Epilog

Plötsligt var hon en central person. Hennes pappa och farmor hade märkligt nog dött på samma dag.
Tänk att sånt ens kunde hända, sa folk.
Det var bäst som skedde sa folk.
Guds vägar äro outgrundliga. Sa folk.
Stackars flicka, sa folk. Och nickade beklagande.

Hon hade fått samtalet från föreståndare på hemmet först. Och ärligt kunnat gråta. Lilla farmor. Nu hade hon det äntligen bra. Och det hade bestämts att familjen skulle komma några timmar senare. För att ta sitt allvarsamma farväl.
Jacqueline hade tagit farväl. Innan. Men hon hade blivit hämtad och varit med framför skalet av farmor. Nybäddat i sängen, ett vitt lakan uppdraget till det avslappnade ansiktet. Lockarna mot ett bländvitt örngott. Ljuset, det långa vita ljuset som tänts intill. Stillheten. Hon hade gråtit sina ljudlösa tårar och ignorerat mammas påklistrade snyftande bredvid.
Urtidsdjuret hade tagits omhand av polisen. Vid det beskedet behövdes inga tårar. Ingen förväntade sig tårar.
Fast han hade trots allt varit hennes far, sa ögonen.
Lika sorglig i sin skepnad, även nu. Hon nickade bara bekräftade att, jo det var han. Lämnade honom identifierad.
Stackars flicka, sades det om och om igen.
Ingen tänkte på att hon aldrig haft någon pappa. Att hon mist farmor långt tidigare. Alkoholen tog hennes pappa ifrån henne. Sjukdomen tog hennes farmor ifrån henne.

Men det var skönt. Förunderligt skönt, att vara den där centrala. Och så ovant och klibbigt.
Och alla erkände med självklarhet de så uppenbara dödsorsakerna. Hans kropp hade tillslut inte orkat mer alkohol. Och farmor var gammal och borta. Det var bäst som skedde.
Så enkelt var det.
Stackars flicka. Nu skulle två begravningar planeras.
Två kistor skulle stå bredvid varandra i kyrkan.
Men det räckte med sorg över den ena.
Den andra skulle få stå där, orörd.

16

Hon ställde sig med ryggen mot stugväggen i sitt lilla kök. Spjärnade emot. Andades. Rullade fingertopparna mot varandra som om hon höll sina räffliga pilar mellan dem.
Såg hela händelseförloppet under ögonlocken. Det som hon förträngt hela cykelturen tillbaka.
Allt hade följt planen. Utlöpt väl.
Ändå fanns tårarna i halsen. Sprängde. Brottades för att få ta över.
Inte över urtidsdjuret. Aldrig över honom!
Men lilla vitlockiga farmor, i sin stol. Borde hon ha flyttat henne till sängen? Men det hade varit för svårt, för tungt. Farmor hade fått sitta kvar i sin stol. Försvinna bort. Medan hon själv tyst stängt dörren och gått korridoren bort mot dörren på baksidan.

Hon drog ett djupt andetag. Tvingade in luften genom näsan så hårt att näsborrarna drogs samman. Munnen hårt sluten.
Inte spy. Inte spy!
Så öppnade hon ögonen.
Såg havet genom fönstret. Blyhav. Vilda höstvågor hade slagits om uppmärksamheten i morse. Nu var det lugnt. Antagligen iskallt. Det var nästan skymning. En sådan lång söndag. Så innehållsrik. Så betydelsefull.
Ändå behövde hon havet mer än någonsin just nu. Tyckte med ens att det brådskade.
Skyndsamt bytte hon om. Drog badrocken tät omkring midjan. Klev i stövlarna och lämnade huset. Gick stegen mot stranden.
Vadade i, från strandkanten. Kylan bet hårt i skinnet. Stora tuggor.
Men hon gick envist vidare, tills hon kunde sjunka ner hela hon. Låta kylan ta över medvetandet.
Flyta.

Då stannade världen. Slutade rotera i vild hastighet.
Det blev stilla.
Liksom rent. Och lugnt. Precis som när farmors puls slutat slå under den bräckliga huden.
Snart skulle mörkret ta över. Tända alla stjärnor. En extra stjärna skulle finnas just i natt. Den vackraste av alla.
Hon lät huvudet försvinna under vattenytan.
För en kort stund.
Höll hon andan tills lungorna verkade stora som luftballonger.

Då först bröt hon ytan och ställde sig upp. Kände inte längre den låga temperaturen. Andades bara. Ny luft.
Badrocken värmde knappast. Stövlarna kippade med liknande ljud som i barndomen när hon plaskat i vattenpölar. Stegen upp till huset var medvetna. Lätta.
På verandan satt farfar, med armarna om farmor. Belåten. Nickade han till henne. Viskade tack.
Det var en befrielse.

 

Slut