Att back-uppa back-uppen och hinna leva också …

Åskan tog vår nätverkslagringsmojäng i sommar. Det var husets svarta låda som stod och blinkade godmodigt under rautern. (Network Attached Storage (NAS)-enhet) Vi kallade den helt enkelt för Stora och den var sammankopplad med hemmanätverket så att man kunde skicka över grejerna trådlöst. (Funktionen på sånt där ska man inte grubbla i alltför mycket. Hur dessa bilder och filer kan fara genom luften från en station till en annan är för avancerat för att riktigt greppa.)
I alla fall så back-uppade jag väldigt regelbundet och duktigt både bilder och annat viktigt till Stora. Speciellt när jag bytte dator tidigare i år. Det var enklare att fösa över saker till Stora än till den externa hårddisk jag också har. Dessutom kunde man komma åt Stora från andra datorer via nätet. Mycket praktiskt! Och man kunde skicka bilder via nätet, genom att dela en specifik mapp och skicka ett mail med lösenord till den som skulle få bilderna, så att de under en begränsad tid hade tillgång till Stora och kunde ladda ner bilderna ifråga.
Men ja. Den är numera ett minne blott för åskan ville ha den! (Man undrar lite vad åskan vill back-uppa …)
Snacka om svettig tid innan vår helt privata datasupport berättade att hårddisken från Stora kunde räddas. Allt fanns kvar! Puh! Puh igen!
Han levererade filerna och jag tankade in dem i min externa hårddisk som därmed är proppfull.
Så där är vi nu. I back-uppträsket kan man säga.
Skaffar vi en ny stora? Köper vi nya externa hårddiskar eller massiva usb-minnen vartefter en fylls? (Förr i tiden, typ på stenåldern, satt man och brände back-upp skivor. De flesta av dem går inte att öppna längre så skivor är ingen bra back-upp lösning alls!)
Om vi skaffar en ny Stora, ska man ändå back-uppa även den? Eller ska man back-uppa vartenda litet usb-minne och alla externa man äger? Allt i dubbel, eller trippel upplaga? Och var ska man förvara allt? När man öppnar skåpdörrar ramlar kassar med usb-minnen ut. I hyllorna hittas travar med externa hårddiskar … Back-upp på back-uppen?
Det kan pågå i all oändlighet tills man inte gör annat än back-uppar sitt liv! Det blir då man får tacka nej till fester och annat roligt för man har inte tid! Eftersom bilderna från förr-förra evenemanget ska back-uppas. Igen. Och detta minne ska märkas upp så man hittar vad det innehåller och förvaras någonstans …
Nej, sånt här kan man bli gråhårig och lätt panikslagen av. Nu har jag inte tid längre. Inser att jag måste göra en back-upp (minst en) av den externa hårddisken illa kvickt!

Räddat!

Och åskan som slog ner i vår nätverkslagring för nån vecka sen. Där alla. Jag upprepar ALLA våra bilder fanns lagrade! Därmed var den apparaten obrukbar och något svettig överlämnade jag den i händerna på den stackars datasupport vi adopterat till hushållet. (Han har att göra med våra datorer emellanåt.) Ska nog gå att rädda, trodde han optimistiskt och fick mig genast att andas lättare.
Nu kom han. Placerade leende en extern hårddisk i mina händer!
Han hade räddat alla. Jag upprepar ALLA våra bilder från den kraschade lagringsgrejen. Underbart! Jag kan verkligen andas ut igen. Tacksam!
Nu måste vi hitta en ny lagringslösning. Fotograferar man så mycket som vi måste man också på ett eller annat sätt förvara och ha bra back-upp på sina bilder. Får rådgöra med supporten. Han hade tydligen förslag.

Nej men! Sommar igen!

Jag längtar efter hösten! Men i morse när jag öppnade altandörren var det inte hösten som stod där utan högsommaren som tydligen bestämt sig för att återkomma. Och den hotar med massa värme! Jag som precis börjat njuta av svalkan. Ja, ja, bara att acceptera. Inget blir annorlunda av att man retar upp sig på vädret. Det består ändå så sånt energislöseri tänker jag inte ägna mig åt.
Det blev kaffe i paviljongen. Inte alls illa det heller. Än så länge är det svalt och skuggigt därinne och man kunde tillbringa hela förmiddagen där om man vill.
Men efter kaffet ägnade jag mig istället åt lite blomvattning och altanstädning, så att altanen kan vara trevlig att vistas på i denna sensommar.
Dagen idag kan innehålla olika alternativ. En massa bilar på ett nostalgievent eller ett loppis på kolonin? Maken kände mest för loppiset (man kunde ha trott något annat) och för min del spelar det ingen roll. Loppis får det bli.
Till kvällen finns det en massa bilder att ta i tu med. Dessa ingår i en present och det är hög tid att göra något åt den saken. Den här dan kommer alltså att trilla till historien ganska snabbt den också.
Ha en trevlig sensommarsöndag!

Lördagsnatt efter festen

Tja, vad är väl en bal på slottet?
Alldeles underbar kan jag inte säga. Maken var inbjuden med respektive för att fira att hans fackföreningsavdelning fyller hundra år. Mäktigt. Viktigt. Jo.
Festen hölls på stadens fantastiska kulturområde i de gamla gasklockorna. Platsen i sig är verkligen alldeles underbar. Väl omhändertagna gasklockor bidrar till skön stämning. Vi kom dit promenerandes efter förfesten i samlad tropp. In i den mörka, alldeles för mörka, lilla gasklockan för drinkmingel där vi genast tappade bort alla vi kom med. Där hälsades vi välkomna av en ordförande som glömde presentera sig och en sorts berättelse om hur hela fackföreningen kom till. I både sång och ord. Tja. Det var väl sådär måste jag säga.
Därefter visades vi vidare till den stora gasklockan. Där stod borden dukade och vi letade oss platser. Satte oss och blev underhållna av en blåsorkester och mer facklig sång och prat.
Så småningom serverades förrätten. Jag kan tyvärr inte tala om vad det var. För jag vet inte. Små bägare med nåt grejs och en liten rulle tunnbröd med nåt grejs. Så här var det. Den här festen har hållits grymt hemlig. Det har trissat upp förväntningarna kan jag säga. Tyvärr fortsatte hemlighetsmakeriet under hela festen så jag har fortfarande ingen aning om vad jag åt! Dessutom fick jag, trots påtryckning, inget vin till förrätten. Mumsade i mig den ändå och var inte speciellt imponerad.
Det hade också viskats och spekulerats i underhållningen. Förväntningarna stod högt även där. Det visade sig vara tre damer (av de fackliga herrarna på scenen kallad ”brudarna”) som förutom den fackliga underhållningsdelen sjöng nåt taffligt Abbamedley mitt i matruschen. Dessa damer ”brudarna” var också så pass hemliga att de inte ens presenterades. Men de skuttade runt i diverse utklädslar och sjöng både proletär och burlesk (fattade verkligen inte vad burleskgrejen hade med saken att göra!) under kvällen. Hm. Jag snappade upp att en av dem kallades Lola. Det säger en del. Med sig på scenen hade ”brudarna” också en stofil till gubbe som kan utnämna sig till nödrimmens mästare. Samt snuskgubbe nummer ett, som inte alls fattat att vi lämnat medeltiden och försöker åtminstone låtsas att vi närmar oss något jämställt. Han stod på scenen och gapade om att kärringar är tjatiga och gnatiga. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Dessutom hade han en bedrövligt dreglig utgjutelse om kvinnobröst och bröstvårtor som hallon direkt komna ur frysen. Sorgligt. Detta var den hemliga underhållningen. ”Brudarna” satt tillslut, lättklädda, och skumpade i knät på gubben också. Fackföreningen tycks vara kvar i tiden för avdelningens start. Hundra år tillbaka.
Middagen fick vi vänta på. När den väl kom var den lika hemlig som förrätten. Helt namnlös. Men det var nåt kött och nån potatis med beasås. Smakade typ inget. Jag fick vin till maten. Ett extra glas för att kompensera det bortglömda förrättsvinet. Efterrätten lät också vänta på sig. Först när vi druckit ur både kaffet och konjaken kom den en bägare med nåt pannacottaliknande med skinn på.
Jag fattar att det inte är enkelt att sköta logistiken för servering till så många människor. Serveringspersonalen slet. Och gjorde ett bra jobb. Även om man kan ha synpunkter efteråt och komma med respons de inte får höra.
Efter all mat dukades vissa bord undan och hemlighetsmakeriet fortsatte. Ett band av okänd art spelade dansmusik. Skapligt bra. Tillräckligt bra för att vi skulle kunna dansa. Maken och jag gillar att dansa och vi kan. Så vi dansade oss trötta. Mest foxtrott, för att vi är för gamla och trötta för att utöva buggen vi ännu kan. Borde börja träna för det är himla kul att bugga.
Sen gick vi ut i den svala augustinatten och väntade in en taxi. Kom hem till tystnaden.
På det stora hela har vi haft en trevlig kväll. Tack vare sällskapet mest! Kan ännu inte fatta valet av ”underhållning”. Vi skämtade på förfesten om att det här gänget kommer till jobbet på måndag och ljuger om hur festen var. För de som ännu inte gått. Men faktum är att sanningen om festen kommer att tas som ljug och skapa en ruggig besvikelse när nästa gäng inser att ljuget var sanning. Kanske är jag hård, ovanligt kritisk och otacksam. Jag har fått gå på gratisfest utan att ens vara med i det facket. Jo, jag har överseende med att maten inte var på topp och att logistiken var gnisslig. Verkligen. Men jag har ingen som helst överseende med att en gubbe står på scenen och snackar om bröstvårtor som hallon direkt ur frysen. 2013. Vad tanken än var med den underhållningen så gick den mig helt förbi! Jag känner mig kränkt och fundersam. Vill ansluta mig till något feministiskt parti. Funderade på att ringa Gudrun mitt i festen. Typ. Vad var meningen? Det pratades om detta utanför sen. Både män och kvinnor tyckte det var plumpt. Det finns lite hopp ändå!
Tack och godnatt!

Nä, det var inte snabbt fixat.

Jag åkte inte till stan. Valde köpcentret utanför stan istället. Där finns en del affärer som jag aldrig handlar i. Inbillade mig att det kunde vara ett smart drag för att hitta något jag gillade men som ändå inte var precis som allt annat jag oftast köper när det gäller kläder.
Och jo, på det första stället hängde en klänning. Supersnygg, överkomligt pris och den fanns i svart. Kan det verkligen gå så lätt? Naturligtvis inte. Klänningen var supersnygg, upptill och i ryggen. Men alldeles fel i kjolen. Jaha. Och så där fortsatte det. Från den ena affären till den andra och ändå höll jag hårt i humöret och provade duktigt, även sånt jag normalt hade ratat redan på galgen. För snävt, fel modell, fel färg, fel material. Fel. Fel. Fel.
Tillslut släppte jag klänningstanken och provade blusar och byxor. Blusar fanns det gott om. Men nja. Liksom inte helt rätt ändå. Humöret började svika och hungrig var jag också. Gjorde ändå ett sista försök. Stod såklart tillslut i en provhytt i exakt den typen av tunika jag alltid faller för. Köpte den. Orkade helt enkelt inget annat. Gick sedan till affären som saluför mina favoritjeans och fick med mig ett par svarta. Så får det bli. Hoppas på att morgondagens väderleksrapport inte är helt rätt. För jag blir inte klädd för sol och värme på den där festen. Men nåja. Jag kommer att känna mig lagom fin och bekväm i alla fall. Kanske jag bidrar med ett bildbevis i morgon när kläderna sitter på. Vi får se.
Därmed sprang en ledig fredag kvickt som en silverfisk in under badkaret. Får ta vara på kvällen i stället. Har planer på att bli utbjuden på middag. Får väl se om Maken håller med 😉 Han fick ju trots allt lön idag.

Ännu en fredag har anlänt! Hur många finns det?

Fredagarna kan vara extra trevliga om man dessutom har ledig helg. Självklart för alla som pysslar med vardagsarbete, då är såklart fredagen en efterlängtad dag. Minns det där från mina egna arbetsår där man gick till jobbet varje vardagsmorgon. Nu åker jag oftast till jobbet när andra åker hem. Och åker hem när andra morgontrötta trängs i trafiken för att ta sig till sina arbetsplatser. Dessutom kan jag ha ledigt vilken vanlig vardag som helst och jobbar på helgen ibland.
I morse var typiskt en sån morgon när jag åkte hem i andras åka-till-jobbet-rusning. Då är det trångt på stan. Fullt i alla filer inför rödljusen. Cyklister som ska svischa över på de vita strecken och folk i farten liksom. Och så jag. I min röda bil, med radion som sällskap och avslappnat ledig! På väg från jobbet för att åka hem och koka kaffe och vara allmänt slapp.
Augustiluften är av härligt slag. Hög och frisk och lockande. Jag gjorde i ordning en av mina absoluta favoritplatser i trädgården och bar ut kaffe och dator.

meDär sitter jag nu. Mitt i solen nästan. Förutom den del som skyls av tallgrenen framför. Med en sjal om axlarna och fågelkvitter och humlesurr runtom. Så idylliskt va!
Ska bara sitta här en stund, och samla mig. För jag måste ut i en del klädbutiker i dag. Inte min favvosyssla men det är inför den där festen i morgon. Där jag behöver ha något snyggt att ha på mig. För hur jag än letat i garderoben hittar jag inget som lämpar sig för ”århundradets fest” som inbjudan lockar med. Känn ingen press. Tja, något ska det väl finnas. Hoppas jag hittar det snabbt.

Klädbekymmer! Sällan …

Och min personliga shoppingassistent som har flyttat till Småland. Det är synd. Nu när jag verkligen skulle behöva shoppinghjälp.
Maken och jag ska på festligheter i helgen. Hans fackförening fyller hela hundra år! Och ställer till med fest för sina medlemmar och även deras respektive på stans fina kulturområde.
Frågan man som kvinna ställer sig i det läget är given. Vad f..n ska jag ha på mig???
Och så går man ner i garderoben och utbrister snart i nästa klassiker: ”Jag har inget att ta på mig!”
Hur tjusig ska man vara på en hundraårsfest? Klänning, kjol eller byxor och nån snygg överdel? Vilken typ av skor? Dottern lämnade en del såna kvar. Tyvärr har vi inte samma storlek men jag kanske ändå kan hitta nåt par som passar.
Gjorde en snabbscanning av butiksutbudet i klädväg i går. Det blev inte lättare. Nu är butikerna fyllda med höstkläder. Men på lördag är det inte höst! Det kan till och med vara riktigt varmt. Så de där brallorna och den långärmade blusen jag provade kan bli riktigt obehagliga.
Alltså måste jag verkligen ut i klädsnurrorna igen. Sånt är inte kul! Och som vanligt är jag ute i sista minuten. Fast den där inbjudan suttit på kylen sen i juni. Jaha. Jag måste alltså till stan idag igen!? Eller så tar jag det en annan dag …

Det är verkligen jättekonstigt!

Och knappast unikt. Mängder av föräldrar har skickat sina barn ut i landet/världen för diverse studier. Och hon är både myndig och vuxen sen länge. Har bott hemifrån i över ett halvår. Klarar sig själv hur bra som helst. Men nog fasen är det konstigt i alla fall.
Jag vill verkligen inte att hon ska bo hemma. Det är inte nyttigt. Att vuxna barn är sambos med sina föräldrar. (Ja, det finns undantag men vi är inget av dem.) Hon bodde hemma nu i lite över två veckor innan vi drog flyttlasset till Småland. Härligt och roligt på sätt och vis. Påfrestande på andra vis. Vi är inte osams ett enda dugg. Verkligen inte! Vi trivs jättebra ihop och är en ”happy family” som Ramones sjunger. (We’re a happy family, We’re a happy family, We’re a happy family, Me mom and daddy … i alla fall så långt in i texten) Vi pratar mycket, skrattar mycket och trivs väldigt bra med varandra. Men. Det är ingen anledning till att vi ska bo ihop!
Nu har Dottern flyttat. Till Småland. Typ fem timmar bort. Nära? Jovisst! Men ändå jäkligt långt bort och otroligt konstigt. Att man inte kan, på ett enkelt och smidigt sätt, kliva innanför hennes dörr på en fika. Att all kommunikation går via telefonen eller nätet och inga spontana besök/samvaro är möjlig. Det är det som är konstigt.
Att hon kommer att klara det bra är självklart! Tvivlar inte ett dugg på det och är otroligt stolt över hennes mod i att göra det hon vill och leva sin dröm, samt hennes skicklighet med kameran som tagit henne dithän.
Men det är ändå konstigt. Att vara så långt ifrån varandra och att inte kunna träffas på diverse vanliga vis. Att tänka sig att hon är i en helt annan stad. Ensam. (Jag beundrar henne för att hon vågar och klarar av det! Hon är stark, modig och klok. Jag vet!)
Vi har pratat i telefon flera gånger idag. Men ändå. Konstigt! Vi kommer att vänja oss. Vi kommer att hälsa på. Vi tvivlar inte på att det är rätt och kommer att bli fantastiskt. Det är bara konstigt just nu i alla fall. Verkligen jättekonstigt! Men bra. Superbra. Jag är typ helt förvirrad. Älskade barn. Lycka till, det är nu det börjar!

Trött …

Är bara början på känslan av hur denna morgon startade. Under natten måste någon ha bytt ut innehållet i kroppen mot tunga ingredienser. Det fick mig att i släpande stil komma ur sängen och vidare uppåt mot ljuset.
Vardagen börjar tydligen idag. Det påstår i alla fall morgonteve. Jassååå? Min vardag har varat i fler veckor redan. Bara för att morgontevepersonalen har möjlighet att ha typ sommarlov och klev upp i ottan för att piffa till sig för sändning första gången just i morse betyder det inte att vi andra legat på latsidan. (andas, det blev en jättelång mening där, orkar inte rätta till den)
Just idag är jag ledig dock. Eftersom jag enligt schemat skulle ha jobbat i natt och nyss kommit hem. Den natten tog jag ledigt ifrån eftersom jag misstänkte att jag inte skulle hinna hem i tid, efter detta flyttande av Dotter till annan ort.
Det känns konstigt.
Att hon är på annan ort. Typ fem timmar bort. Inte så långt men för långt för spontanbesök. (känns dock tryggt att veta att hon är en klok och förståndig tjej som klarar sig själv. Och att det finns snälla och kloka släktingar bara en timme bort. Som lovat att komma till undsättning när helst hon skulle behöva! Tack!)
Vi åkte runt lite på den där för oss främmande orten i helgen. Försökte få lite grepp om den. Vi kunde konstatera att den inte var så stor, att det är fint, att dialekten folk pratar är ovan för våra öron, att folk var vänliga, att det bor ett fult troll ovanpå gallerian, att man kan handla det mesta på fina loppis/antikaffärer där, att man kan käka en god schnitzel på puben och att det finns en thaikiosk med hyfsad jordnötssås. Vi hann också lista ut hur sophanteringen funkar och var man tvättar kläder och förvarar cyklar. Och att det i 5:an bor en snäll tant som namngav sig själv och lovade hjälpa Dottern med det hon kunde tänkas undra över. Mycket mer än så hinner man inte på en helg.
Vi kom hem jättesent. Efter att ha glassfikat med en snäll Kusin på en Statoilmack längs vägen. Efter lite mat på en snabbmatskedja efter en annan del av vägen och efter att ha kört oändligt sakta i spöregn norr om huvudstaden.
Väl hemma plockade vi ur den lilla packning som skramlat i tomt lastutrymme denna hemresa. Och lämnade sedan tillbaka lånebilen till den otroligt snälla ägaren. Och landade sen i egen säng. Sen vet jag inget mer.
Idag väntar inte mycket. Det finns områden i detta hus som försummats rejält den senaste tiden men eftersom de inte påkallar alltför stor uppmärksamhet väljer jag att blunda för dem i dag. Tar en vilodag. Det behövs.
Bjuder på bilder från nya lägenheten.

Flyttat

På väg hem efter intensiv helg. Den påbörjades i fredags när Maken kom från jobbet. Lånelastbilen hämtades och garageportarna slogs upp.
Sedan lade vi pussel med möbler och kartonger för att så mycket som möjligt skulle få plats.
Vi kan konstatera att vi kan packa! Inte en cm av lastutrymmet var tomt när vi tittade ut över det tömda garaget. Alla Dotterns prylar fick vi i. En komprimerad etta. Sen vila och uppstigning innan ens tuppen gnuggat gruset ut ögonen.
I mörker och regn med tre personer i fram körde vi neråt.
Kom fram vid niotiden och hittade rätt hus med rätt lägenhet. Som ingen av oss sett ens på bild innan. Att ta en lägenhet osett kan vara knasigt men när den ligger så pass långt bort hade vi inget val.
Men! Den var jättefin. Lagom stor, välplanerad och riktigt fräsch.
Det var bara att ta ett djupt andetag i tröttheten och påbörja tömningen av bilen.
Maken lastade ur och Dottern och jag bar grejerna uppför trappan längs den långa loftgången och in. De tyngre lådorna och möblerna tog vi på liten lastkärra (som Maken klokt nog lånat) i hissen upp. Soffan och sängen bar Maken och jag upp. Effektiva som vi var hade vi tömt bilen på en timme!
Vi hade bestämt innan att vi skulle stanna till i kväll. För att hinna hjälpa henne möblera och packa upp och fixa fint. Ska man ensam flytta till helt ny stad ska man åtminstone kunna känna sig hemma i sin bostad.
Så vi jobbade på. Packade upp, skruvade ihop, skruvade upp och placerade ut. Tog paus för att åka på en runda för att leta upp skolan och affärer m.m. Vi handlade och strosade i centrum en stund. Sen tillbaka och fortsätta tills vi inte orkade mer. Då duschade vi och åkte för att äta. Efter maten hem till Dottern för att slappa och se på film. Det slutade såklart med att vi somnade. Före tio sov alla tre.
Därmed vaknade vi rätt tidigt också. Käkade frukost och började om. Snart fanns ett trevligt litet hem och de tömma kartongerna hade förpassats till förrådet. Hon hade till och med hunnit fixa Internet och vi hade ordning på sladdar så att allt som ska låta och lysa funkar. Hon har också mat i kyl och frys och kläderna invikta i skåpen.
Vi snyggade därmed till oss och tog emot de första gästerna! Släkten som bor en timme ifrån kom på trevligt fikabesök. Skönt avbrott i allt jobb.
Efter det provade vi ortens thaikiosk. Den fick godkänt. Och så var det dags för oss föräldrar att kramas hej då.
Inte helt lätt att lämna det bästa man har så långt bort. Ensam på nytt ställe. Det säger jag.
Men hon kommer att ha ett roligt skolår och har nu en vecka på sig att känna in och bekanta sig med stället innan skolan börjar. Och vi hälsar nog snart på igen!