Tjuvtittat en del, på en del folk

Olika anledningar placerade mig på en bänk i går. I ett långsamt väntande läge. Som alltid när man väntar stannar tiden upp, på ren djävulskap tror jag, och passar på att gå riktigt sakta.
Det fanns inget annat att göra än att glo på medmänskligheten i omgivningen.

Den där bänken, den stod i ett fast och oflyttbart läge. Mitt i något man skulle kunna kalla solgass. Sånt jag i vanliga fall står ut med i endast några minuter. Nu var det inget att göra åt. Den lockande skuggan erbjöd ingen sittplats och att bara stå där hur länge som helst lockade inte heller.
Jag var klädd i kjol och t-shirt. Koftan hade jag tagit av mig långt innan. Och det var så himla varmt! Men ändå fick jag plötsligt syn på en tjej i jeans och täckjacka! Alltså. Täckjacka? Hon måste väl ändå ha tillhört ett parallellt universum? Hon såg nämligen inte varm och besvärad ut alls. Jackan var också ordentligt stängd, ända upp i halsen. Jag hade fått bäras bort på bår med kylomslag om pannan. Men hon verkade hur trivsam som helst i sin svarta jacka. Hon kanske är av en extrem frusen art? Tur att hon hade sin jacka i så fall!

Plötsligt kom en man gående. En äldre sådan. Faktiskt mycket äldre och inte så rask i benen. Faktiskt inte rask alls. Han bar på en lila, specifik liten kasse i ena handen. Så där säkerhetskopplad, handen genom öglorna och sedan ett stadigt grepp med stornäven runt själva påsen.
Jag trodde först att han sökte sittplats. Hela han behövde verkligen en sittplats. Men nej! Han hasade istället fram till värsta motorcykeln som stod parkerad en bit ifrån min bänk. En klatschigt färgad, garanterat sprillans, Kawasaki som hellre hade velat vara en HD. Den hade fransat säte med nitar, rejäla väskor i samma stil hängde på bakhjulen.
Hoppla! Där ser man hur man inte ska döma. Kanske var det mannens ungdomsdröm som äntligen stod där. Även om de två på intet vis verkade höra ihop. Mannens stil var betydligt mer sliten och opolerad kan man säga. Men, han knäböjde vid den där väskan och stoppade i ölen som fanns i den lila påsen och stängde omsorgsfullt väskan. Tog sig sedan med möda upp i stående igen. Hur skulle han kunna ta sig an den stora tunga motorcykeln? Han verkade undra detsamma. För han backade en bit, granskade hojen som om han aldrig sett den förr. Gick ett halvt varv runt med samma granskande och beundrande ögon. Jo, den var fin! Mannen hade varken hjälm eller lämplig skyddsbeklädnad. Endast jeans, t-shirt med tveksamt tryck, en sliten och tunn jacka och keps. Det var nåt som inte stämde här!
Och lika plötsligt som han kommit, bara gick han. Lämnade ölen i den där väskan och gick därifrån!
Jag fick heller ingen som helst lösning på detta mysterium medan jag satt kvar. Och nån blev kanske väldigt förvånad över väskans innehåll så småningom?

Mobiltelefoner ser man många av medan man sitter och tjuvtittar på folk. Periodvis blossar det upp debatter om hur barn lider av att bli totalt ouppmärksammade av att deras föräldrar ser livet i mobilen som viktigare, än barnet framför dem. Tja. Inte vet jag! Som om föräldrar går med mobilerna framför ögonen varje minut, hela tiden, jämt och ständigt.
Vad vet jag om denna mobilbärande förälders kontakt med sitt barn i alla andra situationer? Just den där stunden var kanske en av få, med mer fokus på just mobilen än på barnet. Och barnet såg inte speciellt lidande ut. Föräldern tittade upp och svarade varje gång barnet sa något.
Och jag tänkte på förr. Tider utan sådana mobiler. Inte sjutton hade föräldrar allt fokus på sina barn då heller. Hela tiden. Det har väl alltid funnits annat i vuxnas liv som petat fokuset för barnen åt sidan. Likaväl som det funnits mängder med kompenserande tillfällen när barnen fått all fokus. Barn kan konsten att dra till sig detta fokus. Oavsett var föräldrarnas intresse fastnat. Jag är övertygad om att det är så fortfarande. Föräldrar skiter inte i sina barn till förmån för mobiltelefoner. Kanske är detta larm av samma art som alla andra larm genom tiderna i nymodighetens begynnelse. Man lär sig hantera det på bästa sätt.

Sen kunde jag äntligen lämna den där solbänken. Det var himla skönt! Och jag hoppas tjejen med jackan har en kofta att ha under, för idag är det kallare. Jag hoppas Hen som ägde motorcykeln blev glad över en oväntad överraskning i mc-väskan. Och må folk använda sina telefoner som de behagar, liksom det givetvis sköter sina barn på bästa vis.
Man ska inte alltid döma så himla snabbt.

——————— 🙂 ————————————–

5 reaktioner på ”Tjuvtittat en del, på en del folk

  1. Såg ett par täckjacksbeklädda människor jag med igår…blev jättesvettig bara av att se dem…hahahahaha

  2. Så kul att kolla på människor! Och jackan kanske isolerar mot värme lika bra som mot kyla? Som en termos? Gubben var bara udda och nyfiken blir jag på vems hojen var och varför hen förtjänade en öl! Och det där med mobiler och att föräldrar inte skulle ha fokus på sina barn. Bah, säger jag! När jag var liten (för 50 år sedan) så hade jag knappt någon kontakt alls med mina föräldrar, och det hade inte mina kompisar heller. Våra föräldrar jobbade långa dagar och vi var nyckelbarn som fixade mycket själva. Innan jag blev nyckelbarn hade vi barnflickor, unga sådana, som knappt var äldre än oss… Våra föräldrar träffade vi till middagen och då skulle barnen synas men inte höras och maten skulle tysta mun. Barnledig kunde mamman vara, i några månader… Jag har haft extremt mycket mer kontakt med mina barn, trots TV, datorer och mobiler, det är bara skitsnack att det skulle bli sämre!

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.