The crazy catLady …

Jag kom hem från tjejträff, jag satt en stund vid datorn innan jag drog upp täcket över mig. Läste lite i en bok. Då hörs smygande tassar. Och en sovande katt i sängen blir på sekunden vaksam och pigg. Sen börjar en karusell av nåt slag som endast katter förstår. Spring under sängen, en gömmer sig i garderoben och den andra sitter utanför och viftar i draperiet (vi har inga dörrar för garderoben, bara tyg) den bakom draperiet hoppar ut och gömmer sig under sängen varpå den andra genast måste kolla hur mysigt det var inne i garderoben.
Jag vet hur det kommer att sluta. När jag läst klart boken har båda tagit sig upp i sängen. På mig. På varsin sida om mig. Som en barriär. Delat revir.
Musse ska ligga i den urgröpning som bildas när jag vänt mig på sovsidan och dragit upp knäna en bit. Tätt intill. Pancakes ska ligga framför mig och ha min arm omkring sig. Tätt intill. Jag ligger plötsligt i ett kattframkallat skruvstäd. Liksom inlåst under täcket. Och försöker inbilla mig att det kommer att gå bra, jag kommer att somna. Jag kommer att somna. Samma slags mantra som ”jag kan flyga, jag är inte rädd.”
Givetvis är jag inte rädd för katterna! Givetvis kommer jag inte att somna. Men den ådran av crazy catLady som finns i mig hindrar mig också från att flytta på kräken. Jag ligger där i mitt varma skruvstäd och blir allt mer vaken. Allt mer osovande. Allt mer krypig i varenda kroppsdel som finns under täcket. Så jag vänder mig på rygg. Som en enda flyktväg. Det utrymmet finns men inte mer. Och i vändningen inbillar jag mig verkligen att det ska bli bättre. Tills jag verkligen ligger där på rygg med dessa kattGrabbar så tätt intill att jag endast kan röra fötterna. Och då ska man veta att jag verkligen inte, jag upprepar INTE kan sova på rygg! Jag får ont, känner mig obehagligt obekväm och blir ännu mer vaken. Om dom bara kunde tänka sig att ligga vid fotändan eller nåt. Så att jag kunde ligga som jag vill och fritt förfoga över i alla fall det mesta av täcket. Men nä. Så funkar inte katter. Dom ska ha allt eller inget.
Crazy catLady eller inte.
Efter ett tag av vaket ryggläge, stirrandes på mörkret måste jag bara därifrån. Och jag ålar mig ur skruvstädet, på samma sätt som man tar sig ur en sovsäck, och kliver upp! Går på toa i mörkret och muttrar saker om katter med efterföljande fula ord.
Den ena av dem har då glatt följt mig, i tron att vi ska upp och ut! Den andra ligger kvar i sängen. Upptäcker jag när jag kommer tillbaka. Men han har i alla fall anständigheten att flytta sig tillräckligt för att jag ska kunna skyla delar av kroppen med en flik av täcket.
Men nu är the crazy catLady mest bara så trött och irriterad att hon rycker till sig resten av täcket och då flyr även den katten iväg i mörkret. Och jag hör på språnget uppför trappan med den andra i hälarna att det blir nån slags match där i mörkret. Strunt samma.
Sängen är äntligen min. Jag kan sprida ut mig som jag vill och äntligen få sova.

Dagen går vidare i sitt rogivande tempo.

Vilsamt eller inte, det finns ändå en gräns för hur mycket pianomusik man står ut med. Och i samma veva ringde min storhandlarleverans på dörren. Det var bara att masa sig ur slöläget och packa upp varorna. Alltså så himla skönt det där är! Jag är lika impad än. Handlade i tisdags när jag kom hem från jobbet. Men kaffekoppen i ena handen och iPaden i den andra, mer rogivande än så kan det knappast vara att handla mat. Och i förmiddags kom en kille och bar in kassarna i hallen. Och därmed är skåpen påfyllda igen med minimal ansträngning!
Så pass lättvindigt att jag orkade städa lite också. Jag gillar att damma! Och samtidigt som jag gör det kan det lätt hända att jag arrangerar om lite bland glasprylarna. Rogivande syssla det med faktiskt.
Sen fick jag ett sms om att ett paket lämnats av på utlämningsstället. Med mitt namn på. Så då lämnade jag städningen åt sitt öde och drog ut i snöblasket. Hämtade paket och strosade på ett par loppisar. Men där hittade jag inget dag. Provade några plagg som såg intressanta ut på galgen men galet fel på mig. Sen hann jag även posta ett paket med destination Dotter. Innan jag åkte hem med en bukett färgglada tulpaner och mitt paket. Gissa vad det innehöll? Japp. Rätt. Glas såklart.
Nu. Har jag faktiskt hällt upp en liten, liten whisky. Sedan ska jag hitta duschen och göra mig i ordning för kvällens tjejträff. Den hålls i ett annat hus än mitt i kväll och bara man väl är där blir det en rogivande kväll där man bara kan sitta och pladdra och bli serverad god mat och vin.
Jag kan alltså glatt konstatera att jag lyckats med min plan om en stillsam dag.
Och nu har jag dessutom övergivit pianomusiken för musik med både fler instrument och sång.

Pustar ut och växlar ner till pausläge

Ja för nu är det helg för min del och en rätt innehållsrik vecka är avklarad.
Kom hem från ett dygnspass nyss. Kokade genast kaffe och tände några ljus. Väderleken är vilsamt grå utanför, gör sig bra mot de tända ljusen och glittret i kristallen.
Därefter bäddade jag ner en trött liten nattkatt i filten bredvid mig och drog igång min spellista med pianomusik. Han tycks också gilla stillsamt pianospel, satt en stund med spetsiga öron, vinklade rakt mot ljudet. Innan han kisade gillade mot mig, suckade och rullade sig till sovläge. Funderar på att göra lika.
Den där musiken, spelad på tangenter, den är som ett själens vilohem. Ingen sång och text, inga hårda massiva ljud som väller in över en och har anspråk på uppmärksamhet. Bara stillsamma vackra klanger i vars närvaro allt i sinnet kan städas upp. Vassa taggar borstas försiktigt bort, fläckar suddas ut och tankesurret får ett behagligt tempo någonstans i bakgrunden. Musiken sveper in allt i en mjukhet som helar och renar …
Puh. Djupt.
Men den har faktiskt en sån effekt på mig, den här musiken. Nästan meditativ, och jag behöver det idag. Sinnet behöver defragmenteras liksom. Stapla om alla filer och lägga somligt till arkivet och annat till helgläge för att återupptas på måndag. Sådana dagar behövs! Jag ska ha en sån dag idag.

iuuyds.b

Hur firar då två som aldrig firar på rätt dag?

Ja, vi träffades hemma efter diverse jobb. Först hade vi ett bilrelaterat ärende. Sen åkte vi till stan.
Där var det bokrea. Och vi glodde runt på de två största reorna och gick sedan omkring med två boktyngda påsar. Innehållande sånt där i bokväg som man aldrig köper annars. Jag hittade schyssta kalligrafiböcker, en om Mumin och en om rosor. Maken fastnade för en bok om glas (nähä!) och en om Andy Warhol.
Han hittade en ny huvtröja till sig också. Så skulle vi ju äta så klart.
Hade bestämt oss för en speciell restaurang i stan som brukar vara rätt populär. Dom vågar vägra bordsbokning. Så man får helt enkelt köa sig till ett ledigt bord. Men vad fasen, en tisdag! Borde vara problemfritt?
Såg en snabb skymt av en kö när vi körde förbi den gatan men det måste väl ha varit inbillning? Vi hittade inbillningen innanför dörrarna. Proppfullt! Men tjejen som levererade bord hade ett för oss, som var bara två. Jo, alla kan väl lista ut att vi inte fick restaurangens bästa bord precis. Men vi var nöjda som slapp köa eller vänta i baren. När vi satt oss kom jag på varför det var så belamrat med folk i allmänhet och barn i synnerhet. En tisdag. Det är ju sportlov! Hade den tanken hittat hem tidigare hade vi aldrig gått dit. Men ja, nu satt vi där inklämda vid ett bord för två. Och mat fick vi och himla, himla gott var det! Så tur, att vi inte tänkte efter!
Medan vi väntade på maten funderade vi över sommarens semester. Vi undrar om nyckeln ligger kvar? På den där stenfoten under den där nybyggda stockstugan vid hemmahavet? Hm. Det måste vi undersöka.
Och sen, ja sen åkte vi hem. Tog plats i soffan med varsin dator och vår nya böcker och teven. Firat klart för den här gången alltså. Himla bra firat!

Vad är väl en bal på slottet?

Jag har sagt det förr och det är bara att konstatera att jag verkligen inte överdriver. Maken och jag ÄR helt värdelösa på firandet av våra dagar. (eller ja, det är väl inget fel på själva firandet om vi bara kunde komma ihåg att vi ska fira nåt)
Vi har tre egna datum att hålla ordning på. (förutom födelsedagar) Tydligen är det tre för många för oss.
image

Först finns ett datum för när han och jag blev ett VI. Den dagen inföll i går och en snabb tillbakaräkning säger att det är hela trettiofem år sedan vi stod i det där köket och liksom plötsligt blivit ihop. Att tiden gått och vi med den kan man tydligt se på bilden. som visserligen inte är från just det tillfället men i alla fall samma år.
Maken blandade ihop koncepten nyss på fejjan och kallade det förlovningsdag, det vi borde ha firat i går. Och i min rättelse av detta insåg jag lika klarsynt att vi naturligtvis missade även den! Ja, så illa är det! Våra förlovningsringar bytte vi på juldagen för … låt se nu … trettiotvå år sedan! Och inte fasen firade vi nån förlovningsdag i julas heller! Då firade vi enbart jul och ett par födelsedagar. Helt glömska av att det fanns en dag när vi skaffat ringar.

image

På nåt sätt får vi ta igen det där i kväll då. Nu när det klappat till vårt medvetande. Och fira båda våra missade dagar på ett firande.
Kanske lika bra vi firar bröllopsdagen på samma gång också? Fast den inte inträffar förrän sista juni. Jag menar vad är oddsen på att vi missar även den framöver?

Fast det låter nonchalant och oinspirerat handlar det trots allt bara om dagar. Datum i kalendern. Vi är annars rätt bra på att ha det bra ihop. Inte så noga med just firandet bara. Och vi firar faktiskt lite då och då utan anledning också. Funkar för oss. Men jag har ingen som helst förhoppning om att vi kommer att bli bättre på att komma ihåg våra specifika datum i förväg. Det är så här vi är. Inga rosor och champagne och guldinslagna presenter. Bara två glömska typer med fokus på annat.

wwww

Vi samlar på gubbar …

Och en och annan kvinna finns däribland. Men som i många andra sammanhang är det gubbarna som ges mest utrymme.
Nåja, det här ska inte handla om den haltande jämlikheten, utan nåt helt annat.

Vi köpte ett bord på loppis, jag och Maken. Rätt gammalt kanske och Maken tog isär det, eftersom det var rätt rangligt, och satte ihop det till ett stadigare bord. Sen målade han det svart.
Anledningen till detta bord var från början att vi flyttade en gammal spinnrock och tyckte det blev så tomt där den stod. Det var då jag kläckte idén om ett lagom stort bord som skulle få visa upp en del av våra fina glasgrejer. Och att jag skulle byta grejer på det emellanåt. Bara för kul liksom. (ja, jag håller på så och flyttar runt prylar …)
Men när bordet väl var så svart som det skulle vara och fanns på plats uppkom en helt annan tanke! Det var som gjort för att husera en schysst gubbsamling!

Jo, för det va så här: (och nu kommer en förkortad glashistoria med gubbfokus, samlandet av glasgrejer har också gjort mig intresserad av historien bakom dem.)
Tidigt i glasbruket Orrefors, före 1914, hade man sysslat med bruksföremål typ flaskor och annat. Nån tänkte till, och anställde en konstnär som hette Simon Gate. Det visade sig vara ett smart drag, Simon arbetade tillsammans med en skicklig glasblåsare fram det berömda Graal-glaset.
Ett par år senare anställdes Edward Hald. Dessa två jämngamla farbröder hade en revolutionerande kreativitet när det gällde glasformgivning. De påbörjade en era av vackert formgivet och konstnärligt dekorerat glas som till och med fick berömmelse ute i den stora världen.
1928 anställdes en ny konstnär som kollega till duon på bruket. Man behövde ny inspiration! Han hette Vicke Lindstrand och kunde minsann också experimentera med glaset. Gjorde tjockt och optikblåst glas som blev mycket populärt på trettiotalet.
Då började även gravörerna Nils Landberg och Sven Palmqvist arbetas som glaskonstnärer. Sven jobbade en tid som Simons assistent innan han släpptes lös som självständig konstnär och Nils som assistent till Edward. Snart formgav även dessa två herrar egna kollektioner konstglas också. Lika fantasifulla och fantastiska saker som sina föregångare. Speciellt Sven kom på en del nya tekniker i glasframställningen.
De flesta av farbröderna var konstnärer med pensel och duk/penna och papper från början. För att sedan ta sig in i glasets mystiska värd och nästan överföra tänket från duken eller pappret till glasmassan. Flera spännande tekniker uppfanns under dessa år på Orrefors glasbruk!
Det kvinnliga inslaget i detta mansdominerade glasrike då? Jo, det fanns en och annan. 1947 började Ingeborg Lundin på Orrefors, en av de första kvinnliga konstnärerna där, och hon var inte sämre än sina manliga föregångare.

För att återgå till vårt svarta bord nu då! Där står givetvis Simon och Nils och Sven. I sällskap med Ingeborg. Ännu fattas Edward i sällskapet. Och Vi letar även efter John! Jo, för han var från 1932 och ända till 1973 Orrefors fotograf! Han började på ritkontoret där han tillsammans med Nils assisterade kungarna Gate och Hald med tecknandet. John Selbing hittade en perfekt metod för att fotografera glaset så att det framträdde i all sin skönhet. Och på femtiotalet gjorde han även egen glaskonst. Självklart måste vi, fotointresserade och glasinttresserade ha John på bordet hemma.
Vi har också ställt Gunnar på bordet. Mest för att han var Gävles stolthet, Gunnar Cyrén, men givetvis också för hans vackra glas. Nobelservisen formgivare, klart vi måste ha honom där.

I samma anda, fast på ett helt annat sätt, jobbade ett gäng finska gubbar med glas på andra sidan vattenremsan som skiljer våra två hemländer åt. Alvar Aalto och Tapio Wirkkala är två av våra finska favoriter och får givetvis göra de svenska kollegorna sällskap på bordet.

image

Ingen av dessa glaskonstnärer lever nu längre. Man kan alltså säga att vi har ett sorts gubbmausoleum. Med bara ett kvinnligt inslag, än så länge. Kanske skulle de ha gillat tanken, att samlas i gemensam kreativ klunga på ett svartmålat bord.  Många år senare.

Vem vet. Jag gillar i alla fall den tanken. Och ännu bättre blir den när jag får dit de som saknas också. Gärna med mer kvinnlig fägring.imageimage

Att det snöar? Jo, det kan man säga.

Och det är slipprigt och spårigt ute på vägarna. Såg en bil i diket när jag åkte från jobbet och två andra hade krockat vid infarten till stan. Vet inte hur det gick för dem. Såg bara alla blåljus på håll och hörde trafikvarningen i radion.
När jag väl var hemma, utan egna incidenter, skottade jag lite. Grymt lite ska erkännas. Kanske finns det ork att skotta mer senare. Om inte annat så frestar det med löftet om ett paket som finns att hämta. Och beger jag mig ut igen i det ärendet blir jag nog tvungen att skotta när jag kommer tillbaka. Men kanske inte nu. Inte än.
Istället har jag tänt en massa ljus i arbetsrummet och fått på mig mosters fina stickade tofflor.
Dessutom har jag lyckats övertyga katterna om att det verkligen inte är något uteväder, så de där rastlösa typerna har slagit sig till ro i varsin soffa. Det är verkligen drygt med vinterväder av den anledningen. Speciellt som Musse kan öppna dörren själv. Sen står han där och tomglor på snön och vänder tillbaka in igen. Så jag har låst! Det fixar han inte, får snällt sova tills det blir bättre väder. Jag vill inte ha dörren på vid gavel gång på gång i detta väder.
Här råder alltså ett trivsamt lugn för tillfället.
Det är också fredag igen. Men jobbhelg för min del, så jag gör inte så mycket väsen av detta fredagsmys som snart utlyses över hela fejjan.

Dottern och Pojkvännen åkte igår. Så grymt tomt och tyst det blir igen. Det har varit trevligt att få rå om dem några dagar och Pojkvännen (som hittills varit helt okänd för oss föräldrar) var en trevlig bekantskap. På alla sätt och vis.
Tyvärr tycks Dottern bli sjuk när hon kommer hem. Och sitter hemma hos sig med bokad läkartid för att kolla sin hals. Igen. Hoppas det inte är halsfluss den här gången också. Tur att hon har Pojkvännen hos sig just nu.

Medan jag väntar på besked om hur den där halsen mår kan jag lika gärna hämta paketet och skotta lite snö. Så får det bli.

Det blev inte vår än!

För den där sjudagarsperioden av temperaturer över noll på termometern bröts idag av flera grader under noll istället. Så meteorologerna får invänta nästa plusgradersperiod och börja räkna dagar på nytt då.
Våren brukar inte komma förrän i mitten/slutet av mars här där jag bor. Ingen panik alltså. Solen lyste i alla fall i morse. Även om det var kallt. Nu har den täckts över av diverse moln igen.

I det här huset behövs det knappt nån termometer utanför för att vi ska veta vad det är för grader. Vi har katter. Hur det nu är möjligt, tycks de känna till temperaturen utan att gå ut.
Hittar man en sovande katt inne en morgon och denna katt inte ens tittar upp när man kommer. Då vet man. Jaha! Det är kallt ute, minst fem minus. Och mycket riktigt, termometern påstår detsamma som katten. Det kan vara lika med regn, fast det förstår jag bättre, för regnet hörs tydligt mot rutan. Minusgraderna gör inte så mycket väsen av sig precis. Ändå vet dom. Och ligger lugnt kvar i samma slappa läge utan vilja att lägga ner tassarna på nån fryst asfalt.

Jag har några lediga dagar den här veckan. Trixat runt lite med arbetspassen och fick därmed ett tidigt sportlov (utan sport). Idag ska jag visserligen åka på ett möte, men för övrigt är det ledigt.
Till kvällen ska vi besöka Gävles fotoklubb som har öppet hus. Både Maken och Dottern är med där, och när hon nu för en gångs skull råkade var hemma en möteskväll ska hon passa på att visa medlemmarna vad hon pysslar med på skolan. Och eftersom det dessutom är öppet hus följer jag också med.
Maken tycker att jag också ska bli medlem. Och visst skulle jag kunna bli det, gillar ju foto och har en del bilder att visa upp. Medlemmarna träffas regelbundet och visar sina bilder, ibland på ett givet tema och diskuterar och kommer med respons på bilderna. Men många av de där träffarna krockar med mitt jobbschema. Skulle inte kunna vara med så ofta i alla fall. Får väl fundera på det där. Hur som helst ska det bli trevligt att titta in i kväll.

Dottern hade med sig en bild till mig när hon kom från skolan den här gången. Hon har fotat den själv, redigerat den en del och skrivit ut den till mig. Det är en bild på pappa. Där han är precis som han var, med bus i blicken och ett varmt leende. Jag köpte en fin ram på Ikea. Nu är fotot på plats i bokhyllan i mitt skrivarrum. På samma hylla finns också en bild av farmor som ung och en bild av mormor som lite äldre. Lite övervakning liksom. Och så har jag grejat lite fint runtomkring dem. Ser dem varje gång jag lyfter blicken från tangenterna.

Ibland hittar jag lappar med mystisk information på skrivbordet. Självklart har jag skrivit dem själv. I nån sorts påminnelseiver. Så jag inte ska glömma bort. Och så glömmer ja ändå bort vad själva lappen betyder. Som nu, en ilsket rosa post-it-lapp med tidsangivelser sitter plötsligt klistrad i bordsytan. Vad tusan betyder dessa? Har jag glömt nåt möte? Har jag tänkt göra nåt speciellt? Är det nåt som ska petas in i lönerapporten? Har ingen aning! Och var kom den ifrån? Såg den inte när jag satt vid skrivbordet i går. Och nu ligger den där och lyser. Angeläget. Hm.

Just idag kanske jag borde skriva nåt smart

Men jag tror jag struntar i det och går på som vanligt!
Det är söndag igen. Jo, det är sant!

Den här veckan har det varit en massa skrivjobb som tillhör jobbet. Kul det också. Alla typer av bokstäver och meningsbyggnad är av intresse.
Därtill filar jag på ett följebrev som ska följa en manusbunt på sin resa. Det är svårt med följebrev. Men på nåt vis ska det väl bli ett hyfsat brev med en lämplig mängd text innan jag skriver ut, stoppar i kuvert och bär detta till posten.

Det pratas om vår på teve denna morgon. Tydligen är våren kommen, rent metrologiskt, om det från och med i går blir plusgrader i minst sju dagar. Alltså får vi svaret nästa söndag, om det blev vår redan eller inte. Nog sjutton känns det som vår åtminstone. Varmt och kvittrande är det ute och en liten sol visade sig en stund dessutom. Det grå har tagit över igen och jag antar att det är deprimerande för alla som ogillar grått. Själv njuter jag i fulla drag.

Allvarligt talat. Melodifestivalen. Hur i hela friden godkändes detta manus? Att låtarna är som de är hör till. Somligt är hyfsat, mycket är dåligt och väldigt lite är riktigt bra. Som det brukar vara. Men själva programmen. Sveriges största musikfest? Vad hände där? Nog brukar det ändå, trots viss dålig musik, vara kul att se dessa proffsigt gjorda program. Nog brukar det ändå vara viss klass på även mellanakterna. Men jösses. I år är det skämsigt värre. Taffligt och dåligt! Petra Mede! Kom tillbaka! Och visst, i går kom Björn tillbaka. Hängde i för korta linor och försökte få fotfäste. Så långt var det kul. Men vad hände sen? Ett typiskt grabbtag om programledartjejens bröst och vi förväntas skratta bort det. Som vi ska skratta bort allvarligare övergrepp i samhället? Grabbar är ju grabbar eller? Jag blir bara beklämd.

Idag är dagen när vi ska få träffa Dotterns nya kille. Hon har nämligen gått och skaffat sig en sådan utan att vi fått träffa honom irl än. Jo, vi har sett honom på bild och så. Men nu är de på väg hit, väntas anlända till kvällen. De stannar några dagar så han ska nog bli synad i sömmarna. (Vi också misstänker jag, så nu gäller det att skärpa till sig.) Ska bli härligt att få hem Dottern en stund igen. Och det ska bli trevligt att träffa honom också. Hoppas han tycker detsamma. Kan avslöja att han ligger bra till redan, bara det att han tar henne med hit!

Loppis och sånt. Jo, vi var ute i fyndartagen i går igen. Släpade hem en stor och tung kristallvas och en liten, pytteliten kristallvas. Sen ställer vi dem upp och ner och försöker tyda alla signaturer och googlar och håller på. Putsar och placerar fynden. Himla kul är det! Och nej, vi kastar inte sten här precis.

Så är det OS. Suck säger jag bara. Orkar inte med det. Skiter i vem som tar medaljer och vem som inte gör det och imponeras inte ens i lilltån av nån idrottslig prestation. Nä. Dom får slira runt där i Ryssland bäst dom vill. Är mest glad över att elände inte visas på alla tevekanaler så det knuffar undan en massa bra program. Och på det viset blir det lätt att undvika. Och bitvis stänger jag ner facbook, när det blir för mycket sportkanal av det.

Ja, idag är det söndag igen. Och i en av lokaltidningarna mötte jag mig själv idag! Det är ett par veckor sedan jag satt på bibblan och blev intervjuad över en kopp kaffe. Och fotograferad. Nåt jag absolut inte tycker om, vill inte gärna stå framför kameran alls. Det blev i alla fall en trevlig söndagsintervju! Jag kände igen mig själv. Bra jobbat Stefan! Och ja, kanske borde jag ha skrivit nåt smart just idag. Men nä. Jag gick på som vanligt.