16

Hon ställde sig med ryggen mot stugväggen i sitt lilla kök. Spjärnade emot. Andades. Rullade fingertopparna mot varandra som om hon höll sina räffliga pilar mellan dem.
Såg hela händelseförloppet under ögonlocken. Det som hon förträngt hela cykelturen tillbaka.
Allt hade följt planen. Utlöpt väl.
Ändå fanns tårarna i halsen. Sprängde. Brottades för att få ta över.
Inte över urtidsdjuret. Aldrig över honom!
Men lilla vitlockiga farmor, i sin stol. Borde hon ha flyttat henne till sängen? Men det hade varit för svårt, för tungt. Farmor hade fått sitta kvar i sin stol. Försvinna bort. Medan hon själv tyst stängt dörren och gått korridoren bort mot dörren på baksidan.

Hon drog ett djupt andetag. Tvingade in luften genom näsan så hårt att näsborrarna drogs samman. Munnen hårt sluten.
Inte spy. Inte spy!
Så öppnade hon ögonen.
Såg havet genom fönstret. Blyhav. Vilda höstvågor hade slagits om uppmärksamheten i morse. Nu var det lugnt. Antagligen iskallt. Det var nästan skymning. En sådan lång söndag. Så innehållsrik. Så betydelsefull.
Ändå behövde hon havet mer än någonsin just nu. Tyckte med ens att det brådskade.
Skyndsamt bytte hon om. Drog badrocken tät omkring midjan. Klev i stövlarna och lämnade huset. Gick stegen mot stranden.
Vadade i, från strandkanten. Kylan bet hårt i skinnet. Stora tuggor.
Men hon gick envist vidare, tills hon kunde sjunka ner hela hon. Låta kylan ta över medvetandet.
Flyta.

Då stannade världen. Slutade rotera i vild hastighet.
Det blev stilla.
Liksom rent. Och lugnt. Precis som när farmors puls slutat slå under den bräckliga huden.
Snart skulle mörkret ta över. Tända alla stjärnor. En extra stjärna skulle finnas just i natt. Den vackraste av alla.
Hon lät huvudet försvinna under vattenytan.
För en kort stund.
Höll hon andan tills lungorna verkade stora som luftballonger.

Då först bröt hon ytan och ställde sig upp. Kände inte längre den låga temperaturen. Andades bara. Ny luft.
Badrocken värmde knappast. Stövlarna kippade med liknande ljud som i barndomen när hon plaskat i vattenpölar. Stegen upp till huset var medvetna. Lätta.
På verandan satt farfar, med armarna om farmor. Belåten. Nickade han till henne. Viskade tack.
Det var en befrielse.

 

Slut

 

 

2 reaktioner på ”16

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.