Jag fastnar lätt i romantiska komedier. Man kan utan problem lista ut handlingen i en sån redan i inledningen. Flicka möter pojke, känslor uppstår, allt verkar rosenfärgat, men så händer det där som kastar omkull alltihop. Missförstånd, osämja, och allmänt taskig tajming och ska dom nu inte få varandra? Men så, som om nån trollat lite, löser sig allt och avslutas med en kyss. Eller så rent av ogillar de varandra rejält i halva filmen för att plötsligt upptäcka hur kära de är. I just den som först verkat så korkad. Och så avslutas det med en kyss. Typiska upplägg för en romantisk komedi! Men det gör liksom inget. För det är något vilsamt över såna filmer ändå tycker jag. Verklighetsflykt tror jag det kallas.
Man har ofta så perfekta liv i romantiska komedier. Oavsett små eller stora problem för huvudpersonen, ordnar allt sig ändå på bästa sätt. Och den enda rätta finns alltid på armlängds avstånd.
Egentligen är det väl inte alltid själva romantiken som lockar mig. Utan allt annat som visas upp.
Jag skulle också vilja ha en sån där perfekt liten bokhandel som Meg Ryan har i den gamla filmen You´ve got mail. Det verkar så harmoniskt med en gullig liten bokhandel. Tror inte att jag skulle vilja ha den New York dock.
Och vore det inte lite coolt att kunna höra vad folk tänker, som Mel Gibson kan i ”Vad kvinnor vill ha” Även om det antagligen skulle bli rätt tröttsamt i längden.
Och Julia Roberts lyckas sälja sina fula industrilampor i Runaway bride. Plötsligt har hon både Rickard Gere och en kreativ karriär. Medan Sandra Bullock får både prinsen och hans fantastiska familj och ändå slipper hon den självgoda snyggingen hon är ute efter först. Det är lättsam underhållning och lätt smörig handling. Men jag gillar det. Ibland. Man kan få vara lite lättsmält emellanåt också.