Kan man säga att det är sommar nu?

Ett riktigt kliv in i juni och någon sorts värme utanför detta hus som gör att det inte märks att dörren är öppen. Inte i temperaturskillnad i alla fall. Men det kvittrar och låter därute. Just nu så vindstilla att mina paviljongdraperier hänger orörda för en gångs skull. Och i går kväll var det första gången man riktigt kunde sitta där och bara njuta. Utan att frysa. Fast. Sen kom myggen.
Då tog jag mig an jordgubbslandet. Med Annikas ord i minnet. Hon, Pippis kompis. Som förvånade sin mamma med att skrika att hon inte tänkte rensa jordgubbslandet när det var så himla vackert väder. Och sen rymde dom. Nuförtiden skulle väl en mor knappast bli förvånad om ens unge vägrade rensa jordgubbslandet, om de överhuvudtaget skulle tillfrågas göra det. Men då, på sjuttiotalet och i Astrids värld, förväntades barn göra det de var tillsagda. Utan protester. Så när hon vägrar, då blir modern förskräckt och undrar vad som flugit i henne. Sunt. Skulle jag vilja påstå. Att vägra alltså. Det borde jag ha gjort också. Men jag gick förbi den där lådan med höga grässtrån. Tittade ner i den och såg kämpande jordgubbsplantor i full blom. Så där kan dom inte ha det! Helt intrasslade i envist gräs och annat oätligt.
Jordgubbar är gott. Speciellt de som kommer direktplockade från eget land.
Så jag vägrade inte, utan kröp omkring och slet i det där gräset. Som blundade och höll sig hårt i rötterna med all sin kraft. Dom vägrade lämna jordgubbslandet! Men då hade de inte träffat på denna envisa kvinna tidigare. För nu är de minsann uppslitna och bortförda. Jordgubbsplantorna står oskylda och lite ensamma. Liksom ett kalhygge där bara enstaka stam lämnats för återväxtens skull.
Jag behöver skaffa mer jord till plantorna efter gräsrötternas framfart. Men nu fick de i alla fall luft och rejält med vatten och efter detta ser jag fram emot en skaplig skörd. Och hoppas hinna på dem innan fåglarna är där på fest.
Det mesta i växtväg är på uppgång runtom i planteringarna. Det är som att hälsa på långväga gäster. ”Å trevligt att ses, länge sen sist!” Och jag traskar runt med kameran och dess makroobjektiv för att se gästerna riktigt bra. Pionens ännu hårt slutna knoppar. Syrenen som just slagit ut. Gullvivorna är snart klara för i år. Liksom liljekonvaljerna.

Men nu. Nu ska jag slita mig ur soffan, koka det där morgonkaffet och hänga ut årets första tvätt.
Ha en bra junifredag!

3 reaktioner på ”Kan man säga att det är sommar nu?

  1. Det blev en härlig fredag i juni och jag förväntar mig att denna lördag blir lika härlig, om än på ett annat sätt. Att jobba är liksom lättare på sommaren, trots att jag generellt vill hävda att vintern alltid är bäst. 😀

    Gilla

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.