Tarantino, ur en novis synvinkel.

Både Maken och Dottern tillhör filmmakaren Quentin Tarantinos hänförda beundrarskara sedan länge. De kan citera karaktärer ur filmerna och pratar om hans skapande i glittrande ordalag.
Och jag känner att jag inte förstår. Jag förstår inte vad regissören vill ha sagt eller hur de kan vara så hänförda över hans filmer och hans skapande.
Ofta är dessa filmer våldsamma och råa. Ett splaschigt dödande i slow motion där man verkligen ser blodet skvätta över väggarna med övertydlig anvisning. Det skjuts vilt, eller viftas med rakbladsvassa svärd som kapar halsar lika lätt som man skär en falukorvsbit.
Ljud och bild fokuserar på dödandet och döendet. Det tas lättvindigt på döden i Tarantinos filmer. När en karaktär blir överflödig, splatt och han är död bara.
Om man tittar ytligt.
I går försökte jag verkligen sätta mig in i tänket och inte titta så där ytligt, när Maken och Dottern körde igång den senaste av Tarantinos filmer. Django Unchained. En sorts västernfilm. Där det visserligen dödades i vanlig lättvindig takt med blodet utsmetat över väggarna.
Tonen i en Tarantionfilm är ändå rätt långsam upptäckte jag. Berättandet sker dessutom i flera skikt. Kameran sveper långsamt över saker som kunde tyckas oväsentliga. Snygga scener med händer som tappar upp öl i glas eller cigaretter som tänds, kläder som tas på och där väcktes mitt intresse. I den vackra detaljrikedomen.
Det är lågmälda repliker där varenda ord tycks artikuleras, nästintill bokstaveras, väl så att språket blir framträdande och inget onödigt sägs. Orden är väl utvalda.
Man kunde ”se” en Tarantinofilm blundande och bara njuta av dess språk och repliker. Men då skulle man missa färgerna, detaljerna och uppfinningsrikedomen. För vad som helst kan hända! Man tror man har listat ut en grej och vips hade man hur fel som helst. Man tror man vet åt vilket håll handlingen är på väg och vips vänder den. Helt oförutsägbart. Att sätta sig inför en Tarantinofilm är att bli överraskad och omskakad och man har ingen aning om vad som väntar.
Musiken är ett annat signum. Han kastar in de mest opassande låtar och får det att fungera. Mitt i en västernscen drar värsta rappen igång. Inte det minsta subtilt och diskret. Nä pang på. Precis som allt annat.
Det är högljutt med stora gester och ändå så lågmält med små diskreta anvisningar.
Ja, jag kanske inte är omvänd. Jag vet inte ens om jag är intresserad av att se hans övriga filmer med dessa nya ögon. Men jag har definitivt en annan förståelse. Och jag imponeras av hans kreativitet och blick för detaljer. Och hans förmåga att skriva repliker! Så en helt annan syn har jag nog fått.

3 reaktioner på ”Tarantino, ur en novis synvinkel.

  1. Du har just fått mig att vilja se en Tarantinofilm. Det är jäkligt stort, ska du veta. Jag avskydde verkligen Pulp Fiction och förstår inte alls varför de andra filmera är så hypade. 🙂

    Gilla

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.