Skärmtid eller dötid eller kvalitetstid …

En blogg jag brukar läsa frekvent, skrev nyligen om det där med skärmtid. Eller den tid man lägger på att vara on-line. Ansluten. Och vad det gör med en. Det fick mig att fundera på min egen tid i anslutningssammanhang.
Jag ar aldrig upplevt datorn som något jag ska hålla mig ifrån. Många veckotidningstips om hur man minskar sin stress har datorn son en högplacerad punkt. Den ska stängas av för att minska stress. Då tror jag delvis att man utgår ifrån att folk jobbar vid en dator. För mig, som arbetar med människor, har datorn alltid utgjort en ledighetssyssla som absolut inte förknippats med någon stress. Snarare tvärtom. Den har bjudit på mängder av kreativa möjligheter i både ord och bild.
Men, så var det detta med att vara ansluten. Till det där världsomspännande stora nätverket.
Med tiden har detta nät vävts allt större. Vi ska vara anslutna dygnet runt. Inte bara i datorn utan även i surfplattor och mobiler. Appar kräver vår uppmärksamhet från annat. Vi ska chatta och kommunicera med folk hela tiden. Det plingar och låter så fort en bild laddats upp av nån följare, det plingar till när någon kommenterat nåt eller när vi fått ett chattmeddelande. Vi förväntas finnas där och uppmärksamma alla dessa pling dygnet runt, alltid, hela tiden. Man blir allt mer insnärjd, allt mer stressad. För mitt i något annat, i den så kallade verkligheten, finns ett stort PLING som påkallar ens uppmärksamhet, omedelbart!

Det där plingandet från de appar jag använder har jag kopplat ur för länge sen. Stod inte ut med det krävande ljudet som på nåt sätt påstår att jag omöjligt kan ha något viktigare för mig, än att ständigt kolla vad plinget vill.
Men därutöver? Hur mycket tid lägger jag faktiskt på skärmarna? Är det enbart avkoppling/nöje hela tiden? Eller är det bara en enda stor tidstjuv som tar min uppmärksamhet när jag egentlige kunde göra annat?
En hel förmiddag/dag kan gå.
Från att jag startat datorn, för att jag bara skulle kolla lite på sociala medier medan jag drack kaffe, till en snudd på bortslösad dag. För det ena leder liksom till det andra! Nån har lagt upp en länk till en artikel jag vill läsa. I kommentarerna till en blogg verkar det finnas en annan intressant bloggare att undersöka. En stunds bildletande kan visa sig plötsligt ha blivit till en timmes bildletande. Och så där rullar det på utan att man märker det. Plötsligt hade den lediga förmiddagen passerat i skvatt ingenting.
Eller jo! Visst.
Jag har läst ett gäng mycket bra blogginlägg hos favoriterna och kanske knåpat ihop ett eget. Jag har hittat bilderna/artiklarna/informationen och umgåtts på sociala medier. Visst! Men sen borde jag ha stängt av och rest mig upp!
Men icke! Jag blir kvar. En stund till. Glor ytterligare på sociala medier trots att inget händer, och slösurfar vidare till ingen nytta. Där nånstans borde jag verkligen ha stängt av och rest mig upp. Där är den stora tidsätartypen. För oj vad den kan svälja tid i stora tuggor! Ha, nu har jag fått syn på den jäkeln som tar ifrån mig mina lediga dagar.

Därför har jag nu övat en tid. På att verkligen mota undan den där tidsätaren och stänga av datorn! Och resa mig upp när jag gjort det jag ska! Och vet du!
Vilken mängd med tid det faktiskt resulterat i!
Så pass att jag befinner mig i en sorts kreativ boom just nu! Jag textar, målar, pysslar, stickar … Shit vad kul! Vad mycket roligt man kan göra, när man har tid.
Så. Nu har jag gjort vad jag skulle vid morgonens anslutna stund. Nu stänger jag av, reser mig upp. Tar en dusch och åker på en trevlig lunchträff.

Ha en trevlig fredag därute. Stäng av skärmen om den tar din tid! Koppla ur plingen om de stressar dig. Sitt kvar om du mår bra av det!