samlades Hund in och hölls fast eller stängdes in med nån familjemedlem i nåt rum. Katt kom in och åt och gosade runt lite och gick ut igen. Varpå Hund sprang med nosen mot golvet, som om han åkte på en räls, och letade. Eller så jagades Katt ner i källaren av oss. Dit fick Hund inte gå.
Det gick ändå bra, med ett genuint samarbete från oss tvåbenta. En kloförsedd smäll höll Hund på att få, eller fick. Hann inte se. Men för övrigt inga tassgemäng. Bara en del maktdemonstrationer. Som när Katt tog över Hunds Matte medan Hund blev utvisad och instängd. Jag svär på att Katt hånlog. Eller när Hund stod med Katts Matte vid fönstret och tittade på utestängd Katt. Jag svär på att Hund skrattade.
Ibland undrar man hur dom vet. Katterna. Men när Hund hoppat in i sin trygga bilbur för hemfärd. Då spatserade Katt och Katt in och käkade. Som om ingen Hund vistats i deras hus någonsin.
Ja, jag njuter. Det är nämligen underbart gråväder ute. Regn också och det gör inte ett dugg faktiskt. Jag har paraply om jag ska ut. Löven klibbar vid asfalten och bland det vackraste jag vet är ett träd med bara grenar och några få enstaka löv här och där. Inne finns värmeljus. Nya sockor som Mamma stickat! Tack! Så ja. Jag njuter.
Just ja! Vi firade Svägerskan ordentligt. Så roligt att hon ville komma och fira här hos oss. Och att båda ungdomarna var med. Vi andra hade planerat. God mat och presenter och champagne. Maten tillagade jag och Bror och Mamma. Rätt duktiga i köket allihop och vi hade fördelat sysslorna bra. Och BrorsDottern hjälpte till med tillagande av efterrätter. Jag dukade vackert med fina glas och vit duk. Gillar att duka. Och vi lagade verkligen fantastisk mat. Nyfiken? Jo. Till förrätt blev det en räkcocktail med ägg och avocado. Varmrätten bestod av oxfilémedaljonger med klyftpotatis och eller en rättikatimbal, kantarellsås och whiskysås därtill. Och sallad såklart. Till efterrätt blev det mandeltårta med citron och chokladfyllning (ett lyckat experiment) och en marängsviss, för somliga som inte ville ha tårtan. Mätta och nöjda ja! Och presenterna passade också! Jag tror jubilaren var nöjd. Det kändes så. Och vi andra var lika nöjda vi. Det är alltid lika trevligt att umgås en stund när man ses så sällan som vi.
Den enda som saknades i helgens firande var Dottern! Hon hade ingen möjlighet att komma hela långa vägen. Det var jättesynd. Kusinerna hade nog också gillat att ha henne här. Då hade ungdomarna kanske haft lite mer att göra.
Däremot kommer Dottern hem den här helgen istället. I morgon är hon på väg till Hufvudstaden med klassen. Fotograferna ska besöka utställningar och annat som passar fotografer, ända till fredag. Då kommer hon hem! Jippiii! Vi har inte setts sen i augusti! Känns som en evighet om man frågar en Mor. Och som evigheternas evighet om man frågar en Far. (Han ska då alltid överdiva.) Ja, vi saknar henne, båda två. Hinner få rå om henne lite i alla fall innan hon tågar hemåt på måndagen. Och vi ska passa på att ha kalas för henne också, eftersom vi inte ses när hon fyller år. Det blir en bra helg igen!
Helt plötsligt bröt sig solen ut ur mina älskade gråa moln i går eftermiddag. Våra kära gäster hade åkt och vi hade just räfsat upp en massa löv ute. Jag räfsade och Maken samlade ihop och körde bort dem. Sen tittade han upp mot himlen och fick något saligt över sig. Vips hade han backat ut Hotrod ur garaget.
Vem kunde ha trott att man kan åka taklös bil i slutet av oktober! Utan att frysa! Folk tittar på oss som om vi är tokiga när vi kommer åkande. Och antagligen är vi det. Men vi satt där i ”baljan” (sorry Maken men det är ju som en balja 🙂 ) och åkte en sväng. Trivsamt!
Hoppas solen eller åtminstone någon sorts lite varmare temperatur infinner sig även i helgen. Så han får ta med Dottern på en åktur. Eller att det åtminstone är uppehåll då. Man kan klä på sig. För jag gissar att han vill att hon ska åka. Hon har bara sett underverket på bild än.
Hjälper det att argumentera?
Jag känner mig beklämd och påverkas starkt av den våg av smygrasism som klivit ut i ljuset. Från att ha varit den bortglömda kusinen från landet är den numera en hårdhjärtad typ i karriären. en sån där som utan skrupler tar sig fram för egen vinnings skull, utan hänsyn till andra.
Rasismen har blivit ett normaltillstånd vars åsikter accepteras och anammas av allt fler. Den har väl alltid funnits där men då har den åtminstone haft vett att väsa mellan tänderna och hålla händerna för munnen. Nu blabbas den fritt ut i det allmänna rummet och förorenar mer än kolkraftverken i vissa delar av Europa. Som en brun sörja som lägger sig mitt i präktigheten och förnöjsamheten över att ha haft turen att födas i rätt nationalitet och med rätt färg.
Jag råkade åhöra två unga flickor i går som blev ett tydligt bevis för denna normalisering. Högt och tydligt i kassakön fnissade de över vissa saker som kallats rasism. Raljerade och hånade själva begreppet i ett sorts försök att visa det löjligt, medan de i själva verket höll upp en tydlig skylt som dess anhängare.
Jag skulle kunna komma med en tydlig analys över de där två tjejernas förhållande till varandra, men avstår eftersom det enbart är spekulationer från min sida. Men tydligt var, att det fanns en ledare och en anhängare. Ledaren i sällskapet hade med sig synpunkter och missförstådd fakta hemifrån. Gjorde det till sitt och spädde på missförstånden och faktafelen ytterligare.
Jag borde så klart, som vuxen, ha förklarat ett och annat för dessa unga flickor. Men jag fastnade i min egen beklämdhet, stod där och kände mig feg och bedrövad över hur långt vi kommit. Åt fel håll.
Man får ondgöra sig nuförtiden! Öppet och föraktfullt.
Och det verkar vara oerhört viktigt för dem som benådats med ”rätt” nationalitet och ”rätt” färg och minimalt förtryck att få behålla sina invanda uttryck och sitt nedärvda språkbruk. Istället för att försöka förstå och försöka inse att mänskligheten består av en enda ras. En människa är en människa. Så ägnar vi enorm energi åt att vidmakthålla rätten att få kalla saker för dess ”rätta” namn. Till varje pris. I det sammanhanget finns ingen utvecklingspotential alls. Likt stenåldersmannen släpar vi runt på vissa ord och uttryck och värnar om dem som om just de orden bevisar hela vår existens. Och inser inte att det är precis vad de gör!
Att vägra utvecklas är inte speciellt smickrande. Att vägra ta till sig nya sätt att se på saker och ting håller kvar oss vid stenålderselden. Att visa upp den sidan av sig till allmän beskådan är inget man borde vilja ha i sitt allmänmänskliga cv. Det tyder på åsikter som inte hör hemma i en modern och utvecklingsbar personlighet. Det borde vara lika fult som att ljuga eller vara oärlig. Det är inte egenskaper man skryter med i en jobbansökan precis.
Vi borde fråga oss vart vi är på väg. Vill vi verkligen låta hatet ta en sån plats i våra sinnen? Vill vi verkligen inte tillåta utveckling? Vill vi verkligen tro på all skit som prånglas ut på sociala medier? Utan att kolla fakta, utan att tänka efter. Har vi sånt behov av att vara rätt och riktiga?
Jag är fortfarande beklämd! Önskar att ingen behövde skriva texter som denna. Men de behövs mer än någonsin! Någonstans tappade vi uppmaningen från den religion vi så gärna framhäver som den enda rätta i andra sammanhang. ”Älska din nästa, så som dig själv.” I ivern att behålla andra mindre viktiga uttryck och ord tycks det viktigaste av allt ha smulats sönder och glömts bort. Eller gäller inte den religion vi värnar om och visar upp som märkvärdigt rätt oss själva? Kan vi verkligen bortse från dess budskap då?
Älska din nästa. Som du älskar dig själv. Framförallt. Älska dig själv, så kan du också älska andra. Försök! Det är inte farligt att låta bli att hata. Det blir så mycket enklare att leva då.
Sitter här i ottan
Hjärnan är en konstig filur. De två halvor den består av sägs ha mycket med varandra att göra, men ibland samarbetar de tydligen knappt märkbart. Trots det. Som i morse till exempel!
Mitt i djupaste morgonsömnen är det nåt som låter. Min hjärna vet (osäker på vilken av halvorna som är inblandad i den vetskapen) att jag har sovmorgon och om det är nåt som låter bekommer det därmed inte mig. Det som brukar låta tidiga mornar, det vet såklart nån del av hjärnan också, är väckarklockan. Och logisk som den rackarn ändå är kan det inte vara min klocka, eftersom jag har sovmorgon! Eller hur!
Makens klocka däremot. Det är såklart den, eftersom han har tidig väckning dagligen. Hans hjärna tycks än mer förvirrad än min. Inte alls konstigt, med tanke på att han jobbar fyra timmar mer varje dag just den här veckan. När han somnat sover han kan man säga.
Men oljudet fortsätter! Och det är en del av hjärnan som tycks begripa vad ljudet består av. Men ändå inte fattar vad vi borde göra! Vi ligger bara där och hör. Men vad är det vi hör och varför hör vi?
Först när lampan lyser – bokstavligen – får halvorna nån sorts kontakt. Behövs det belysning för det? Jahaaaa!!! Det är telefonen som ringer. Så långt är vi överens, hjärnan och jag. Men det sträcker sig inte längre än så. Utan det påbörjas nåt käbblande. I hjärnan. ”Vad fan är klockan? Är klockan bara sex? Vem sjutton ringer klockan sex på morgonen? På hemtelefonen? Har det hänt nåt? Var är telefonen? Kommer jag att hinna svara? Ihärdiga signaler, det måste verkligen vara viktigt! Har det hänt nåt? Det måste ha hänt nåt!” Och ändå tar jag mig inte ur sängen!
Maken lyckas koppla ihop allt detta före mig. Trots allt uttröttande jobbande. Jag vägrar påstå att det är intelligensbaserat. Kanske stämmer det som det påstås, att det finns betydligt mer käbbel i kvinnliga hjärnor? Maken hittar i alla fall en ringande lur. Får också tag i den … precis när det slutar ringa. Jaha. Där står han och ser lika yr och frågande ut som jag känner mig. Räcker mig luren, och jag fumlar med glasögon och lampa och vilken jäkla knapp var det nu. Tillslut har jag hittat numret som ringde. Tar sedan mobilen för att slå in detta konstiga morgonpigga nummer och ta reda på vem tusan som ringt och vad som har hänt.
Efter alla dessa morgontöjningar borde hjärnan ha jobbat sig varm, åtminstone lite ljummen tycker man. Men icke. Däremot går igång på ett snäpp, som med en elstöt när jag fått igång mobilen. För den innehåller en chattbubbla med ett meddelande från Dottern. Som varit på akuten och andats taskigt under de nattliga timmarna. Hon har haft problem med astman igen! Visar upp en bild med andningsmask och lugnar mig med texten, att hon är ok och hemma och sover igen. Inte fan hjälper det! Jag står redan upp. Hela systemet är igång.
En chattbubbla är helt ljudlös i sammanhanget. En telefon låter långtifrån ljudlös med typ tusen signaler i mörkret.
Men chattbubblan fick hjärnan att regera på en imponerande starttid.
Då var det full kapacitet, fullt samarbete, mängder av jobbande synapser och hela högen står upp och skriker FARA i en stor megatratt! Vad är väl en ringande telefon i en störd sovmorgon mot ett stört lugn i ett modershjärta? Eller modershjärna. För den bevisade sig raskt aktiv och vital mitt i sömnen och redan på väg till Göteborg.
Jag har inte pratat med henne än, men ser även på sociala medier att hon fått bra hjälp på sjukhuset. Hon vet hur modershjärnan/hjärtat fungerar så hon ser till att lugna mig på alla plan.
Puh. Nästan puh i alla fall. Måste prata med henne innan jag helt kan gå in i den lugnande tanken idag.
Och vem ringde? Jo det redde vi också ut, när hjärtat gått igång igen. Det var larmcentralen! Som sett att nåt av batterierna till detta huslarm slackat ur och behövde bytas. Då går hjärnan upp i falsett! Verkligen! Klockan sex på morgonen!
Vi trodde för fasen att det var nån som försökt bryta sig in eller att det brann nånstans och kutade runt huset i bara kalsongerna för att undersöka anledningen till samtalet. (läs; Maken kutade runt i bara kalsongerna medan jag redde ut hur Dottern mådde, innan jag också kutade runt i bara nattlinnet.) Vi hittade inget alarmerande. (haha …)
Bara en blinkande röd lampa i larmpanelen och den signalerar att det bara är ett batteri inte är som det ska.
Jaha. Misstänker att jag inte benämner det som ”bara ett batteri” när jag sitter med räkningen för detta byte. Men bytas ska det. Kanske redan idag eftersom killen på centralen ansåg det ha så hög prioritet att han ringde om det sex i morse. Jo, jättebra! Att dom håller koll. Men ändå. Klockan sex!
Så nu sitter jag här i ottan som inte längre är ottan utan en helt vanlig morgon. Med urdrucket kaffe, med förstörd sovmorgon, med andan i halsen och mossa i hjärnan … eller om det var tvärtom? Och väntar på samtal från främst Dottern men också från nån serviceperson med bra batterier. En sån rivstart på en fredag.
SILEO 