Idag målar vi

Huset alltså. Hela detta hus behöver verkligen målas och vi har lyckats skjuta på det länge nog.
Färghinkarna har stått i garaget och vi har dividerat om när det är lämpligast att öppna dem. Den här veckan har vi lyckats fösa eländet framför oss som man undviker en tandläkartid genom att ständigt boka om. Men i går kväll. Då bestämde vi skarpt till oss själva att dagen D skulle vara kommen när vi vaknade.
Så, ja. I morse tittade vi ut på all sol. Suckade och kokade kaffe. Klev sedan i någon typ av målarkläder och satte igång. På soligaste sidan först. Mitt i solen. Med fönstret öppet så att den bra musiken som spelades inne kunde nå oss i ett slags peppande syfte. Maken målade högt. Jag målade lågt. Och vips var hela solsidan målad. Och vi rundade hörnet och påbörjade gaveln. Målade så högt vi kunde nå utan förstärkning. Och rundade ett hörn till.
När vi kom till trappan blev det stopp och vätskepaus.
Då dök den ena törstiga grannen efter den andra upp. Och Maken var glad för avbrottet och hällde upp starkare drycker i små glas. Och ja, sen kände vi att dagens målarpass var slut.
Färgstänk typ överallt skulle skrubbas av oss och nåt ätligt behövde tillredas.
Okej. Man kan säga att halva huset är målat. Nästan. Delar av det målade måste tyvärr målas igen. Det är ju döden dö. Att måla ett första varv går väl an. Då ser man resultatet och det är mödan värt liksom. Men andra varvet! Redan varit där! Och det blir ingen större skillnad. Att gå på samma ytor i morgon igen kommer att kännas som att vakna till samma dag ännu en gång.
Nåja. Detta projekt får ta den tid det tar. Vi har ingen stress med att det ska vara klart nån viss tid. Vi målar så länge vi orkar och sen bankar vi ner locket på färgburken och börjar om en annan dag. Tids nog kommer detta hus att vara färdigmålat.