Sitter ute i regnet

Medan jag köade till kassan på Erikshjälpen idag, fick jag syn på nåt vackert! I skyltfönstret stod två rottingfåtöljer på smidesben. Så fina att jag liksom stannade i tiden. De visade sig ha ett litet bord i sitt sällskap också.
Jag stod där med min tappade anda en stund men nån förnuftig del av mig tog mig i örat och släpade mig till kassan där jag betalade mina grejer. Och gick, utan de där möblerna. För var skulle jag ha dem? Sa den förnuftiga. Trädgården har redan ett antal sittplatser! Behöver jag fler … jo, viskade en röst … Nä sa en annan.
Så jag åkte hem. Glömde det hela. Packade upp det jag handlat, började förbereda maten och tog ett glas vin.
Kanske var det vinet? Men plötsligt visste jag med bestämdhet att jag bara måste ha de där möblerna! Genast! Såna tankar tvinnar sina rötter runt hjärnan så de blir omöjliga att ignorera.
Shit, hur kunde jag vara så dum att jag inte köpte dem direkt! Tänk om nån annan …
Jag ställde maten åt sidan, halvfärdig. När Maken kom en stund senare meddelade jag vart vi måste åka. Han är van att följa mina nycker. Fem minuter senare satt vi i bilen.
Tro det eller inte, men möblerna stod där jag lämnat dem. Orörda i skylten. Som om det var meningen.
Ur skylten får man bara handla vissa dagar. Och, idag! Var det viss dag! Dessutom.
Snart hade jag skönheterna på en vagn och kvitto på att de var mina.
Maken lastade och jag funderade på var i hela friden jag skulle ha dem.
Rottingmöbler borde helst vistats under tak. Och under mina tak står det redan möbler. Vi bar in dem i huset så länge, medan jag funderade. Sjukt snygga var de fortfarande, bra köp.
Jag återupptog maten och kom under tiden på att vi har en markis! Under den, nedanför vardagsrumsfönstret, är det tomt!
Vi har haft möbler där i omgångar. Men det brukar bli för varmt. I alla fall på dan. Och för mycket insyn från gatan. Strunt samma. Med så snygga möbler kan man både synas och svettas lite!
Så jag bar ut dem efter maten. Ingen tid att slösa!
20140703-193341-70421141.jpgVevade ner markisen till ett lagom tak och hade dessutom kuddar som passade som gjutna i stolarna. Blomma och jox till bordet. Och upptäckte så fort jag satt mig, hur rabatten växt till sig och gömde numera hela gatan! Underbart.

Vi invigde möblerna med kaffe på maten. Satt bra och det smakade så himla bra 🙂
Och här sitter jag än. Under markisen, medan det regnar lite utan att jag blir blöt. Maken gick in för länge sen. Istället fick jag sällskap av Pancakes, som tycks lika nöjd med köpet som jag!

20140703-193409-70449142.jpg

20140703-193408-70448829.jpg

20140703-193408-70448268.jpg

20140703-193408-70448575.jpg

Tjuvtittat en del, på en del folk

Olika anledningar placerade mig på en bänk i går. I ett långsamt väntande läge. Som alltid när man väntar stannar tiden upp, på ren djävulskap tror jag, och passar på att gå riktigt sakta.
Det fanns inget annat att göra än att glo på medmänskligheten i omgivningen.

Den där bänken, den stod i ett fast och oflyttbart läge. Mitt i något man skulle kunna kalla solgass. Sånt jag i vanliga fall står ut med i endast några minuter. Nu var det inget att göra åt. Den lockande skuggan erbjöd ingen sittplats och att bara stå där hur länge som helst lockade inte heller.
Jag var klädd i kjol och t-shirt. Koftan hade jag tagit av mig långt innan. Och det var så himla varmt! Men ändå fick jag plötsligt syn på en tjej i jeans och täckjacka! Alltså. Täckjacka? Hon måste väl ändå ha tillhört ett parallellt universum? Hon såg nämligen inte varm och besvärad ut alls. Jackan var också ordentligt stängd, ända upp i halsen. Jag hade fått bäras bort på bår med kylomslag om pannan. Men hon verkade hur trivsam som helst i sin svarta jacka. Hon kanske är av en extrem frusen art? Tur att hon hade sin jacka i så fall!

Plötsligt kom en man gående. En äldre sådan. Faktiskt mycket äldre och inte så rask i benen. Faktiskt inte rask alls. Han bar på en lila, specifik liten kasse i ena handen. Så där säkerhetskopplad, handen genom öglorna och sedan ett stadigt grepp med stornäven runt själva påsen.
Jag trodde först att han sökte sittplats. Hela han behövde verkligen en sittplats. Men nej! Han hasade istället fram till värsta motorcykeln som stod parkerad en bit ifrån min bänk. En klatschigt färgad, garanterat sprillans, Kawasaki som hellre hade velat vara en HD. Den hade fransat säte med nitar, rejäla väskor i samma stil hängde på bakhjulen.
Hoppla! Där ser man hur man inte ska döma. Kanske var det mannens ungdomsdröm som äntligen stod där. Även om de två på intet vis verkade höra ihop. Mannens stil var betydligt mer sliten och opolerad kan man säga. Men, han knäböjde vid den där väskan och stoppade i ölen som fanns i den lila påsen och stängde omsorgsfullt väskan. Tog sig sedan med möda upp i stående igen. Hur skulle han kunna ta sig an den stora tunga motorcykeln? Han verkade undra detsamma. För han backade en bit, granskade hojen som om han aldrig sett den förr. Gick ett halvt varv runt med samma granskande och beundrande ögon. Jo, den var fin! Mannen hade varken hjälm eller lämplig skyddsbeklädnad. Endast jeans, t-shirt med tveksamt tryck, en sliten och tunn jacka och keps. Det var nåt som inte stämde här!
Och lika plötsligt som han kommit, bara gick han. Lämnade ölen i den där väskan och gick därifrån!
Jag fick heller ingen som helst lösning på detta mysterium medan jag satt kvar. Och nån blev kanske väldigt förvånad över väskans innehåll så småningom?

Mobiltelefoner ser man många av medan man sitter och tjuvtittar på folk. Periodvis blossar det upp debatter om hur barn lider av att bli totalt ouppmärksammade av att deras föräldrar ser livet i mobilen som viktigare, än barnet framför dem. Tja. Inte vet jag! Som om föräldrar går med mobilerna framför ögonen varje minut, hela tiden, jämt och ständigt.
Vad vet jag om denna mobilbärande förälders kontakt med sitt barn i alla andra situationer? Just den där stunden var kanske en av få, med mer fokus på just mobilen än på barnet. Och barnet såg inte speciellt lidande ut. Föräldern tittade upp och svarade varje gång barnet sa något.
Och jag tänkte på förr. Tider utan sådana mobiler. Inte sjutton hade föräldrar allt fokus på sina barn då heller. Hela tiden. Det har väl alltid funnits annat i vuxnas liv som petat fokuset för barnen åt sidan. Likaväl som det funnits mängder med kompenserande tillfällen när barnen fått all fokus. Barn kan konsten att dra till sig detta fokus. Oavsett var föräldrarnas intresse fastnat. Jag är övertygad om att det är så fortfarande. Föräldrar skiter inte i sina barn till förmån för mobiltelefoner. Kanske är detta larm av samma art som alla andra larm genom tiderna i nymodighetens begynnelse. Man lär sig hantera det på bästa sätt.

Sen kunde jag äntligen lämna den där solbänken. Det var himla skönt! Och jag hoppas tjejen med jackan har en kofta att ha under, för idag är det kallare. Jag hoppas Hen som ägde motorcykeln blev glad över en oväntad överraskning i mc-väskan. Och må folk använda sina telefoner som de behagar, liksom det givetvis sköter sina barn på bästa vis.
Man ska inte alltid döma så himla snabbt.

——————— 🙂 ————————————–