Satt i godan ro i paviljongen efter en massa jobb. Laddat med lite lunch på bordet och skulle just förse mig när det rasslade och prasslade som sjutton i skogsremsan bakom mig. Jag har två katter, gjorde alltså inget större väsen av detta. När jag strax därefter får se Pancakes komma inspringande genom grindhålet, med en orm i munnen!
Iiiiii. Kan hjärtan stanna eller åka raka vägen upp i halsgropen och alla möjliga andra töntiga förklaringar av känslan rädsla. Så var det precis det som hände mig.
Pancakes släppte ormen innan jag lyckats organisera både hjärnan och benen. Ormjäkeln ringlade åt mitt håll, naturligtvis utan tanke på mig, bara för att komma undan pälsmonstret bakom sig. Jag fick äntligen systemet att fungera, samlade ihop lunch och annat och sprang. Raka vägen in! Stängde dörren så inte katten skulle få för sig att ta leksaken med och följa efter.
Det var den paviljongstunden det. Inte sjutton kunde jag gå ut där igen. Hade ingen aning om var ormen befanns sig. När jag tittade ut var nämligen både katt och orm borta. Men självklart!
Vad hade då hänt?

1. Hade katten dödat ormen och själv gått sin väg?
2. Hade ormen gömt sig och bara katten hade gått?
3. Var hade ormen i så fall gömt sig?
4. Fanns det fortfarande en död eller levande orm i min trädgård?

Jag skiter fullkomligt i ormens art! Folk som inte hyser nån rädsla för dessa djur brukar alltid påpeka att det bara var en snok. Och det var det säkert! Men vem f..n bryr sig! Som om det var ett eventuellt gift man hade fobi för! Nej. Det kvittar, giftig eller ogiftig, ofarlig, snäll, svensk orm. ORM! Läskigt slingrande och vidrigt djur.
Det var en orm någonstans, i okänt skick, i min trädgård.
Jag tänkte verkligen inte få mina frågor besvarade genom att gå ut dit och undersöka saken.
En gång i tiden var jag så rädd för ormar att jag inte ens kunde se dem på bild i tidningen. Ändå har min fobi inte hindrat mig från att besöka skogen eller andra områden med tänkbara ormar i. Men när en kompis var snäll nog att hysa in sin sons orm med tillhörande glasbur, var det inte med lätta steg jag gick in i det huset. Hela kvällen hade jag ormen i medvetandet. Fast den mest bara sov innanför glaset. Fast, vem vet om en orm verkligen sover? Vem vet om en orm inte hittar ut ur glasbur när man minst anar det?
En annan kompis jobbade med ormar. (Jag vet! Visst är det ett vansinnigt yrkesval!) Hon fick in mig i det där ormhuset och jag gick genom hela och till och med kände på en. Orm alltså. Höll inte i den. No way, där gick gränsen. Men ja, kanske hjälpte det något. Jag kunde i alla fall se dem på bild sen. Och behövde inte springa skrikande ur rummet om nån visade sig på teve eller film. På den nivån har fobin stannat, ett bekvämt läge jag kunnat acceptera.
Men nu. Fobin rullade ikapp mig i hundranitti!
Jag vågade mig ut, nästan. (ett par timmar senare) Iförd skor! Givetvis! Stod jag på behörigt avstånd och försökte se om gräset rörde sig. Det gjorde det inte. Och sen vågade jag inte mer och skyndade in igen. Höll dörren stängd eftersom erfarenheten känner till att Pancakes vill ta in sina byten.

När Maken kom hem fick han givetvis agera hjälte. Utan vit springare, men väl med en räfsa som verktyg. Jag är väl medveten om att han inte heller gillar ormar! Men. Det är en fråga om nivå här! Han hittade ingen orm. Försökte inbilla mig att den skulle söka sig härifrån av egen kraft. Den gick jag inte på!
Manade honom att leta igenom paviljongen. Ingen orm i sikte. Men i lövhögen jag ännu inte tagit upp fick han napp! Där gömde den sig! Ormjäkeln! OchjagorkarinteenstänkapåvadsomhadehäntomjagintevetatattdetflyttatsinenORMiträdgården ochjagbestämtmigförattfixalövhögen … luktsaltet, nån … luktsaltet!
Nåja.
Nu blev det inte så! Maken fick iväg den ut ur lövhög och trädgård. Den är förhoppningsvis på väg bort till bortre delen av storskogen vid det här laget. Men jag har ännu inte vågat mig ut till paviljongen. Och jag skiter i om den bara var rädd och ofarlig! En orm i min trädgård överskuggar allt annat!

______ ~~~~~~~~ _________________________________