Sista avsnittet av en serie man följt, lämnar en sorts vemod när eftertexterna rullat en sista gång. Inga fler avsnitt finns.
De där karaktärerna som man lockats lära känna. Tagit del av deras hemligheter och följt deras förehavanden i flera veckor. Väntat, lite otåligt, på att få träffa dem igen och umgås med dem ännu en timme.
Så är det slut. Alla drar. Liksom. Försvinner bara.
Det blir lite tomt.
Som om ett gäng nära vänner bestämt sig för att flytta från landet. Och inget får man höra! Hur går det för dem, vad har de för sig och hur ska det ordna sig med allt? Och vem ska de nu berätta sina hemligheter för?
I kväll var det sista avsnittet av ”Tjockare än vatten” på ettan.
Jag fastnade för serien redan i första avsnittet. Gillade karaktärerna och upplägget. Alla med svåra och undangömda hemligheter och dramatiska livsval. Därtill skärgårdsmiljön och språket.
Den underbara finlandsvenskan, som ligger så nära mitt hjärta. En njutning för örat.
Nu har alla deras hemligheter avslöjats för oss tittare och hela gänget drog därmed vidare.
Lämnade mig här. Lite vemodig och lite övergiven.