Visste att den här dan skulle bli sån. Därför tog jag mig an dagens viktigaste måste direkt i morse. Innan klockan närmade sig. Därefter fick rastlösheten bete sig som den behagade.
Jag har kollat minst femton gånger om telefonen står i ljudlöst läge. Det gör den inte.
Jag har vankat omkring inne. Lyckats få ner några grejer i diskmaskinen och käkat lite lunch. Tror jag tuggade snabbare än nånsin. Som om det skulle ha nån inverkan.
Jag har tagit en vända ute, konstaterat igen att allt som borde tas tag i ännu är ogjort. Men idag infann sig verkligen ingen arbetslusta. Gick ett varv runt huset. Kollade av brevlådan och gick in igen.
Jag har också försökt ta reda på om alla lökar jag tryckte ner i höstas växer nåt nu när det är vår. Vissa gör det. Vissa inte. Kanske för tidigt än?
Jag har kollat telefonen ytterligare en gång. Och bestämde mig slutligen för att inte göra nåt, eftersom jag ändå inte hittar nån som helst ro till att göra nåt.

Så nu sitter jag här i rastlös väntan. Om en liten stund är det nämligen Dotterns intervjutid. På utbildningen hon sökt. Och allt jag kan göra är att vänta och hålla tummarna. Vänta tills det är över och hon ringer och berättar hur det gick. Sen får vi vänta en tid till på besked. Jag tror hon kommer in. Har bra magkänsla för detta. Men det hjälps inte. Det är rastlöst i alla fall. Håll nu tummarna! Hårt!

__________________________________________________________ ❤

Uppdatering: Intervjun gick jättebra säger hon. Beskedet kommer i början av juni.

________________________________ 🙂