Slapp sjukskrivningsvecka

Och det ska väl såna veckor vara! Jag har ätit mina ”helikoptrar” ordentligt och har nu bara fem tabletter kvar, så är kuren slut. Och nog har de hjälpt! Har den här åkomman under kontroll känns det som, så kanske fick jag tabletterna i tid trots allt. Visst svider det och skaver lite i huden än men det är betydligt bättre redan. Misstänker att det kommer att vara lite kännbart ett tag till innan det släpper helt. Turligt nog fick jag tydligen bara en bråkdel av vad andra beskriver. Tacksam för det. Har en aning om hur hiskeligt jobbigt det här skulle kunna ha varit.
Och visst har det varit skönt att vara hemma så att kroppen fått återhämta sig i lugn och ro. Dessutom har jag varit rätt så trött emellanåt. Somnat tidigt om kvällarna och sovit tungt hela nätterna. Fast det varit lite obekvämt med halva överkroppen i känsligt läge.
Men nu känner jag mig ändå tillräckligt bra för att jobba igen. Och kör igång direkt i morgon. Veckan är rätt fullspikad men det ska nog gå bra.
Under veckan har jag roat mig med att redigera text, pärla, blogga och pyssla med en fotobok. Förutom att slappa på soffan och sega runt. Nog skulle jag lätt få tiden att gå på de viset en vecka till … men nu får det räcka! Back to life, back to reality …

Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela huvudrollen i en film… (rubrik från januarilistan)

Oj, oj, oj. Här skulle det verkligen krävas hot av alla de slag. Tveksam på om just pistolhot skulle få mig att spela någon roll över huvud taget. Jag är helt befriad från skådespelartalang och har ingen som helst längtan efter en scen eller att få vara med i nån film. Känner mig fruktansvärt fånig av att befinna mig i liknande situationer. Minns med fasa sånt från skoltiden. Och alla eländes charadtävligar från personalfester och sånt. FY med riktigt stora bokstäver. Jag gillar inte ens att leka! Det får mig att tacka nej till fester och tillställningar som hotar med minsta lilla lek. Känner mig inte alls bekväm och vill bara slippa. Då sägs det att man måste utmana sig själv, ställa upp och inte förstöra för de andra! Ser inte alls någon utmaning i det, som är det minsta utvecklande för min del. Dessutom förstör jag mer för andra om jag tvingas delta, då mitt humör drar ner stämningen. Både jag och alla andra har mycket roligare på såna fester om jag får titta på och delta från sidan!
Den största utvecklingen i det sammanhanget har bestått av att lära mig säga nej! Och stå för det. Jag är en sån som inte vill och jag avstår därför. Det innebär inte att jag känner mig utanför eller odelaktig. Jag kan stå intill och skratta med och komma med kommentarer. Så nej tack. Jag leker inte! Punkt, slut. Acceptera det! Jag accepterar att andra vill leka och toka runt, utan att komma med tjat om att de ska utmana sig och lägg av.
Jag är helt enkelt en jordnära och verklighetsbaserad person utan behov av lekar, maskerader, charader och skådespel. Trivs bäst som mig själv under egen korkek.
Antar att rubriken vill ha mig att välja ut en film jag i så fall på sin höjd skulle gå med på att spela rollen i. Men nej! Klarar inte ens att leka med tanken, så främmande är det för mig. Inget skådespel för min del.
Däremot skulle jag gärna ta del av en filminspelning i en annan roll. Tänk de som letar rekvisita eller kläder! Där skulle jag lätt göra en insats. Få rota runt i loppisar eller förråd för att hitta tidstypiska saker och bygga upp scener. Tänk att ha den rollen i Downton Abby till exempel! Coolt.

Grrr

Sitter i min egen morgonsoffa och retar upp mig på allt och inget denna söndagsmorgon!
På det fåniga melodifestivalseftersnacket – Varför är det sån skräll att en ung debutant gick direkt till final och ett sånt fiasko att en mer erfaren artist hamnade i andra chansen? Är det inte låtarna som tävlar? Då borde det knappast vara en skräll att en bra låt röstas vidare! Då var det väl en större skräll att en dålig låt också gick vidare.
På all sport i morgonteven! – Det är ju sport ta mig tusan hela tiden. Och ja, jag vet, jag borde stänga av och göra nåt vettigare.
På vädertjatet och alla dess klass ett varningar! – Va fasen – det är vinter!
På att en kvinnlig programledares orakade armhåla verkar vara en större snackis än själva allt annat! – Jösses. Hur tror man att kvinnor ser ut egentligen? Som hon själv sa, det växer ut där!
Och då blir jag irriterad på allt som åläggs oss kvinnor – inte minst från oss själva. Hur mycket måsten kopplade till våra utseenden det tycks finnas och att dessa är så inpräntade att det blir en mediasnackis om en ung kvinna väljer att sköta sin kropp som hon vill! Grrr.

Jag måste andas och lugna ner mig lite. Hittar istället en riktigt underbar solskenshistoria på den här tidningen – Klicka här!– Och Läs den!

Nu är jag mild och glad igen. Trevlig söndag!