Jag minns en vithårig, snäll tant, och av någon anledning besöker hon mitt minne just den här fredagen. Kanske vill hon säga mig något?
Elvi hette hon, och fanns som en självklarhet i min barndom. Vi kallade henne kort och gott PappasMommo. För det var det hon var, Pappas kära mormor. Hon hade alltid betytt mycket för honom och var därför en person vi besökte ofta.
Vi firade nån jul hos henne och hälsade på i det gamla huset lite då och då under året. Fick äta hennes otroligt goda äpplen och plocka av hennes blommor. Det fanns gott om båda delarna i hennes trädgård.
Vid sommarstugan fanns hon också, på språngavstånd, i en egen liten stuga där jag och Brorsan gärna tillbringade vår sommarlovstid. Hon hade alltid tid för oss barn och kunde hitta på saker att förströ oss med. Jag kan lätt hamna vid hennes köksbord med knappburken igen eller vid bordet i den där lilla stugan där vi spelade kort!
PappasMommo hade både berättandets och lyssnandets förmåga. Jag minns tyvärr inte längre sånt hon berättade, mer bara att hon berättade. Och att hon lyssnade på oss barn, var närvarande och hade en ärlig och självklar förmåga att ta oss på allvar. Hon hade tio barn själv och därmed många barnbarn. Även barnbarnsbarnaskaran var stor, dit jag alltså hörde.
Det är länge sen nu, som hon lämnade oss. Och hon hann nästan åttioåtta år. Jag var bara fjorton då men hon har satt spår i minnet.

Jag har ett par tidningsurklipp med henne i min ägo. Där sitter hon, åttiotre år på det ena gulnade klippet, och ser så där snäll och mild ut som hon alltid var. Under bilden står ett citat av henne. ”Barn och blommor, det älskar jag mest!” Hon älskade när barnbarnen kom på besök, tyckte att de var förtjusande, jag hoppas att hon såg lika milt på oss barnbarnsbarn. Det kändes i alla fall så. ”Jag sätter vida större värde på tillgivenheten hos barn och barnbarn än pengar.” sa hon i intervjun. Och där berättas delar av hennes historia.
Elvi var född i slutet av artonhundraåttiotalet. Hennes pappa var skomakare och stadens lykttändare och hennes mamma var bagare och bakade bl.a. bröd åt stadens rika tanter. (Bara en sån sak skulle jag vilja höra mycket mer om! Både lyktorna och bakandet.) Hon tyckte om att segla och åkte själv motorbåt ut till den lilla stugan även på äldre dagar. Hon var vetgirig och höll koll på vad som hände ute i världen. Och skötte om sin stora familj.

En gång när hon var barn lekte med barkbåtar tillsammans med sina bröder kom en barnilsken tant och skrek att alla jävlar skulle försvinna därifrån. Men lilla Elvi satt kvar. För hon var ju ingen jävel! Säger en del om den tösen, som blev en älskvärd gammal dam med mycket kärlek i sig. Den lilla tösen i hennes famn på bilden … det är jag. Det var på min dopdag en gång på sextiotalet.

Man kan hitta mycket intressant om man dyker ner i familjehistorien en helt vanlig fredag.