En grej som får mig att vilja vråla HIGH FIVE! i vardagen. (rubrik från januarilistan)

Å, jag fick verkligen tänka efter!
Egentligen finns det grymt mycket att vråla high five över. Tänk bara att det finns obegränsade mängder vatten i alla husets kranar. Och bara det, vi har egna kranar och fler än den enda. Vi har rejäla hus att bo i och dessa är varma och ombonade. Så pass smidigt boende att vi helt skamlöst kan äga oss åt heminredning! Därtill kan vi ha tillräckligt med mat hemma och till och med få den hemkörd. Vi kan bjuda hem vänner och servera något rikt och vällagat.
Allt det där är värt att uppmärksamma och high fiva lite då och då. Bra att medvetandegöra hur himla bra vi kan ha det i den här delen av världen. Så bra att vi nog kan kosta på oss att dela med oss lite va!
Men ja, rubriken uppmanar mig till att välja en grej, lite extra jublande så där. Och då tror jag ändå att jag väljer något så trivialt som diskmaskinen! Tänk vad den är bra att ha. Förutsatt att någon plockar ur den rena disken, så står maskinen bara där och inväntar all smutsdisk. Snabbt som bara den är middagen undanstökad. Och medan diskmaskinen sköter sin syssla med bravur kan jag ägna min tid åt roligare saker än smutsiga tallrikar. High five!
Det enda denna maskin inte får tillgång till är konstglasen i vår samling. Dessa diskas varsamt för hand. Men det är å andra sidan en trivsam syssla.

Hepp! Dagens boktips. (rubrik från januarilistan)

Jag är så nöjd över mig själv! Att jag kommit igång med läsningen igen. Den har varit kraftigt eftersatt en längre tid för att jag inte haft den minsta lust att läsa en enda bok. Mycket märkligt känsla i en bokmal! Jag som läst allt jag kommit över sen jag lärde mig läsa och var flitig besökare på det lilla biblioteket i hemstaden. Som jag minns det gick jag alltid med en bok under näsan och det var med möda jag slet mig ur handlingen för att äta eller går till skolan. Läsningen har alltid tagit stor plats i mitt liv. Därför var det lite som att ha mist en god vän när läslusten försvann.
Men nu hoppas jag den är återfunnen för alltid!
Ok, det där boktipset då? Jo. Jag lånade en E-bok. Som jag med behållning läste i min iPad. Smidigt system det där!
aa-20130515100923218365-620x349Jag valde Inferno – av Dan Brown. Säga vad man vill om honom, men han kan skapa spänning! Korta snabba kapitel med cliffhangers, så man bara måste läsa ett kapitel till! Och livfullt beskrivna platser så man bara måste googla lite. För att få se den där stan, det där huset eller statyn eller var nu Langdon än springer omkring och tyder tecken. Spännande tema i boken också. Jordens överbefolkningsproblem och finns det en lösning på det? Inget jag har funderat på tidigare men det finns det andra som gjort inser jag. Nu dyker det temat upp lite varstans. Hur som helst! Inferno är en läsvärd bok, om man vill ha nåt spännande att läsa och nåt att fundera över. Den kan bidra till intressanta diskussioner om man vill.
Så från en nyväckt läslus till en annan. Läs!

Välbekant läge!

I soffhörnan med dator, kaffe och morgonteve.
Det där sista mest av gammal vana. För egentligen är de ganska enerverande program, de där morgonsofforna. Mest bara samma nyheter om och om igen och så blixtkorta snuttar av annat inklämt emellan. Där folk knappt hinner prata till punkt för att programledaren har ett stressat schema att hålla tiderna i. Och så en massa meningslöst panelsnackande. Det ska tydligen vara en panel. Tre pers, mer eller mindre kända, ska prata i munnen på varandra om sport, kultur, eller bara hur vecka varit rent allmänt.
I går hade jag O-nöjet att lyssna till en högfärdig kulturpanel som fisförnämt böjde sig ner och med spretande lillfinger knäppte till facebookanvändare i skallen. Det ansågs tramsigt, skamlös marknadsföring av egen person och som en gränslös dokusåpa. Hu. Jag är ingen aktiv fejsbookare, men för tusan! Man kanske ska få göra som man vill utan att trampas ner i gruset av en fisförnäm kulturpanel som sitter och rynkar på näsan åt något dom inte ens provat!
Det där är typiskt oss människor. Att döma andra utifrån det man själv gör eller inte gör som enda rättesnöre. Jag skulle lätt hitta saker att rynka näsan över i den där kulturpanelen också. Hur var det dom sa … skamlös marknadsföring av egen person … jo, jo. I tevesoffan och allt.
Äh. Måste alla tycka så himla mycket jämt?!
Själv ska jag sluta tycka nåt om dom som tycker nåt i teve och ägna dagen åt vettigare grejer. Nu när kaffet är urdrucket och det morgongrå ljusnat något. Det ser ut att bli snöfall från himlen idag. Kanske får jag anledning att känna mig nöjd över att jag inte behöver gå ut överhuvudtaget idag!

Kolla! Här är en bild från mitt sovrum. (Rubrik från januarilistan)

image

Ja. Man ser inte mycket av själva sovrummet. Inte av mig heller där jag tagit mig långt in under täcket, eftersom det i vårt sovrum råder en behaglig kyla. Källarsovrum är mörka och svala. Lätt kallt att gå och lägga sig i men underbart att sova i.
Dagens sista helikopter är lydigt svald. Och jag fick nog av att sitta i soffan med mina skavande prickar. Inget mer kul att se på tv heller.
Nu blir det en stunds läsa innan sömnen stänger boken. Det kommer inte att bli många rader … zzzzzzzzz

En grej som gör mig vansinnig i vardagen (rubrik från januarilista)

När datorn inte fungerar som den ska! Och jag har haft all anledning till vansinnighet det sista halvåret, så mycket datortjafs som jag utsatts för.
I dessa tider av datorer, trådlösa nätverk och all tänkbar teknisk möjlighet ska datorn för fasen bara fungera! I synnerhet ska den befinna sig på internet när jag vill och inte hålla på och trassla med anslutningen!
Kommer så väl ihåg den där första datorn som anlände till detta hus. Då var den ett underverk. Stor, klumpig och beige stod den där på sitt specifika datorbord. (med ett minne som en mygga) En vän som lärt sig systemet tidigare än oss kom och packade upp den och anslöt alla kablar och installerade programvara från medföljande disketter. Jo! Och så ställde han modemet intill skärmen och så ringde vi upp Internet. Ohh. Det var rymdåldern som anlänt! Andlösa satt vi och lyssnade på det där ljudet av anslutningen som kopplades fram. Så måste det ha känts när telefonen började kopplas in i folks hem också! Och man ringde upp en telefonist för att få samtalet dit det skulle.
Men det där ring-upp-modemet blev snart utan jobb. Föråldrat nästan redan innan det kom. Och numera sitter vi helt omspunna av trådlösa signaler.
Då när man satt i andlös förväntan accepterade man att det tog tid. Att det kunde koppla ur hur som helst och att det var lite segt. Nu blir man galen om sidan inte laddas på ett par sekunder. Det har varit så in i h..te enerverande att jag inte ens haft lust att blogga. För det funkade ju i alla fall inte! Antalet fantasifulla benämningar av denna dator …
Men nu … tycks problemet ha hittas av en av mina behjälpliga supporters och det finns nån att skylla på!
Det är den där brandmannen som jobbar i brandväggen som tjafsar. Om jag gör honom sysslolös funkar allt som det ska! Förutom att det knappast är ultimat att vara utan hans tjänster. Brandväggar har kommit till av en anledning. Jag ska undersöka saken närmare och se om det går att huta åt den där brandmannen så han sköter det han ska och låter mig jobba som jag vill. Tills det är gjort får han vara urkopplad. Datorn är rätt trevlig igen!

En helt vanlig onsdag kunde också bli ovanlig!

Ovanlig för det plötsligt lediga läge jag hamnat i. Helt ofrivilligt. Och det kommer sig av ett gäng förargliga prickar. Som bitit sig fast i skinnet på mig.
Efter ett läkarbesök besannades mina farhågor. Jo. Bältros heter det. Och det är inte jättekul, även om jag antagligen har en lindrig variant. Känner mig inte sjuk, men det svider och hugger i skinnet. Doktorn rekommenderade en veckas vila och gav mig en ask piller som är i storlek helikopter. Dessa ska jag nu knapra i mig vid fem tillfällen, som måste vara i en noga uträknad intervall, under dagen. I sju dagar.
Vet inte om det kommer att innebära att jag är ”symptomfri” om sju dagar. Men jag gör som hon säger. Tur att jag inte har nåt problem med att svälja tabletter. Fast jag är en sån som helst undviker tabletter. Brukar knappt ens ta alvedon liksom.
Ja, ja. Smittar gör jag också. Kanske. Eller inte. Därom tvistar de lärde som doktorn så kryptiskt uttryckte det. Det kan vara så att någon som inte haft vattkoppor kan bli smittad. Och då får de i så fall vattkoppor, inte bältros. Den åkomman skaffar man sig tydligen själv, om kroppen vill jävlas. För den sparar en rest av barndomens vattkoppor och kan utan minsta anledning bara bestämma sig för att spela ut det kortet när man passerat 50. Det kan också göras vid nedsatt immunförsvar och sånt. Fast jag tycker mig ha haft ett utmärkt försvar. Har inte ens varit förkyld på över ett år! Och nu drog jag nån sorts vildcard och sitter här med bältros.
Så himla onödigt! Kroppen kunde gärna ha fått fortsätta att gömma det där kortet. Men det är bara att gilla läget och försöka hitta kläder som inte skaver. Och sysselsätta sig med nåt så man glömmer bort skiten.
Nä, nu är det dags att ta en ny helikopter.

Och jag som vaknade så tidigt

Så där med en inandning som om jag just kom upp till ytan för att hämta luft.
På sätt och vis gjorde jag nog det, för det kändes tydligt att sömnen vistats djupt nere i en okänd avgrund. Jag famlade med blicken i mörkret för att lokalisera mig. Lätt osäker på var jag befann mig. Såg siluetter av ett vagt välbekant slag och fastnade tillslut i den så trygga, röda tidsreflektionen i raket. Jag såg siffrorna men visste inte riktigt vad jag skulle ha dem till och hur de skulle tydas. Och när jag väl lyckades få ihop de fyra streckuppbyggda siffrorna till ett mycket tidigt klockslag försökte jag också utröna om de kunde förklara för mig vilken dag det var. Det kunde dom inte men jag noterade att Maken sov bredvid mig och vissa minnen från gårdagen sipprade in i det töcken min hjärna lagt sig till med under sömnen. Ja just det. I går var det fredag, det måste betyda att den här morgonen kunde tillbringas sovandes ytterligare en stund.
I den tanken försvann jag tillbaka till den där avgrunden lika snabbt som på halt underlag i nerförsbacke.
Därmed visades helt andra siffror nästa gång jag betraktade reflektionen av tiden. Jag kan inte säga att jag kände mig speciellt utvilad ändå.
Men jag klev upp och tog tag i den här lördagen på bästa sätt. Vad kan man annat göra?

Sköna söndag

Det är nåt visst med söndagar ändå. De har ett trivsamt tempo helt enkelt. Man går upp i sakta mak, kanske förvånad över att ha sovit så länge. Kokar kaffe, strosar länge i morgonrock och slösurfar vid datorn.
I går bestämde vi oss för att ta oss an stadens museum. Det finns ett fint ordnat sådant och vi brukar faktiskt besöka det då och då. Antingen för att ta del av någon tillfällig utställning eller för att titta på de utställningar som tillhör huset.
En vana från dessa tidigare besök är att börja längst upp. Så vi gjorde vi även i går, efter att vi klivit rätt in i lugnet innanför entrédörrarna. Längst upp finns rummet som var största anledningen till detta besök. Gunnar Cyrén salen. Han var en duktig glaskonstnär som tillhört Gävle hur länge som helst, ända tills han dog i höstas, 82 år gammal. Han har bl.a formgivit Nobelglasen. De där med guldfot som kungen skålar med nobelgästerna i. Utställningen i denna sal innehåller både glas och silversaker och andra material eftersom han höll på med massa olika grejer. Mycket vackra saker. Och eftersom vi numera är riktigt glastokiga var det roligt att se den här utställningen igen. Den hade utökats med lite nya föremål sen sist dessutom.
Sen gick vi vidare där på översta våningen. Tittade på gamla fina målningar i mäktiga guldramar och föreställde oss hur vi skulle se ut om vi fick våra porträtt målade av en konstnär från Barocken. Med rundade bebisansikten och enorma ögon. Den tiden hade sina ideal, så långt ifrån våra!
Maken trivs bäst vid utställningarna från stenålder och vikingatid. Själv är jag mest intresserad av vackra föremål från senare tid, som sjutton-artonhundratalet. Silversaker, vackra väskor och kläder. Det finns så mycket fint!
Och tiden står lite still medan man går omkring bland skatterna.
Sen promenerade vi ut i vintern och hämtade bilen. Åkte på fikabesök till ett par vänner. Satt där i soffan och pratade bort resten av dan. En riktigt skön söndag alltså.

En sak jag borde ta tag i (en sån där rubrik från den där listan)

Förr hade vi ett pannrum i källaren. Därinne stod en oljepanna och drack dyr villaolja för att vi skulle få varmt hus och vatten av behaglig duschtemperatur. Men sen flyttade en fjärrstyrd värme in och vi (Maken) sågade den gamla pannan i bitar och slängde ut den.
I detta pannrum kunde också en viss mängd grejer förvaras men inget viktigt eftersom en viss oljig lukt satte sig i det mesta. Så där fanns en del kartonger mest. Med julsaker och sånt. Men efter att pannan begravts fanns betydligt mer plats för grejer i en luktfri miljö. Så ja. Vi stuvade väl in av allt möjligt som inte behövdes dagligdags.
Glömska/ignorerande av detta rums tidigare användningsområde. I ett pannrum finns nämligen inget vidare snyggt golv. Väggarna håller ingen vidare kvalité heller. Men med en matta över skiten och fullt med jox märks inte det.
Rummet skulle behöva tömmas totalt. Golvet behöver rejält med färg och väggarna likaså. Sen behövs ett schysst hyllsystem så att det blir nån ordning på det där som ska förvaras också.
Det skulle jag behöva ta tag i. Suck. Har nån numret till Johnny och Mattias?

Hepp! Dagens filmtips.

Maken och jag trotsade medelåldern i går och stängde av teven med det nyss påbörjade avsnittet av ”på spåret” och rullade ner filmduken. Först satt vi på golvet vid den lågt belägna filmhyllan och valde. Tanken var att se en av de senare Harry Potter filmerna. Till vår förvåning saknades flera av filmerna i serien! Vi som trodde vi hade alla. Men just ja. Dom har Dottern och vi har påbörjat en ny samling av dessa filmer men uppenbarligen glömt bort att fullfölja tanken. Så det fick vara, vi tittar på Potter en annan gång. När luckorna i serien är fyllda.
Nu blev det istället Lone Ranger. Med Johnny Depp som en konstig indian med vitmålat ansikte och en död kråka på huvudet.
Jag hade noll förväntningar på detta. Blev glatt överraskad! Det var en riktig äventyrsfilm.
Hej vad det rullade på i scener med hästar och tåg och hjältelika insatser. Och humoristiska repliker. Mycket spring på tågtak och en flygande häst och en riktigt ruskig skummis. Helt osannolika hopp och springscener som någon stuntenhet planerat snyggt. Och hjältemodig man i mask som ska rädda värnlös kvinna. Även om hon minsann kunde slåss på egen hand också. Och som väntat var indianen aningen släkt med han Jack Sparrow … men det uttrycket passar Depp.
En äventyrsfilm helt enkelt. Underhållande sådan. Bättre än ”på spåret” även om vi inte slapp undan tågresorna.

(rubrik från den där januarilistan)