Flyttad i tid och rum

Jag köpte en liten ask hallon på affären. Tycker det är så gott med bär som snacks till teven.
Hallon. Jag stoppar in ett i munnen och smaken tar mig raka vägen till ett hallonsnår i barndomen.
I stugan där jag tillbringade barndomens somrar fanns ett hav av vildhallon, ganska nära det riktiga havet. Stora och söta hallon på kvistar som växte långt över huvudet på oss barn. I alla fall kändes det så. Och i alla fall var det så regnigare somrar.
Hallonsaften färgade fingrarna röda när man försiktigt vecklade ut hallonet för att se efter om det var maskfritt innan man stoppade det i munnen. Hallonen skulle hamna i den där plastbunken. Men hamnade mest i munnen.
Och taggarna på hallonbuskarna repade händerna och högg efter kläderna. Kilade in sig i tyget och höll fast, tills man ätit av alla hallon på just den grenen och slet sig loss.
Mamma och Mostrarna, som ofta plockade hallon tillsammans, småpratade trivsamt där de stod till midjan i hallonbuskagen. I deras munnar hamnade inga hallon och deras bunkar fylldes snabbt. Flinka i fingrarna som de alltid varit.
Det doftade hallon och hav. Och regn, av någon anledning minns jag detta hallonplockande som en syssla vi passade på med i mulet eller regnigt väder. Kanske var det så också?
Vi barn, vi var ett gäng när alla tre systrarna var samlade, vi tröttnade rätt snart. När munnarna mättats av söta hallon drog vi iväg i någon lek. Lämnade Mamma och Mostrarna kvar med sitt snabba plockande och småpratande.
Tänk, vad en liten ask med hallon kan ställa till! Ett enda av dessa fantastiska bär visade sig innehålla en tidsresa!